2:a söndagen i Fastan

Att höra för att se. På andra söndagen i fastan tar oss kyrkan med upp på förklaringsberget. Jesu gu­dom­­­liga härlighet blir synlig för tre av hans apostlar. Kyrkan låter oss höra detta evange­lium i bör­jan av den långa fastetiden för att vi skall få våra ögon öppnade och inte förlora målet ur sikte. Hur blir vi seende? I kollektbö­nen får vi verktyget: “Låt ditt ord vara vår andliga föda, så att vi för vårt inre kan se”. Vi ser genom att höra. Det var samma vägledning som Faderns rös­t på berget gav om sin älskade Son: “Lyssna till ho­nom!”

Ditt ansikte, Herre, söker jag. Under ingångsprocessionen fram till altaret denna söndag sjunger kyrkan: ”Ditt an­sik­te, Herre, söker jag.” Det är den djupaste drivkraften i allt äkta sökan­de. Män­ni­skan söker sin Skapare. Avbilden söker urbil­den. Äng­larna mät­tas ständigt av den­na syn. Slutmålet för människan är att få se Gud, ansikte mot ansikte. Den tydligaste föraningen här på jorden har vi i kärleken, den som tänds vid anblic­ken av en annan människas ansikte. Något händer. Allt annat blir o­vik­­tigt bredvid det­ta ansikte. ”Vad du är skön, min älskade, vad du är skön.”