S. Vincent de Paul, präst

Den helige Vincentius såg och gav sig hän åt den sociala nöden på gatorna i 1600-talets förslummade Paris. Nöden där måste ha tett sig som ett lika hopplöst företag, som att bygga upp Jerusalems tempel efter återkomsten från exilen i Babylon. Profeterna Haggai och Sakarja verkade i Jerusalem vid denna tid. Sakarja ser långt in i framtiden.

”Allt har sin tid.” Predikaren särskiljer olika tider för olika handling­ar. Det är hans beskrivning av människans villkor, men det är också en klok re­gel. In­te göra allt samtidigt utan ge varje syssla sin tid. Att hålla kloka gränser för dagens olika gö­romål. Abboten i klostret skall ”reglera och ordna allt (tider för bön och läsning, för arbete och mål­ti­der) så att det tjänar själarna till frälsning.”

”Varför ges liv åt dem som plågas så bittert?” Job berövas alla sina barn, all sin egendom och dess­utom sin häl­sa. Han förbannar sin födelsedag och öns­kar sig döden. Vår tid har enorma möjligheter för att lindra nöd, men det lyckas ald­rig helt. Vi skall ju dö. Därför vidtar man åtgärder för att un­dan­röja själva frå­gan. De som ”väntar efter döden, utan att den kommer”, skall få rätt av själva föregripa döden.

”Herrens ord kom till mig.” Så sade profeten. Ordet var inte bara levande, det gav hopp för dem som återvänt och skulle bygga upp det förstörda Jerusalem. I detta hopp ser han på Jerusalems gator både gamla män och kvin­nor, var och en med stav i han­den, för hög ålders skull. Men också gos­sar och flickor, som leker på gatorna.