Predikningar Ingmar Svanteson

Det är lätt att tappa modet när vi ser oss omkring, både i den stora och i den lilla världen. Och den som tappar modet börjar lätt att klaga och knota. En som skulle haft skäl att knota var aposteln Paulus, som utstått mer än de flesta. Han nämner ”trångmål och nöd, prygel, fångenskap, vaka och svält”. Trots det säger han i dagens andra läsning: ”Därför ger jag inte upp”.

Även om jag har blicken riktad mot henne som idag skall gå till sin första kommunion, så innefattas alla i detta tilltal ’älskade Guds barn’. Den heliga eukaristin bekräftar det i handling. En första kommunion påminner oss andra om det. Varje mässa skall vara som om det vore den första. I denna predikan upprepar jag vad vi som förberedelse talat om under de senaste lektionerna.

Detta evangelium hör sannolikt till de mest kända verserna i Nya Testamentet. Den Uppståndne ger sin generalorder till sina apostlar och sin kyrka. Orden har tyngd. Fyra gånger används ordet ”alla/allt”. Den som talar har ”all makt”; hans ärende gäller ”alla folk”; hans lärjungar skall hålla ”alla” hans bud; han skall vara med dem ”alla dagar till tidens slut”. Orden bekräftar det namn som huvudpersonen fick i evangeliets början, Immanuel.

Pingst är hänryckningens tid, men det började med ett väldigt dån och en brinnande eld. Anden förvandlade den ängsliga lärjungaskaran till en missionerande och världsomfattande kyrka. Även om elden tycks vara på väg att slockna i vår del av världen, så brinner den i andra delar av världen. Hela kyrkans historia vittnar om hur hon ständigt blivit ung på nytt och förmått resa sig ur klentro och vanmakt.

Apostlarna var övertygade om att Kristus uppstått från de döda. De hade sett honom. Men de börjar inte omedelbart predika. Något mera måste hända. Påsken behöver Pingsten. Apostlarna är samlade runt Maria, i bön och väntan. Det motsvarar de nio dagarna mellan Kristi Himmelsfärd och Pingst, den s.k. Pingstnovenan, då Kyrkan ber om och väntar på Anden.

Kristi himmelsfärds dag lyser av glädje och fullbordan. Liturgin strålar av himmelsk skönhet. Kristi himmelsfärd är början till människans upphöjelse. Slutmålet för allting skymtar fram. Kristi himmelsfärd ger hopp om befrielse från den tomhet som hela skapelsen suckar under. Människan är skapad för något större än intighet och död. Aposteln säger: ”Kristus steg upp över alla himlar för att uppfylla allting”.

Att höra dagens läsningar är som att stiga ut i en strålande vårdag. Solen ger liv åt kroppen och hela skapelsen. Den som hör evangeliet får stiga ut i en ny skapelse, belyst av ljuset från Kristi uppståndelse.

Världen gläder sig över de kristnas synder och de troende sänker sina huvuden i skam. Men det gäller inte bara de skandalösa synderna. Det kan bli den egna plågsamma och personliga frågan: Varför bär mitt liv så lite frukt? Vi hörde i första läsningen om en man som anlade en vingård.

Människan är inte till freds med detta livet. Inte ens när solen skiner. Inte ens när hälsan står bi och det är fred på jorden. Hon är skapad för något större. Det vi kan se och erfara med våra kroppsliga sinnen är för lite för människan. Människan måste ha hjärtat i himlen för att kunna gå stadigt på jorden. Till skillnad från våra fyrbenta vänner, som är nöjda att gå med nosen mot marken. Och vad värre är, utan hoppet dras hon ner i dödsriket.

I en samtalsgrupp härom veckan talade vi om Kristi Himmelsfärd. Himmelsfärden är avslutningen och fullbordan av hela Kristi gärning, den som Fadern hade sänt honom att utföra på jorden. Han samlar det själv i en enda mening i sitt avskedstal: ”Jag kom från Fadern och trädde in i världen. Jag lämnar världen och går till Fadern”. Han steg ner till oss, utförde sitt verk och återvände till Fadern. Så ställdes frågan i samtalsgruppen: Vad är skillnaden? Den som återvänder till Fadern, är det samma person som steg ner till världen?