redikan Kristi Kropps och Blods Högtid 2024

Den verkliga omställningen av vårt sätt att leva

2 Mos 24: 3-8; Ps 116; Heb 9: 11-15; Mark 14: 12-16, 22-26

Kära systrar och bröder i Kristus,

I centrum för dagens högtid står den Heliga Eukaristin, som Andra Vatikankonciliet, det senaste av Kyrkans 21 koncilier, kallat ”det kristna livets källa och höjdpunkt”. Det ser vi, när vi förstår Eukaristin både som en måltid och ett offer, och hur de båda aspekterna hänger ihop. ”Offer” är inget ledord i vår kultur som ständigt understryker att man ska ”ta för sig”. Men den gudomliga kärlek och det gudomliga liv som Eukaristin bär till världen, bygger helt på ett offer – Jesus offer.

Som vi hörde i den första läsningen ur Andra Moseboken, om det judiska folket i Sinais öknen efter uttåget ur Egypten, var djuroffer en viktig praktik i Israels tro, den tro som Jesus också utövade. Det förekom också i övriga antika religioner. Idén var att människan visade sin önskan att försonas med Gud och Guds vilja, genom att offra något värdefullt – det här var ju ett jordbrukssamhälle – som representerade allt liv, också det mänskliga, som genom offerhandlingen symboliskt ”gavs” tillbaka till Gud, den som allting tillhör.

Men som Israels profeter kom att påpeka, många gånger under de 1500 år som förflöt mellan uttåget ur Egypten och Jesus, och som upprepades i andra läsningen ur Hebréerbrevet i Nya Testamentet, verkade djuroffren bara på ett yttre, symboliskt plan. Någon försoning med Gud eller något liv bortom döden kunde de inte förmedla. Allt liksom väntade på något som skulle kunna verka i människans inre.

Jesus lärjungar och den tidiga Kyrkan förstod direkt Jesus död på korset som ett offer, i ljuset av hans uppståndelse som det sant livgivande, det som alla gamla offer hade pekat fram mot. I evangeliet hörde vi Jesus, vid sin sista nattvard med apostlarna, förklara hur han frivilligt ger sitt liv för att Gud genom honom ska kunna möta och besegra döden, så att den förlorar sin makt över oss, om vi vill tro. Genom att instifta sin kropps och sitt blods sakrament omvandlar Jesus sin död, från en romersk avrättning till det offer som frälser. Och gör det tillgängligt i alla tider i form av ett liturgiskt firande: den Heliga Mässans offer av bröd och vin.

Genom den Helige Andes kraft, av Jesus ord som upprepas av en präst vigd i oförändrad ordning och tro från apostlarna, omvandlas mässoffret till Kristus kropp och blod. Det offer Jesus en gång har gjort på korset, och den uppståndelse till ett nytt och evigt liv som det öppnat för, blir närvarande här och nu på ett sakramentalt sätt, ett synligt tecken som bär den osynliga verklighet som det är ett tecken på: Guds liv. För vi hörde just Jesus säga det, och ska snart höra det igen: ”det ärmin kropp … detta är mitt blod”. Inte ”symboliserar”, inte ”föreställer”. Utan är. Det grekiska verbet i evangeliernas originaltext här, ”estin”, betyder också ”vara, helt och fullt, sant och verkligt”. Våra ögon, smaker och kemiska analyser uppfattar bröd och vin. Men det som ligger under, som det slutligen är, har nu omvandlats, transsubstantierats, till Kristus sanna kropp, blod, själ och gudomlighet. Som vi ser inte genom ögonen utan genom tron.

När Kristi kropp och blod sedan blir vår måltid i den Heliga Kommunionen, är det för att vi ska få dela hans uppståndna liv genom att vi också, som brödet och vinet, om vi vill samverka i tro, omvandlas för att alltmer och allt bättre ge av oss själva för sanningen och kärleken, dvs viljan av det bästa för den andre, alltid och ytterst frälsningen, utan att räkna på kostnader för oss själva. Denna logik är förstås rakt motsatt den som säger att vi ska mata egot och alltid först se våra individuella intressen, liksom synen att kärlek betyder att alltid sympatisera med den andras val. Men matandet av egot, våra och andras, utlämnar oss också till slut till egot, så att våra livs värden i våra ögon blir beroende av våra egna prestationer, och därmed faller under våra egna begränsningar.

Att själv försöka bli en offergåva utlöser vad den Helige Johannes Paulus II kallade för ”gåvans lag”, en andlig naturlag som säger att var och en får igen mer, ju mer man delar med sig av det man själv har. Det som Gud har gett oss, och tar fram och stärker i oss genom att i Eukaristin komma in i oss, är inte ämnat bara för oss själva. Som Gud är givande av sig självt, i sig själv, vill vår ökade delaktighet i hans liv genom sakramentet göra oss likadana. Att detta blir ett offer, beror på att det som är ”världen”, syndafallets värdeskala, runt omkring oss och i oss, kommer att göra motstånd.

Hur är du då konkret en sådan offergåva? T ex genom att ge lite av din tid till någon som är sjuk, eller ofta ensam p g a att han eller hon är ”jobbig” eller ”omöjlig”. Börja i din närhet. Vidare genom att förlåta, inte låta oförrätter prägla ditt tänkande om andra – låta saker bli rätt istället för att alltid få rätt – och genom att avstå från skvaller och baktal. Genom att låta alla vardagens val, t ex av konsumtion och sättet att använda pengar, främja mänsklig värdighet och värna skapelsen. Men också genom att ge av din ära och popularitet och vända ryggen åt vår tids diaboliska abortkult – den som nu upphöjts till högsta politik på valaffischerna – liksom åt sex- och sexualitetsfixeringen i Pride-kultur och transideologi.

När det gäller hänsynen till både egen hälsa och klimatet talar alla om behoven av att ”ställa om”. Omställningen för det eviga livet är emellertid den viktigaste, och när den sker ger den omställningar i så många andra, mer temporära avseenden.  Omställningen för det eviga livet behöver vi heller inte göra på egen hand. Jesus vill göra den åt oss, i oss. Dels genom sakramenten, inte minst bikten och Eukaristin. Dels genom Kyrkan och hennes herdar när de leder i den tro Kyrkan alltid har haft, och genom att själva låta sig ledas av samma tro.

Jag vill i mitt utövande av detta herdeskap här underlätta för er att låta Jesus göra sitt omställningsarbete i era hjärtan och därmed i era liv. I det uppdraget ingår både att vara tillgänglig och att peka på det som är nödvändigt snarare än på det som vi helst hade velat höra. Men aldrig utifrån mina egna åsikter, alltid bara av min både skyldighet och vilja att hjälpa varje själ till frälsning, som Jesuitordens grundare, den Helige Ignatius av Loyola, har beskrivit jesuitens uppgift.

För denna vår gemensamma vandring, herde och församling, visar Kristi kropps och blods sakrament, som offer och helig måltid, vad vår tro till slut handlar om: att försöka leva vår väg med Jesus Kristus till förverkligandet av Guds vilja. Det är ett liv som blir alltmer eukaristiskt, alltmer av offrande tacksägelse. I den sanna och djupgående omställning, det saliga byte där vi ger vår synd, orenhet och brustenhet till Herren Jesus Kristus, för att få del av hans rättfärdighet, renhet och fullkomlighet. Amen.

pater Thomas Idergard