Kortpredikan 18 februari 2023, Vårfrumässa
Heb 11: 1-7; Ps 145: 2-5, 10-11; Mark 9: 2-13
”Tron är grunden för det vi hoppas på, den ger oss visshet om det vi inte kan se.”
Den korta ”definitionen” på vad tron är har både en objektiv sida och en subjektiv. Ordet för ”grund” betyder också ”verklighet”. ”Visshet” är den personliga övertygelsen.
De osynliga tingen blir verkliga genom tron. Tron ställer människan på en ”grund”, den yttersta verkligheten. Tron ger därmed skäl för hoppet.
Tron är inte grubblande. Tron lyssnar och ber utan förutfattade meningar. Den är stilla, samtidigt som den handlar. Som när Abel bär fram sitt offer och Noa bygger arken.
Tron ser inte. Lärjungarna på förklaringsberget fick visserligen se, men bara ett kort ögonblick. Det gav dem, och oss som hör evangeliet, hopp.
Det hoppet är av annat slag än mänsklig förhoppning. ”Där allt hopp var ute, höll Abraham fast vid hoppet.”
Maria likaså. Hon fick styrka långt över den egna genom att lita på ängelns ord: för Gud är ingenting omöjligt.
Trons visshet är inte en subjektiv känsla. Tron är ”grunden” för det vi hoppas på.
Den subjektiva tron bygger på trons objektiva grund, verkligheten, det vi inte kan se, men tror på.
Tron är också en handling. Aposteln talar om ”trons lydnad”. De troende ”lyder” den befallning som hördes ur molnet: ”Lyssna på honom.”
Tron är en gåva som människan sträcker sig efter genom bön. Och tar emot och överlåter sig åt med sin vilja.
”Tron är grunden för det vi hoppas på, den ger oss visshet om det vi inte kan se.”
pater Ingmar Svanteson
