Predikan 22 söndagen under året 2019
Syr 3:17-18, 28-29; Heb 12:18-19, 22-24a; Luk 14: 1, 7-14
Om någon håller upp prideflaggan framför oss och frågar om vi inte vill gå med i paraden, säger oss vår instinkt att vi vill undvika konfrontationen. Det kan bli svårt om man vill provocera oss. Att fly bort uppfattas som nej till pride, att stå kvar uppfattas om ja till pride. Att säga något kan missförstås eller feltolkas.
Evangeliet i dag kan ge oss några ledtrådar för hur vi ska förhålla oss till människor som vill ge oss skulden för hat, intolerans och omodern, konservativ moral. Evangeliets första tips är den ödmjuka hållningen. Vi eftersträvar inte de främsta platserna i samhällets stora bjudfest. Vi böjer oss och tar den sista platsen. Men om det inte hjälper, vad ska vi göra? Vi blir jagade för att bli avslöjade. Men vi har inget att dölja, vi får kanske tiga och lida.
Det andra tipset i evangeliet är det karitativa arbetet, försöken att hjälpa de verkligt behövande medmänniskorna. ”Nej, när du ska ha fest, så bjud då fattiga och krymplingar, lytta och blinda”, säger Jesus i liknelsen. Här hos oss i det så kallade välfärdssamhället har vi inte många tillfällen. Men vi kan vara generösa på många olika sätt mot andra människor, även homosexuella, om vi önskar dem något gott och ber för deras lycka.
Vi kan utsträcka vår uppmärksamhet till bön för dem vi fruktar gått förlorade på grund av uppenbar synd. Många kan anse att syndare måste straffas. Terrorister, massmördare, olyckliga ensamma och rädda människor som radikaliseras. Vi ber för deras odödliga själar.
Det är på ett sätt att inta den sista och lägsta platsen vid festbordet, det är ett sätt att bjuda in de verkligt fattiga i våra tankar, planer och uppmärksamhet mot andra. Vi måste helt enkelt bli de vanliga livets helgon.
Blir vi ändå jagade, provocerade, påtvingade falska värderingar, måste vi uthärda det i tystnad och uppoffra det lilla vardagliga lidandet dessa falska signaler plågar oss med.
Vi kan be för dem som skäms så mycket att de måste ha stöd och tröst i parader och festivaler. Jag har aldrig sett någon festival med flaggor för de gifta äkta paren man och hustru och deras barn. Många av dem upplever kriser i sina relationer en tid, men kriserna löser sig i försoning och förnyad kärlek. Men de behöver aldrig känna skam för att de följt den gudomliga ordningen och gift sig som fria människor som vill ha barn och familj.
Varför har alla vi inte de giftas festival med flaggor och trummor? Därför att vi inte har behov av det för vår egen självbild och för synen på varandra. Vi accepterar vardagslivets prövningar och lär oss av våra misstag. Det är det som är att vara ”vardagslivets helgon”.
Jesus Syraks bok ger samma råd, som vi hörde: ”Mitt barn, sköt dina sysslor i ödmjukhet så blir du mer älskad; var ödmjukare ju högre du stiger, så finner du nåd inför Herren” (3: 17-18).
Det betyder kära bröder och systrar att den hjälp Gud ger oss genom sin närhet till oss i det vardagliga livet är vad vi ska lita på när vi i den moderna tiden blir provocerade, utmanade, jagade eller bespottade och nedslagna för att vi tror på familjens helighet och att Kristus är det goda samhällets fundament.
Så kan vårt vittnesbörd se ut i dessa tider som inte ser heligheten i det mänskliga livet alltifrån dess första levande sekunder, eller att våra löften till Gud och till varandra är heliga löften som skall hållas livet ut.
Vi skall aldrig önska att vi levde i en annan tid eller på en annan plats eller tillsammans med andra människor. Gud har gett oss vår plats i livet. Han låter oss bli ”vardagslivets helgon” där vi lever och arbetar, ber och välsignar, tackar Gud för allt och ser fram emot det eviga livet med alla de heliga änglarna och de heliga andarna, som valt att leva som Guds barn. Amen.
diakon Göran Fäldt