Predikan 13 söndagen under året 2024

Vish 1: 13-15; 2: 23-24; Ps 30: 2, 4-6, 11-12a, 13b; 2 Kor 8: 7, 9, 13-15; Mark 5: 21-43

Din tro har hjälpt dig

Nyligen publicerade den katolska kyrkan i Sverige sin Verksamhetsberättelse för det förra året. Den ger många glädjande tecken på liv, men i sta­tistiken nämner biskopen också att nästan 1000 per­soner läm­nar kyr­kan varje år! Vi vet inte varför, men ytterst ställer det frå­gan hur det står till med tron. Kan den som tror på Jesus läm­na hans kyr­ka? Da­gens evan­ge­lium vittnar om trons av­görande betydelse.

Evangelisten Markus berättar om två underverk, invävda i varandra och med inbör­des likheter. De två som räddas är båda kvinnor. Den ena har haft blödningar i tolv år, den and­ra är en tolvårig flicka. Båda underverken sker genom beröring. Det kunde ge intryck av ma­gi, men det är mot­sat­sen. I flickans fall är det hennes fars tro som avgör. Kvinnan som rör vid Jesu mantel får höra: ”Din tro har hjälpt dig”.

Först möter vi synagogföreståndaren Jairos. Hans älskade dotter ligger dödligt sjuk. När han får se Jesus kastar han sig ner för hans fötter och ber: ”Min lilla dotter är nä­ra att dö. Kom och lägga dina händer på henne, så att hon räddas till livet”. Det är en hand­­ling i tro.  Ingen falsk ”värdighet” hindrar honom. Jesus går med honom till den sjuka dottern. Mycket folk går med. Vilken procession!

Bland dem som gick med i folkskaran fanns en kvinna som i tolv år har lidit av blödning­ar. Med dyra pengar har hon försökt bli fri från sin plå­ga. Hen­nes sjukdom uppfatta­des i den judiska kulturen som kultisk orenhet. Ingen fick be­rö­ra henne. Hon stod utanför den mänskliga gemenskapen och fick själv inte beröra nå­gon, all­ra minst en rabbi. Hon var i en mening redan död, trots att hon fysiskt sett levde. När Je­sus bo­tat henne säger han: ”Min dotter”. En personlig relation kommer till stånd. Jesus ger henne livet tillbaka.

Markus säger att hon hade hört berättas om Jesus. Ett frö måste ha såtts i hennes hjär­ta, ett trons frö. Många hade säkert hört om Je­sus. Många följde med i denna folkskara, men det tycks mest ha varit av nyfikenhet. Kanske skulle de få bevittna något sensationellt och häf­tigt. Helt an­nor­lunda är det med denna kvinna. Vi ser det i hen­nes strategiska hand­­­lande. Om hon närmat sig Jesus öppet hade hon säkert avvisats. Därför närmar hon sig Jesus bakifrån. I skydd av träng­seln kunde hon diskret röra vid hans mantel. (Matteus säger att hon rörde vid hörntof­sen på Jesu mantel.) Markus berättar vad hon tänkte: ’om jag ba­ra får röra vid hans kläder blir jag hjälpt’. Hen­nes be­röring upptäcks av en enda – av Jesus själv. Han märker att kraft har gått ut från ho­nom. Inte ens lärjungarna har märkt det. De för­vånas över Jesu fråga vem som rörde vid hans klä­der. Men när han ser sig om­kring mö­ter han kvinnans blick. Hon kommer fram, rädd och darr­ande, och berättar hela sanningen. Jesu svar klargör vad det är som har räddat hennes liv: ”Min dot­ter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid. Du är botad från ditt onda”. Mitt i den hög­ljud­da folkhopen har något hänt mellan denna kvinna och Jesus. Som om de va­rit en­sam­ma. Kvinnans tro frigör den kraft i Jesus som botar henne.

Också med synagogföreståndarens dotter sker det avgörande i avskildhet. När de kom­mit fram till hans hus kör Jesus ut den klagande hopen som redan gråter högljutt över flic­kans död. De enda som får vara med är flic­kans far och mor och tre utvalda lärjungar. Je­sus tar den dö­da flickan vid handen och sä­ger på arameiska: ”Talita koum! Det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, stig upp”. Alla blir utom sig av förvåning, men det är faderns tro som förmedlar Jesu livgivande kraft till dottern.

För oss som lyssnar till detta evangelium vill Markus berätta vad tro är, och hur den ger liv. Jag sade i början av predikan att många människor lämnar kyrkan idag, och att den under­liggan­de frågan sannolikt är den om bristande tro. Kanske inte som medveten ate­ism, men som en ”praktisk ateism”. Många lever som om Gud inte fanns. Har de, och vi, tagit de steg som Jairos och kvinnan tog? Har vi kastat oss för Jesu föt­ter som Jairos gjor­de eller sökt honom med samma iver och mod som kvinnan gjorde? Det som drar männi­skor till kyrkan är ofta andra faktorer, som inte håller när prövningarna kom­mer. Då gör de gemen­sam sak med den stora folkskaran hos Markus, som är nyfi­ken, kanske väl­villigt inställd, men ändå på egna villkor. Trosmässigt står de på avstånd eller följer med ström­men, som idag inte går till kyrkan. De har aldrig lärt sig känna igen hans röst. De har förts in i kyr­kan av andra skäl än den tro som Jairos och kvinnan hade. Också en konvertit kan ha förbe­håll mot delar av den ka­tolska tron, eller aldrig fått undervisning om de mer svår­smälta frågorna.

Till slut landar också de kyrkliga frågorna i frågan om vem Jesus är. Kyrkan är ”man­teln”, i vilken Kristus valt att ta sin boning. Att kvin­­nan rör vid Jesu mantel visar att man i grunden inte kan skilja Jesus från kyrkan. Kyr­kan kan inte göra något utan Jesus. Jesus vill inte göra något, annat än genom sin kyrka. Det är kyrkan som genom sin förkunnelse, sin under­visning och sina sakrament förmed­lar kraften från Je­sus. Jesus bekräftar det när han säger att kraft gick ut från honom när kvinnan be­rörde hans mantel. Därför behövs tro, också på Kyrkan, oberoende av hennes mänskliga brister. Det var ge­nom sin tro som Jai­ros dotter och kvinnan fick del av livet.

Frågan kan uppstå i ett senare skede av den troendes liv, när tron prövas men den eg­na tron tycks vara död. Herren vill rena och luttra tron genom att på nytt tvinga ner oss på knä i en bön som vi hittills inte har behövt be. Det är den nakna tron som rör vid hans man­tel, en tro som den troende inte menade sig behö­va innan han/hon kom i verk­lig nöd. Vår biskop manar oss till ”bön, bot och omvändelse”, när han nämnt det stora antalet som ut­trä­der varje år ur kyrkan, men ”alltid i förtröstan och tillit till Guds nåd och hjälp”.

Den tro som vi nu bekänner i trosbekännelsen blir då mer än tomma ord. Det är då vi för­står att tron är en gudom­lig gåva som vi på nytt får be om, ödmjukt och ivrigt. Det är det­ta vi ser i Jairos´ och kvinnans hand­lingar.

Det är den tron som förmedlar liv, evigt liv. Den heliga eukaristin är odödlig­he­tens läke­medel, det läkemedel som stärker och upprättar de troende och ödmjuka.

Amen.

pater Ingmar Svanteson