22:a söndagen "under året" - årgång C

Himlen har landat. Mitt i en tid där de flesta blivit blinda och döva för himlen och det eviga livet står kyrka och kloster som vittnes­börd om just det. När detta kloster invigdes utropade en av klostrets vän­ner: ”Him­len har landat!” Hans glada och frimodiga utrop får en tydlig be­kräftelse och förklaring i da­gens andra läs­ning ur Hebreerbrevet. Den klarsynte förfat­taren talar om var vi be­finner oss när vi kommit till ett kloster och särskilt till dess heli­ga mäs­sa. ”Ni har kommit till Sions berg, den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem.” Himlen har landat.

Den märkliga ödmjukheten. Hur blir människan lycklig? Hur når hon frid och glädje? Hur övervinner hon sina inre och yttre fiender? Hur når hon målet? Svaret på alla dessa frågor kan samlas i ett enda ord: ödmjukhet. Vi hörde det ur Jesu mun: ”den som ödmjukar sig skall bli upphöjd”. För de första kristna var den öd­mjuke Kristus det sto­ra föredömet. De ville bli lika honom som själv hade sagt: ”Ta på er mitt ok och lär av mig som har ett milt och ödmjukt hjärta”. De hade förstått att öd­mjukhet ger lärjungen del av Jesu liv, att öd­mjuk­­het är vägen till liv.