Kortpredikan 8 februari 2021
1 Mos 1: 1-19; Ps 104: 1-2a, 5-6, 10, 12, 24, 35c; Mark 6: 53-56
”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord…”
Bibelns första ord känns igen i Johannesevangeliets inledning: ”I begynnelsen var Ordet…”.
Skapelseberättelsen hör vi vid ett annat tillfälle under kyrkoåret – påsknattens vigilia.
Kyrkan läser och förstår alltings skapelse i ljuset av hur allting nyskapades.
Redan i bibelns första meningar skymtar den heliga Treenigheten.
Gud skapar genom sitt ord. ”Gud sade…” Johannesprologen känner igen detta ord som det människoblivna Ordet: ”Utan Ordet blev ingenting till av allt som finns till”.
”Guds Ande svävade över vattnet.” Det är samme Ande som i en duvas gestalt bekräftade Faderns röst om Sonen när Jesus döptes i Jordans vatten.
Gud skiljer ”ljuset från mörkret”. Det betyder inte att ”mörkret” fanns från början. Vi förstår det som en profetia om den kamp som börjar efter syndafallet. Aposteln talar om de troende som ”ljusets barn”. Kampen är på liv och död, men Johannesprologen säger att mörkret inte har makt över ljuset.
Solen ”på himmelens fäste” blir ett tecken som ”utmärker särskilda tider, dagar och år”. Kyrkans heliga år öppnar människans ögon också för skapelsens skönhet.
Det gäller också välsignelsen av en god ordning under dagen, både för arbete, bön, vila och gemenskap. Abboten i klostret ”skall ordna allt så att det tjänar själarna till frälsning och bröderna kan göra vad de gör utan anledning att knota”.
Nyskapelsen genom Kristus gör oss realistiska. ”Hela skapelsen suckar som i födslovåndor.” Samtidigt öppnar den ögonen för skapelsens godhet och skönhet.
I den heliga eukaristin skymtar den återupprättade och fullkomnade skapelsen fram.
pater Ingmar Svanteson
