Predikan på Kyndelsmässodagen, Herrens frambärande i templet 2019

Malaki 3: 1 - 4; Psaltaren 24: 7 - 10; Hebreerbrevet 2:14-18; Lukas 2:22-40 eller 22 - 32

”Låt ärans konung draga in! Vem är han, ärans konung? Det är Herren Sebaot, han är ärans konung”. Orden från psaltaren passar precis in på denna fest under kyrkoåret, Kyndelsmässodagen, Herrens frambärande i Templet. Ärans konung är Herren, Jesus Kristus, född i ett jungfruligt äktenskap av Maria, fostrad och försörjd av Josef, ärad och hyllad av Österns vise män, lovsjungen och förkunnad av änglaskarorna. Han är Messias, Faderns Son som folket väntade på i tro. Han är ljuset i vårt liv, vi är Hans ljus i världen, ljuset som är trons ljus, kärlekens ljus och hoppets ljus! Han är förebådad av profeten Malaki: ”Se, jag sänder min budbärare, han skall bana väg för mig. Plötsligt skall han komma till sitt tempel, den härskare som vi ber om”.

Kära bröder och systrar! I dag får vi med vår egen tro ta emot Honom i Herrens hus. Liksom Symeon får vi uppleva ett högtidligt ögonblick, ett möte med Herren själv, och med Symeon andas ut i hoppet om den eviga tryggheten hos Gud: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du berett åt alla folk”. Naturligtvis menar inte Gud att vi nu ska gå hem, lämna den troende gemenskapen och vila oss därhemma. Nej, Gud vill att vi stannar i templet, i Hans hus, och ger Honom av vår tid och vår bön i tacksamhet. Gud kommer ju till oss för att bevisa sin faderliga kärlek till oss och beskydda oss på livets väg. Vi behöver Hans beskydd och välsignelse på denna vandring från vaggan till graven, från vårt livs första ögonblick i världen till vårt sista ögonblick på jorden, innan Gud kallar hem oss till sig själv för att fullborda sin plan med kärlek och ömhet. Vi kan inte förneka att vi har ett stort behov av Honom. Utan Honom skulle vi vara vilsegångna och utlämnade åt dagens brännande sol och nattens förlamande kyla. Vår törst skulle torka ut oss och vår hunger få hela kroppen att dra ihop sig i kramper och smärtor. Men Gud är med oss, han är Emanuel, Jesus Kristus, Faderns Son, som räddar oss till det eviga livet hos Gud vår Skapare. Också i vårt jordiska liv ger Han oss kraft och uthållighet, livsmod och förtröstan i allt som sker.

”Genom sin död”, säger Paulus i Hebreerbrevet, ”skulle han göra dödens herre, djävulen, maktlös och befria alla dem som genom sin fruktan för döden var slavar hela sitt liv” (2:15). Vilka är dessa som fruktar döden? Min granne – och din? Din medmänniska – och min? De är inte så få och de finns överallt. Små rop på hjälp hörs ibland, lyssnar vi, hör vi signalerna och förstår allvaret.  Därför måste vi dra andra människor in i Hans ljus och kärlek så att också de som nu inte väntar på Honom, som Symeon gjorde, de som nu ännu inte bekänner tro på Gud, upptäcker att också de är älskade och hör till Gud som skapat dem. Därför måste vi vara kärlekens och ljusets apostlar i världen omkring oss. Vi måste bevara tron i vårt hjärta och begrunda den, som Maria gjorde, men vi har inte fått trons gåvor som en skatt som vi ska gömma undan av rädsla för att bli bestulna på den, utan vi ska visa den så att den syns och med vår mun ska vi öppet bekänna den. I den heliga mässan ber vi Gud att ”ta emot vår offergåva och fullkomna den till en andlig offergåva Gud till behag” (Första eukaristiska bönen). Tillsammans är vi en stor skara av tjänare som ber Gud att ta emot oss själva som tacksägelseoffer för hans underbara godhets och eviga kärleks skull. Vi offrar oss själva för våra själars frälsning och för alla de våra, våra familjer och vänner, våra systrar och bröder som bett oss om hjälp och förbön. För dem alla frambär vi här i Herrens tempel Jesus Kristus, Han som stiger ner till oss från himlen för att bli kött och blod ibland oss och för att förena oss med sig själv i den fulla mänskligheten. Ordet blir kött i dig och i mig! Den stora fest vi firar i dag, Herrens frambärande i Templet, är verkligen också vårt eget frambärande. I Jesus Kristus, den som Symeon och Hanna väntade på i bön och goda gärningar hela livet, bärs vi också fram till Gud som offergåvor. Men då måste vi sedan också leva på hans sätt, lära av Honom, bli lika Honom och tro som Han. När vi vill allt detta, får vi uppleva ögonblick av stor lycka och inre frid med oss själva och med alla andra. Amen.

                                                                                                                          diakon Göran Fäldt