Predikan 28 söndagen under året 2024
Vish 7: 7-11; Ps Vish 7: 7-11; Ps 90: 12-17; Hebr 4: 12-13; Mark 10: 17-30
Nåden gör det omöjliga möjligt
Mötet mellan den rike mannen och Jesus är inte bara beskrivet med ord. Evangelisten berättar att ”Jesus såg på honom med kärlek”. Vi vet vad ett leende betyder. Vi talar om kärlek vid första ögonkastet. Vi vet att blickar kan dräpa. Men ”Jesus såg på honom med kärlek.”
Det var inte vilken blick som helst. Den såg hans innersta, bakom ytan, bakom masker och ord. Ingenting kunde döljas för den blicken. Men blickens skärpa var inte det viktigaste. Jesus såg på honom med kärlek, en kärlek som ville hans bästa. Det är den kärleken Paulus beskriver i kärlekens höga visa: ”Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den”. Mänskliga försök att beskriva den blir tafatta och otill-räckliga, även om de största författarna har nått svindlande höjder. Det är den kärle-ken människan längtar efter mer än något annat. Ingenting annat kan till slut mätta hennes djupaste hunger.
Det kristna evangeliet förkunnar: Det är med den blicken Gud ser på människan. Gud vänder sitt ansikte till oss genom att sända sin älskade Son, som ger sitt liv för alla människor på korset. Kyrkan förmedlar den kärleken till oss människor. Det sker genom nåden.
I andra läsningen ur Hebreerbrevet hörde vi om Guds ord som något ”levande och verksamt”, det som blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. Vi hörde att människan en gång skall avlägga räkenskap inför Guds Ord. Johannes av Korset säger att vi skall dömas av kärleken.
Den kärleken har lärjungarna bara förstått en bråkdel av och därför blir de bestörta när Jesus varnar för rikedomens risker. ”Vem kan då bli räddad?”, frågar de. Kraven verkar för höga. Jesu svar bekräftar att bakom varje krav finns nåden, och den är gudomlig. Därför säger han: ”För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt.”
Den människa som inte känner nåden avvisar kraven med att de är för tunga. Men Gud kräver inte något som han inte också ger kraft till. Den rike mannen ställs inför en till synes orimlig utmaning, att sälja allt han äger, men med kravet finns nåden, som vill befria människan från allt som binder och förslavar.
Det fanns en man som hette Antonios. Han levde på trehundratalet (d. 356) i en by vid floden Nilen i Egypten. Han var kristen och försökte troget följa Guds bud. Hans föräldrar hade nyligen dött och därför hade han fått ansvaret för sin syster och för familjens egendomar. En söndag när han var på väg till gudstjänsten tänkte han på hur apostlarna hade lämnat allt för att följa Jesus. När han trädde in i kyrkan hörde han det evangelium som vi nyss har hört. Orden träffade honom i hjärtat. Han förstod att de var avsedda för honom. Han skyndar genast ut ur kyrkan och följer Jesu ord, bokstavligen. Han sörjer för sin syster, ger bort hela familjeförmögenheten, och börjar själv ett nytt liv. Han blev munkväsendets fader. Antonius blev eremit och ur det växte klosterlivet fram. Kyrkans historia ger många exempel på liknande fenomen, Bene-dictus, Franciskus, Birgitta… Några få ord rymmer denna kraft. Det är inte människoord, utan Guds ord, som är ”levande och verksamt”.
Evangeliet rymmer en kraft som det är omöjligt att fånga in och få grepp om. Man kan till exempel inte säga att texten enbart är riktad till blivande munkar och nunnor, även om dessa har känt igen sig i detta evangelium. Den drabbar all bundenhet vid pengar och ägodelar, antingen man äger mycket eller lite, antingen man bor i kloster eller inte. Jesus ser in i varje människas hjärta. Han ser om hjärtat är delat och Gud får nöja sig med andra eller tredje platsen. Mannen går bort bedrövad. Hur det sluta-de för honom får vi inte veta. Orden står där inte för att vi skall spekulera om hans öde, utan för vår skull, som en varning. Att människan fastnar i bedrövelse beror ofta på att hon inte vågar ta det avgörande steget, steget in i nåden.
Bakom det ord som avslöjar oss står inte någon som vill göra livet svårare för oss, utan Guds glödande nåd och obegränsade möjligheter. Abraham och Sara tvivlade på löftet om att få en son på ålderdomen. Men de fick höra: ”Är något så underbart, att Herren inte skulle förmå det?”. Den hårt prövade Job kunde till slut säga: ”Ja, jag vet att du förmår allt, och att ingenting som du beslutar är dig för svårt”. Den unga flickan Maria fick samma svar när hon invände att hon ju inte hade någon man: ”Ingenting är omöjligt för Gud”.
Det är denna Guds obegränsade möjlighet och kärlek som lyser fram i Jesu ord till den rike mannen. En kärlek som Jesus inte bara talar om utan visar med sitt utgjutna blod och den Ande som är utgjuten i våra hjärtan. Den ”rinner vidare” in i oss genom kyrkans ord och sakrament. I slutbönen ber vi: ”Låt Kristi kropp och blod, som här har mättat oss, ge oss del av hans gudomliga natur”. Det är nåden som frågar efter män-niskans genkärlek och obegränsade förtroende.
Ignatius av Loyola säger: ”Få människor anar vad Gud kunde göra av dem, om de utan förbehåll ville överlämna sig åt nådens ledning, om de tog avstånd från sig själva och helt överlämnade sig åt den gudomlige mästaren, så att han kunde forma de-ras själar mellan sina händer”.
Med dagens kollektbön fortsätter vi att be: ”Herre, låt din nåd ständigt föregå och följa oss, så att vi alltid är beredda att göra det goda”.
Amen.
pater Ingmar Svanteson
