Kortpredikan 1 februari 2022

2 Sam 18: 9-10, 14b, 24-25a, 30-19: 3; Ps 86: 1-6; Mark 5: 21-43

David gråter över sin son Absalom, trots att han har gjort uppror.

Joab, Davids överbefälhavare, tvingas förmana kungen. Davids känslor för Absalom gör honom blind för att upproret också drabbat både hans soldater och hela folket. Medkänslan får inte upphäva rättvisan.

Utan rättvisa drabbas oskyl­diga och samhället splittras. De som ut­för sin tjänst som soldater eller poliser gör det i tjänst för det gemen­sam­ma goda.

Ändå finns det något profetiskt i Davids gråt över sin son. Rättvisa be­hövs, men räcker inte. Da­vid säger: ”Ack, att jag hade fått dö i ditt stäl­le!”  

Hans vil­lighet att dö i sonens ställe pekar vidare mot Jesus, som ger sitt liv för alla oss som gjort uppror mot Gud. Det Jesus fullgör på kor­set går till ro­ten med det onda, utan att upphäva rättvi­san.  

Det är samma mönster när abboten uppmanas att ”hata synden, men älska syndaren”. Han måste utrota felen hos bröder­na, men ”klokt och kär­leksfullt”. Känslan får inte förlama den ansvarige så att rättvisan sätts ur spel, men rättvisan får ald­rig glömma barmhärtigheten.

Alla människans behov är sammanfattade, försonade och förnyade i Kristus.

Kvinnan med blodflödet hade anat det hos Jesus. Hon smyger sig fram och rör vid hans kläder. Klä­der­­­na förmedlar kraften från Jesus och hon botas. 

Jesu ”kläder” är hans kyrka och hennes sakrament. Det går ut kraft från dem, liksom det rann fram blod och vatten ur Jesu si­da på korset.  

I den heliga eukaristin frambärs offret inför våra ögon och vi görs del­aktiga av honom som har försonat och helat allt.

För att göra oss till vittnen om den kärlek som inte upphäver rättvi­san, men fullbordar den och som helar alla våra sjukdomar.

                                                                                                          pater Ingmar Svanteson