Kortpredikan 5 maj 2021

Apg 15: 1-6; Ps 122: 1-5; Joh 15: 1-8

Mitt i den framväxande kyrkans dramatik växer också hen­nes he­liga ord­ningar fram. 

I går hörde vi hur Paulus insatte präster i de församlingar han grundat. Lukas kallar dem ”äldste, presbyterer”. Det motsvarar vad vi kallar präster, insatta och vigda av apostlarnas efterföljare, biskoparna. 

I dagens avsnitt hör vi om ”ständiga uppträden och diskussioner” i Antiokia. Tvistefrågan gällde om de hednakristna måste omskä­ras och åläggas att hålla Mose lag. Frågan skickas vidare till Je­rusalem för att avgöras av apostlarna och de äldste. Alternativet ha­de varit splittring och schism.

Det märkliga är med vilken självklarhet och enhet man fattar det­ta beslut.

De visste att den lokala församlingen behöver den apostoliska kyrkan för att enheten skall bevaras. Genom den helige Ande ”visste” de, innan det var formulerat teologiskt och kanoniskt.  

Kyrkans heliga ordningar, förutom hennes tro, är oss givna för att grenarna skall förbli i vinstocken och för att de skall bära frukt.   

”Utan mig kan ni ingenting göra.” Därför förblir vi i honom, i lyd­nad för hans och hans kyrkas bud.

”Villkoren” följs av ett löfte: ”Om någon är kvar mig och jag i ho­nom, bär han rik frukt.” Trons lydnad är inte tänkt att leda till le­galism och förstelning. Den vill ge frihet i den helige Ande.

Hur skulle det kunna vara annorlunda? ”Herren, det är Anden, och där Herrens ande är, där är frihet.” För att Fadern skall för­härligas.

Varje gren är infogad i den heliga Treenighetens hemlig­het, där en ny frihet växer fram.  

Jesus formulerar den nya friheten så: ”Om ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det.”

                                                                                                                              pater Ingmar Svanteson