Predikan Kristi Kropps och Blods Högtid 2023
5 Mos 8: 2-3, 14b-16a; Ps 147: 12-15, 19-20; 1 Kor 10: 16-17; Joh 6: 51-58
Verklig mat och dryck
Kyrkan firar Kristi kropps och blods högtid som en “oskattbar och förunderlig måltid”, fylld av “Guds oändligt frikostiga välgärningar”, en måltid “full av all ljuvlighet”. (Thomas av Aquino) Men all ljuvlighet bygger på att den är verklig. Från delar av katolska kyrkan kommer rapporter om vacklande tro på Kristi verkliga närvaro i eukaristins bröd och vin. Hur är det hos oss? “Symboliska” omtolkningar sipprar lätt in och tar över. Då bör man heller inte förundras över kyrkans svaghet.
I dagens evangelium använder Jesus uttrycken “verklig föda” och “verklig dryck”. Han menar naturligtvis inte någon särskild maträtt, inte ens om den var lagad på de bästa råvaror och efter konstens alla regler. Han säger: “Mitt kött är verklig föda, och mitt blod är verklig dryck”. Bredvid denna föda är all jordisk föda av begränsat värde. Vi tänker lätt på det motsatta sättet. Vi tar det vanliga brödet som utgångspunkt. Då framstår det bröd som Jesus talar om som mindre verkligt. Men det är tvärtom. Vi ser det om vi tänker på vilka följder måltiden har, vilken frukt den bär. Den som äter av det jordiska brödet skall dö, medan den som äter av Jesu bröd skall leva för evigt. Den som äter den jordiska maten blir hungrig igen. Medan den som lever av Jesu föda aldrig skall hungra. Så stor är skillnaden och så stor är dagens högtid.
Tror vi att den lilla vita hostian (nattvardsbrödet) är verklig föda? Och den välsignade kalken verklig dryck? Många kan kanske mera allmänt instämma i behovet av andlig föda. Ändå tänker man att det andliga är mera osäkert och flyktigt – i värsta fall en tröstande illusion.
Jesus vänder på det hela och säger: “Mitt kött är verklig föda”. Det jag ger är den sanna födan. Jesus jämför sin gåva med mannat i öknen, den föda som israeliterna fick i öknen på väg till det utlovade landet. Vi hörde om det i den första läsningen. Mannat var ett stort mirakel. När folket vaknade på morgonen var marken täckt med något som liknade dagg, men som gav näring för hela dagens behov. Det var ett tydligt tecken på Guds omsorg om sitt folk. Ändå säger Jesus om dem som åt detta bröd: De åt och dog.
Alla gåvor som de judiska fäderna hade fått var oerhörda. Judarna är världens mest priviligierade folk. Gud har gett detta folk förbundet och lagen, skrifterna och löftena. De var särskilt utvalda bland alla folk på jorden. Men också deras liv slutar i dödsriket. Längre räckte inte den föda som de hade tillgång till. Deras hopp om evigt liv förblir vagt och oklart. Också mannat hade ett begränsat värde. Jämfört med det bröd Jesus skall ge liknar det en skugga. Som jämförelse säger Jesus: “den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv”.
Det är inte konstigt att också många av hans lärjungar fann Jesu tal både obegripligt och outhärdligt. Kyrkan gör inget för att mildra anstöten i Jesu ord och hon kan inte förklara dem. Ändå vet hon i sitt innersta att Jesu ord är sanna.
När den troende frestas av tvivel är det lätt att låta blicken glida över till den synliga och materiella världen. Ofta uppstår tvivel därför att man redan har gjort det. Det materiella tycks ju så mycket verkligare. “Vi vet vad vi har, men inte vad vi får”, säger denna världens kloka. I själva verket är det tvärtom. Ingenting väger tyngre än den hostia som läggs i våra händer eller på vår tunga. Allt annat, även det allra bästa, väger lättare. När Jesus hade mättat de fem tusen i öknen, kom folket och ville göra honom till konung. De ville få sin kroppsliga hunger säkrad. Då säger Jesus: “Arbeta inte för den föda som är förgänglig utan för den föda som består och skänker evigt liv.”
“Verklig föda” betyder inte en viss slags mat, utan ursprunget till all mat och all föda, den nåd som kommer från Gud och den himmelska världen. Jesus säger: “Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen”. All annan föda pekar fram mot detta bröd. Allt bröd pekar fram mot Kristi kropp, som är det sanna brödet. Alla måltider pekar fram mot den heliga eukaristin.
Det är därför eukaristin spelar en så fundamental roll för det kristna katolska livet. “Utan eukaristin kan vi inte leva”, sade de första kristna. Det är eukaristin som gör kyrkan till Kyrka. Det är därför man måste vara fri från dödssynd när man kommunicerar, för att inte dra en dom över sig. “Inget annat sakrament är så hälsobringande”, säger Thomas av Aquino. “Här växer dygderna och själen mättas med en mängd nådegåvor. Ingen kan tillräckligt beskriva detta sakraments sötma. Man dricker Andens ljuvlighet ur själva källan”. De troende är ivriga att få del av kommunionen när de ser döden närma sig. Det är en skyldighet för de närstående att kalla på en präst om den sjuke inte kan det själv längre. Den ”sista” kommunionen kallas viaticum – det betyder vägkost – vägkost för den sista delen av jordevandringen. Vid den kommunionen säger prästen: ”Kristi kropp och blod bevare dig till det eviga livet”. I en katolsk dödsannons står det ofta: ”Styrkt av kyrkans heliga sakrament”.
Ändå ges oss gåvan på ett sätt som vi kan ta emot. Dess yttre gestalt är ett bröd som kroppen kan tillgodogöra sig. Det är Guds barmhärtiga pedagogik. Ty Gud har blivit verklig människa. Han nöjde sig inte med att skicka representanter, han kom själv. Han nöjde sig inte med att tala och göra underverk, han offrade sig själv. Hans offer fick inte glömmas. Därför gav han sin kyrkas präster fullmakt och uppdrag att varje dag frambära ett och samma offer till hans åminnelse. Och de troende möjlighet att förena sina liv med detta offer: ”Må han fullkomna oss till en evig gåva åt dig”.
I den heliga eukaristin ges den sanna och verkliga födan, den som mättar människans djupaste hunger, hungern efter Gud. Sanningen, som inte kan ljuga, säger: ”Mitt kött är verklig föda och mitt blod är verklig dryck. Den som äter detta bröd och dricker denna kalk skall leva i evighet”.
Lovad vare Gud för hans outsägligt dyrbara och verkliga gåva.
Amen.
pater Ingmar Svanteson
