Predikan 22 söndagen under året (C) 2016. Om ödmjukheten

Syr 3: 17-18, 20, 28-29; Ps 68;     Heb 12 :18-19, 22-24a;Luk 14:1, 7-14

Kära bröder och systrar,

Vi firar inte den helige Augustinus i dag eftersom det är söndag. Men man kan ha honom lite grann i bakhuvudet när man tänker på ödmjukheten som kan sägas vara temat i texterna. Det finns så olika sätt att uppfatta och förstå ödmjukheten, den har flera olika former. Augustinus var varken tystlåten, tillbakadragen eller ”privat” utan i högsta grad offentlig och utåtriktad. Han är en av Kyrkans stora pelare när det gäller teologin och den kateketiska undervisningen.

Men ute i världen gäller en framgångsfilosofi utan ödmjukhet: redan i skolan får man lära sig att tro på sig själv, ta för sig, förverkliga sina drömmar. På jobbet ska man vara smart, smartare än andra. De mest egotrippade är de mest beundrade eller fruktade. Världen skapar en bild av framgång som ingen egentligen kan uppnå.

Den som tyngs av personligt misslyckande i världen ger sig själv ibland en alltför dålig självbild, söker en drog till sin tröst, finner sin drog och blir snart beroende. Det finns inga psykofarmaka i världen som botar självförhävelsens onda rötter. Ju högre upp, ju mer dramatiskt fallet nerför!

Men Bibeln uppmanar till något annat: ”Mitt barn, sköt dina sysslor i ödmjukhet så blir du mer älskad än den som är frikostig med gåvor. Var ödmjukare ju högre du stiger, så finner du nåd hos Herren” (Syr 17-18).

Ödmjukheten är tacksam och arbetsam men framhäver sig inte framför andra. Ur ödmjukheten kommer ofta ett gott arbete som upptäcks långsamt och uppskattas sent av andra, om någon alls lägger märke till det. Men den talar inte om sig själv, den marknadsför sig inte, om det inte är till Guds ära.

Varför väljer de ödmjuka denna enkelhet? Det är omöjligt för dem att synas, höras och bli omtalade! De begrundar Guds herravälde och intet annat vill de. Att lyssna till Gud är den ödmjukes vila, tröst och glädje och ”övermodets olycka får inte makt över hennes själ”, säger Syraks bok (jfr Syr 3:28).

Jesus undervisar om den rätta metoden att vinna ödmjukheten. ”När du är inbjuden till bröllopet träng dig inte fram bland de främsta utan sök en plats längst ner vid bordet”, är hans rekommendation (jfr Luk 14:8). Hur stor rikedom väntar inte den som inte eftersträvar denna världens ära utan inväntar tecken från Gud! Varje dag kan vi, som kristna, välja ett sätt att tala, initiativ att ta, andras nöd att uppmärksamma; man kan göra allt som inte söker beröm för egen del utan som manas till gärningar av ödmjukheten. Den som upptäckt ödmjukheten får inte nog av den. Den lämnar världen åt sina bestyr och ser upp mot det himmelska Jerusalem. Den som valde den lägsta platsen vid bröllopsfesten får vara bland de förstfödda i festförsamlingen i himlen, tillsammans med ”mångtusende änglar”, säger ju Hebreerbrevet (jfr Heb. 12:22).

Ja, ödmjukheten är den sanna friheten. Ödmjukheten är vänd mot Gud som blomman mot solens ljus. Men den talar också sanningen utan rädsla. Den sanna profetiska rösten är alltid en ödmjuk röst. Vår påve Franciskus är ett föredöme i ödmjukhet. Han både syns och hörs och provocerar men alltid som svar på Guds befallningar. Ödmjukheten skapar ett rikt inre landskap som överflödar av olika gudomliga gåvor. Gud har en särskild förkärlek för de ödmjuka som sinsemellan är olika. Amen.

Diakon Göran Fäldt