Kära bröder och systrar, Gud håller ut sin hand till oss. Han gör det när vi faller i synd. Tar vi Hans hand kan vi resa oss upp och gå vidare i livet. Tar vi inte Hans hand ligger vi kvar i gropen i marken och dör. I evangeliet idag går Jesus in i ett hem där det låg en ung flicka på en säng och som man trodde var död. Utanför hemmet samlades folk som grät högt. Det var ju synagogföreståndarens dotter och alla kände familjen. Folket såg i Jesus en profet och en andlig mästare som man hade respekt för. Hans tid var dyrbar. När ryktet spred sig att dottern var död, tyckte man att det var respektlöst att be mästaren om hjälp. Föräldrarna började själva tveka. Hade folket rätt? Skulle de tacka Jesus och be honom gå vidare?
Din tro har hjälpt dig. Nyligen publicerade den katolska kyrkan i Sverige sin Verksamhetsberättelse för det förra året. Den ger många glädjande tecken på liv, men i statistiken nämner biskopen också att nästan 1000 personer lämnar kyrkan varje år! Vi vet inte varför, men ytterst ställer det frågan hur det står till med tron. Kan den som tror på Jesus lämna hans kyrka? Dagens evangelium vittnar om trons avgörande betydelse.
Tecknen på hur tron på Kristus verkligen helar. Kära systrar och bröder i Kristus, I dagens evangelium hör vi berättas om två olika mirakel av Jesus. De hänger ihop kronologiskt men främst tematiskt. Båda visar på Jesus totala makt över fysisk sjukdom och död, som bekräftelse av att han inte är en i raden av profeter eller goda förebilder, utan Gud, den som har skapat allt ur intet och därför har makt över allt, fullständigt närvarande i en människa. Därför är det bara Jesus Kristus som visar vägen till evigt liv.
Att bli alltmer seende. Som kristna delar vi de flesta livsvillkoren med alla andra människor. Vi följer samma lagar, både samhällets lagar och de fysiska som gäller för kroppen. ”Den yttre människan bryts ner”, säger aposteln. Också troende som kommer upp i åren ser och hör sämre. Men så tillägger aposteln: ”den inre människan förnyas dag för dag”. Allt bryts inte ner. Lärjungens inre synförmåga kan växa till. Vi är, som kollektbönen uttryckte det, ”ljusets barn”. Vi har fått del av ljuset och därmed möjlighet att se något mer än vad de fysiska ögonen ser. ”I ditt ljus ser vi ljus”, säger psalmisten. Vi är kallade att växa till och bli alltmer klarsynta.
Kära bröder och systrar i Kristus, Den som finner sitt liv ska mista det, men den som mister sitt liv för mitt skull, han skall finna det, säger Herren. Och ändå söker vi ofta just efter livet, efter ett gott liv, ett meningsfullt liv, ett lyckligt liv. Allt detta sökande är fåfängt och missriktat, åtminstone enligt Herrens ord, för även om vi på så sätt skulle finna vårt liv, kommer vi att mista det. Det är sant att man måste ta vara på den tid man har och leva livet fullt ut medan det ännu är möjligt, men Herren syftar inte bara på att vi en dag kommer att vara tvungna att lämna den här världen, utan på att vi över huvud taget inte kan finna ett lyckligt och meningsfullt liv här på jorden.
Den verkliga friheten. Dagens kollektbön är ovanligt vacker. ”Du har gjort oss till ljusets barn… låt aldrig mörkret få makt över oss… ge oss nåden att för alltid bli kvar i din sannings strålande ljus”. Vi gläder oss över ljuset, inte minst i midsommartid, eller när det ser hotfullt och mörkt ut i världen. Läsningarna vi har hört handlar om vad Gud gör för att vi skall förbli i ljuset. De talar inte direkt om ljuset, snarare om frihet. Men orden är nästan utbytbara. Vi kunde också ha bett: ’Du har gjort oss till frihetens barn… låt oss inte fastna i fångenskap och slaveri… ge oss nåden att förbli i den frihet du har gett oss’.