årgång A

Paulus förkunnar i Lystra. Där fanns en man som varit lam sedan födelsen. Lu­­kas berättar: ”Han hörde på när Paulus talade.” Paulus måste ha märkt det och fäster blicken på honom. Han ser att mannen har tro så att han kan bli bo­tad. Så sker också. De flesta som bevittnar det ser bara något mirakulöst och häftigt. De ger sig inte tid att tänka efter. De tror att ”gudarna” har stigit ner ibland dem. De ger dem grekiska gudanamn och kal­lar Pau­lus för Zeus och Barnabas för Her­mes.

Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. Dagens andra läs­ning ur Första Petrusbrevet är fylld av målande och drastiska bilder: hörn­­sten och husbygge, präster som frambär offer, ett heligt folk som förs ut ur mörkret in i ljuset. Under påsktiden hör vi de avslutande ver­serna varje dag i vespern. Bilderna är häm­­­tade från Gamla Testamentet. Tilltalet ”ni” betyder att de gammaltestamentli­ga bilder­na tillämpas på de kristna. Det är de som är utvalda, stenar i bygget, präster, det heliga folket.

Lukas berättar om ett yttre skeende. Johannes om ett inre. Båda har sitt särskiljande och sin tillväxt, ibland dramatiskt, ibland i det fördolda. Pau­lus och Barnabas förkunnel­se mitt i Mindre Asien väcker allt större glädje hos några, medan andra blir allt­mer avvisande. De drivs bort från platsen och går vida­re. Lu­kas berättar att de skakar dammet av sina fötter. Så tillfo­gar han: ”Och lärjungarna uppfylldes alltmer av glädje och he­­lig ande”.

Paulus för evangeliet vidare. Nu till Antiokia i Pisidien, i hjärtat av Mind­re Asien. Som vanligt uppsöker han synagogan och börjar med att kort återge Guds historia med sitt utvalda folk, med början i Egyp­ten. När han kommer till konung David märker vi att hans röst blir särskilt ivrig. Han citerar psalm 89 i Psaltaren, dagens responsoriepsalm, där Herren själv säger: ”Jag har funnit David, en man efter mitt sinne”.

”Guds ord fortsatte att sprida sig och tillväxa.” Lukas berättar hur Barnabas och Saul genom Andens ledning för Guds ord vidare från plats till plats. Jesus klargör i evangeliet varför detta ”ord” kan sprida sig. Det är Jesu ord de talar, och Jesus talar inte av sig själv. Fadern talar genom honom. Därför har ordet kraft. Orden öppnar ögonen på den som lyssnar. Det uppen­barar vem Sonen är. ”Den som ser mig, han ser honom som har sänt mig.”  Ordet för ut ur mörkret och in i ljuset.

​​​​​​​”Må påskens mysterium vara källan till vår glädje.” I Antiochia, Romarrikets tredje största stad, fick också hedningar­na tillgång till denna källa. Psalmisten har redan sjungit om det. ”Rahab och Babel skall jag nämna bland mina bekännare, liksom Filisteen och Sor och Kush”. Profeten visste att Sions gränser skulle vidgas utöver de judiska. Sions källa var djupare. ”Även om dem (=hed­ning­­arna) skall det heta: ’Där är de alla föd­da'”.

Den unga judekristna kyrkans steg in i hednavärlden var större än vad vi nog kan föreställa oss. Det är inte Paulus utan Petrus som tar det ste­get, och det sker efter ett direkt ingrip­ande av Gud själv. Anden faller ock­så över icke-judiska lyssnare till Guds ord. ”Så har Gud gett också hedningarna möjlighet att omvända sig och få liv.” Jesus har redan förutsagt det, men då var det knappast begripligt. ”Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan.” Det Gud gör med sitt utvalda folk är avsett att nå ut och omfatta alla.

Herdens röst i coronatider. Många hade önskat att corona-krisen snart skulle vara över, men vår statsminister sade i förr­­­går att det kan ta lång tid. Var det ett dåligt budskap? Svaret är inte givet. Också en kris kan bli till välsig­nelse. Aposteln Paulus berät­tar hur han gör motgångar och svårigheter till redskap för rätt­färdigheten[1]. Inled­ningen till herdekapitlet i Johan­nes­evangeliet, da­gens evangelium, visar vä­gen. Innan kapitlet talar om den gode Her­­den, berättar det om en grind och varnar för tjuvar och rövare. Något “kärvt” bere­der väg för det goda. En kris kan leda till något gott, också när den blir längre än vi först öns­kat.