Kortpredikan 9 oktober 2024, S. Ingrid av Skänninge, ordenskvinna
Gal 2: 1-2, 7-14; Ps 117; Luk 11: 1-4
Paulus vill få sitt arbete bekräftat av de ledande apostlarna i Jerusalem. Han vill inte ”slita, eller ha slitit, förgäves”. Jakob, Kefas (Petrus) och Johannes ”förstod vilken nåd han hade fått”.
Vad kunde inte ha hänt genom kyrkohistorien om karismatiska och profetiska ledare hade gjort som Paulus? Och om kyrkan varit beredd att känna igen sanna drag av helighet och sanning som drivkraft till katolsk enhet?
I Jerusalem sker en ömsesidig bekräftelse. Paulus söker stöd hos dem ”som ansågs vara pelarna” och de bekräftar hans mission.
I Antiokia tvingas dock Paulus gå till rätta med Petrus, som av fruktan för de judekristna inte vågar praktisera måltidsgemenskap med hedningarna. ”Han hade ju dömt sig själv”, säger Paulus.
Den judiska tradition som uteslöt måltidsgemenskap med icke-judar måste nu vika och ge plats för den större gemenskapen i Kristus.
Paulus hjälper Petrus till insikt. Med Pauli hjälp förstår Petrus sin kallelse att bevara den katolska enheten, som innefattar alla folk.
Allt ingår i den bön, Fader vår, som Jesus lär sina lärjungar, här i Lukas kortare variant. Den har sitt centrum i brödbönen: ”Ge oss var dag vårt bröd för dagen som kommer”.
Brödet är både synligt och osynligt. Kyrkans osynliga enhet kan inte skiljas från den synliga. Varje eukaristi firas i gemenskap med och på uppdrag av en biskop i gemenskap med Petri efterträdare.
Brödet ges oss den innevarande dagen, men föregriper ”dagen som kommer”, den yttersta dagen.
Vi ber om den enheten i varje eukaristi.
pater Ingmar Svanteson