Kortpredikan 20 november 2023

1 Mack 1: 10-15, 41-43, 54-57, 62-64; Ps 119: 53, 61, 134, 150, 155, 158; Luk 18: 35-43

Denna vecka hör vi ur Mackabeerböckerna, som berättar om den reli­gionsförföljelse som bröt ut med Antiochos IV Epifa­nes år 175 f.Kr.

Han genomdrev en brutal tvångshellenisering som skulle förinta juden­domen som religion. Under dödshot för­bjöds omskärelse, sabbatsfiran­de, högtider och templets offer. Bokrullar med Mose lag brändes. Mitt i templet placerades ett offeraltare åt Zeus, den van­helgande skändlig­he­ten, som vi hör om i Nya Testamentet (Matt 24:15).

Diktaturer genom historien uppvisar samma intolerans. Också modern liberalism i dagens västerland bereder väg för något liknande, när den förhindrar offentliga uttryck för tro och samvetsbe­stämd över­tygelse i moraliska frågor.  

Många israeliter ”fann mod och styrka inom sig till beslutet att inte äta något orent. De föredrog döden framför att vanhelga sig själ­­­­va och skän­­da det heliga förbundet”.

Modet förutsätter klarsyn. Inte minst när det uppstår förvirring i tros- och moralfrågor. Lärjungarna förs in i dunkel och luras vilse.

Det blir allt vikti­gare att bevara det egna templet, hjärtat, rent. Att lära sig av­göra vad som är Guds vilja. 

Evangeliet visar vägen. Mannen utanför Jeriko ber Jesus att få syn­för­mågan tillbaka. ”Herre, gör så att jag kan se igen.” Evangeliet be­rät­tar: ”Jesus sade: Du kan se igen. Din tro har hjälpt dig.”

Den döpte, som renats från synden och upplysts av tron, har fått synen tillbaka. Men synen är inte stadig och fast. Hon glider lätt tillbaka i halv­dun­kel och mörker.

I varje oklarhet måste/får vi be: ”Herre, gör så att jag kan se igen.”

Synförmågan renas och stärks i den heliga eukaristin.

pater Ingmar Svanteson