Kära bröder och systrar, Juldagen närmar sig snabbt och vi ser fram emot Jesu Födelse. Miljontals människor väntar som vi. Som alla de hungriga och törstiga människor som i delar av världen inte har fred, väntar vi. Vi behöver inte lida som de men vi lider med dem. Hur kan vi lindra deras sår, vi som inga sår har? Javisst, vi kan ge en gåva till Livets fond idag. Alla dessa penninggåvor kommer andra till del, andra kommer att tacka Gud för hjälp i sjukdom eller ensamhet.
Under adventstiden sägs det ibland att man inte ska ta ut glädjen i förskott. Men dagens liturgi tycks inte lyda den förmaningen. Så gott som alla texter talar om glädje. Kollektbönen talade om ”den glädje du bereder oss”. I första läsningen förkunnade profeten ett ”glädjens budskap för de ödmjuka.” I versen före evangeliet sjöng vi om ”ett glädjebud”. I episteln uppmanar oss aposteln att ”alltid vara glada”. Varför rymmer adventstiden så mycket glädje? Det är samma fråga som väcks när fastekapitlet i Benedikts regel visar sig tala mer om glädje än något annat kapitel i regeln. Vad är det för förväntansfull glädje som advents- och fastetiden vittnar om?
Redan i ordet advent ligger ett budskap. Advent betyder ankomst, Herrens ankomst. Adventstiden påminner om något som gäller alltid, att vår Herre Jesus Kristus är den som kommer. Om tiden säger vi att ”den går”, och det gäller allt i tiden, epoker och århundraden, ideologier, trender, stjärnor och makthavare, fr.a. människan själv, vars tid är kort, men om sin Herre säger kyrkan att han ständigt är den som kommer.