Kortpredikan 1 mars 2022

1 Pet 1: 10-16; Ps 98: 1-4; Mark 10: 28-31

Det krig som pågår i Ukraina är en yttring av det andliga krig som pågår hela tiden, inte minst i varje människas hjärta. Därmed är vi alla indragna. Dagens läsningar visar vår delaktighet.

Profeterna hade sökt, forskat och längtat efter den utlovade nåden, skri­ver Pet­­rus. Han och apos­­t­larna har fått se och höra, beröra och smaka. Det utlov­ade hade up­penbarats för dem.

Enligt judisk tro hade lagen förmedlats genom änglarna. Men e­vangeliet hade inte ens änglarna fått insikt i. Så hisnande stort är det.

Därför manar Petrus till beredskap och vaksamhet, lydnad och he­lig­het. De troende fick inte längre vara styrda av begär som när de var ”okunniga”. Detta var förutsagt i den lag som redan det första förbundet hade gett dem: ”Var he­li­ga, ty jag (Gud) är he­lig”. 

De hade fått ett nytt hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda (går­dagens mässa), hoppet om ett arv som ingen makt kan ta ifrån dem.

Petrus säger sakligt, men ändå med en fråga: ”Vi har lämnat allt och följt dig”. Jesu svar sträcker sig både in i framtiden, ”evigt liv i den kommande värl­den”, men samtidigt tar det sin början redan här i ti­den. Mitt under förföljelser skall de få ”hus och bröder och systrar och mödrar och barn och åk­rar”.

Ofta har ordet tillämpats på det gudsvigda livet och vår påve Fran­­ciskus har bett särskilt de gudsvigda om förbön för Ukraina.

Kallelsen att inte låta sig bindas och hindras av något gäller för­visso dem/oss. Bristande bön eller eftergivenhet åt strid och ”småkrig” i klostret bety­der att vi sviker vår uppgift.  

Men kallel­sen att vittna om det eviga livets hopp är alla troendes kallel­se. Det hoppet är starkare än allt vad denna värl­den kan erbjuda, star­kare än våld och övergrepp.

Det är i detta hopp som vi ber om fred och rättvisa för det drabbade Ukrai­na.

Vi låter oss inte dras in i hatets spiral. Därför ber vi också för Ryssland och de­ras ledare, utan att blunda för vem som bär det tyngsta ansvaret.

Redan Bene­dictus säger det: ”Hata synden, men älska syndaren”.

Evangeliet påminner om allas delaktighet i det andliga kriget: ”Många som är sist skall bli först, och många som är först skall bli sist”.

                                                                                                         pater Ingmar Svanteson