Predikan 22 söndagen under året 2019

Syr 3:17-18, 20, 28-29; Heb 12:18-19, 22-24a; Luk 14:1,7-14

Den märkliga ödmjukheten

Hur blir människan lycklig? Hur når hon frid och glädje? Hur övervinner hon sina inre och yttre fiender? Hur når hon målet?

    Svaret på alla dessa frågor kan samlas i ett enda ord: ödmjukhet. Vi hörde det ur Jesu mun: ”den som ödmjukar sig skall bli upphöjd”. För de första kristna var den öd­mjuke Kristus det sto­ra föredömet. De ville bli lika honom som själv hade sagt: ”Ta på er mitt ok och lär av mig som har ett milt och ödmjukt hjärta”. De hade förstått att öd­mjukhet ger lärjungen del av Jesu liv, att öd­mjuk­­het är vägen till liv.

    Då är det inte underligt att djävulen gör allt han kan för att vanställa och förvrida in­nebörden av detta ord. Han fruktar ingen så mycket som den ödmjuke, trots att han inte begriper ödmjukhetens hemliga kraft. Han är ju själv genom­syrad av dess mot­sats, hög­mo­det. Och den högmodige är blind för ödmjukhetens kraft.

    Också vi har svårt att klargöra vad ödmjukhet är. När man skall tala om den glider den ur händerna. Det är det första steget, att be om klarsyn: ’Visa oss, Herre, vad öd­mjukhet är’. Eftertan­ken har dock hjälp av att upptäcka vrångbilderna, dikena på bå­da si­dor om ödmjukhetens smala väg. En blick på helgonen visar att det finns en väg. Hel­go­nen var öd­mjuka, men rakt inte bleka och räddhågade. De var frimodiga och star­­ka. De varken ömkade sig eller förhävde sig. Öd­mjuk­­he­ten gjorde dem förvisso mju­ka och saktmodiga, men långtifrån veka. Snarare var de oböjliga som stål. De hade en för­måga att anpassa sig till olika situationer, men inte av slug beräk­ning.

”Öd­mjuka” gester och bugningar gör ingen människa ödmjuk. Jesu liknelse är inte ett råd för den som är bjuden på middag.

Jesus talar om måltiden i Guds rike. Och till den kommer bara de ödmjuka. De som tror sig förtjäna tillträde till den måltiden förpassas till sista plat­sen, om ens det. ”Käre vän, flyt­ta dig högre upp”, det är vad prästen säger till den botfärdige i bikt­stolen som bekänt sin synd. Sam­ma mönster upprepas i den heliga mässan. De troen­de säger: ”Herre, jag är in­te värdig att du går in under mitt tak.” Den som menar vad han säger och inte bär på allvarliga obekända synder, går värdigt fram till den heliga kommunionens upphöjelse.

Öd­mjukhet har med sanningen att gö­ra, sanningen om männi­skan och hennes plats i tillvaron. Där Gud försvinner och människan tror sig vara sin egen herre, där blir ödmjukhet något obegrip­ligt. Eller också fram­står den som slavmoral. Möjligen kan den användas som varning till den som gör sig bred. Vi hörde sådana maningar i första läsningen.

När Gud är avskaffad och makten tar över trampas de svaga ner. Men den ”star­­ka” männi­skan är innerst inne själv rädd och svag. Rädd för att gå un­der. Medan den ödmjuke inte är rädd för någonting, inte ens för sig själv, efter­som hon förtröstar på Gud. Hon vet att hon själv bara är stoft, syndigt stoft (latin: humus). Det är grunden för hennes ödmjukhet (latin: humili­tas).

Ödmjukhet är inte vilken dygd som helst. Benedictus, som kallats ”ödmjukhetens lärare” (doctor humilitatis), lägger ödmjukheten som grund för broderns hela liv. Det är på den vägen han finner friden och glädjen. Cassianus säger att ”enkel­het och öd­mjuk­het” är grunden för människans hela andliga liv. ”På den grunden kan hu­set ald­rig störta. Varken lidelser, förföljelse eller någon storm­vind från fienden kan slå ner det.” Ödmjukhet är det starkaste vapnet mot för­tviv­lan, den murk­na vällusten att döma ut sig själv som ett hopplöst fall (Tomas Merton). Men ingen kan förtvivla utan att först avvisa den hjälp som finns. Den öd­mjuke inser sin belä­genhet och söker hjälpen. Den öd­mju­ke misströstar aldrig om Guds barmhärtighet. Det är det som fyller hans svaghet med kraft. ”Her­ren ger mig ny kraft”, sjung­er vi i herdepsalmen. ”Med Guds hjälp stormar jag över val­len,” sjunger en annan sångare. ”Allt förmår jag i honom som ger mig kraft”, säger a­pos­­teln. ”Han störtar härskare från deras troner och han upphöjer de ringa”, sjunger jungfru Maria.

Den högmodige vill inte vara beroende och ta emot hjälp. Det var så eländet bör­jade. Den högmodige vill vara ”som den Högste”. Detta djävulens gift har tyvärr in­fekterat alla människor. Men i stället för att döma oss, gjorde Gud sig själv ödmjuk. Ödmjukhet är Gudomens prydnad, säger Isak Syriern. ”Gud, som ska­pat universum och ock­så kan hela det, visste att högmodet var uppho­vet och ur­sprung­et till alla laster. Därför ville han bota det genom själva dess motsats: vad som hade fallit genom högmod, skul­le återuppstå genom ödmjukhet” (Cassia­nus). När Ordet blev människa iklädde det sig ödmjukheten. Genom ödmjuk­het sög han giftet ur högmodet och berövade det dess kraft. Han ödmjuka­de sig ända till döden och blev upphöjd på tredje dagen. Det öppnar en smal, men fullt framkomlig väg till allt större frihet och allt stör­re gläd­je. Det är det his­nande och märkliga – ödmjukheten är svaret på alla livets och sjä­lens stora problem (Merton). Den som har funnit ödmjukhe­ten har besegrat sina fien­der. Demonerna flyr den ödmjuke (Starets Siluan).

Ödmjukhet är vägen, vägen i Kristi efterföljelse. Barnet, den botfärdige och den uppriktige förstår det. Den ödmjuke hittar spåret och därmed svaret på sitt eget livs mysterium. Till slut är det hans viktigaste och ständiga bön: ’Herre, ge mig del av din ödmjukhet!’ Den ödmjuke skall bli upphöjd. Det har Jesus lovat och han ljuger inte.

Den ödmjuke får också smaka det. Han blir upphöjd till ”Sions berg, den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem”, som vi hörde i andra läsningen.

Det är vad som sker när vi firar den heliga eukaristin. Den ödmjuke ser att vi ”står inför mångtusen­de änglar, en festförsamling av alla förstfödda som har sitt namn i him­len; ni står inför Gud och inför Jesus, förmed­laren av ett nytt förbund”.

För att bli delaktiga av Jesu Kris­ti ödmjukhet.

Amen.

                                                                                                      pater Ingmar Svanteson