Människans ord avslöjar hennes inre. Inte minst hennes bristande samling. De snabba och upprörda orden som sedan måste tas tillbaka. Hur många har inte fått bita sig i tungan? Om Kristus säger aposteln: ”Han var inte både ja och nej, i honom finns bara ett ja.” – Det är hans ja till människan. För att hela henne. ”Alla Guds löften har fått sitt ja genom honom.” Guds löften är pålitliga och sanna.
Elia kastar sin mantel över Elisha. Han får Elias tillstånd att ta avsked från sina föräldrar men gör sig samtidigt av med det han levt på hittills, sina oxar och sina redskap. Sedan finns ingen återvändo. Elia säger: ”Du vet ju vad jag har gjort med dig.” Gesten har följt med i dopdräkten, i munkens kukulla, i ordensdräkten, i prästens mässhake. Elisha tillhör inte längre sig själv. Herren har blivit hans ”arvslott och bägare”, hans ”öde”.
Den helige Antonius ville ge sitt liv som martyr, men blev lärare och folkpredikant. Han avslöjade sin tids irrlärare och kallades ”heretikernas hammare”. Numera letar han reda på borttappade saker. Till det människan tappat bort och förlorat hör synförmågan. Hon ser inte det hon är skapad att se, ”Herrens härlighet”. När hon återfår sin synförmåga blir hon inte bara seende, utan också lysande. Hon ”förvandlas och förhärligas” av det hon ser. Aposteln kallar det ”frihet”.