Kardinal Pierre de Bérulle (1575 - 1629)

En fastetidsmeditation efter Pierre de Bérulle.

I ett himmelskt ögonblick, utanför all mänsklig förståelse, måste Guds enfödde Son sett sig själv i sitt väsen som oföränderlig. I ett lika himmelskt ögonblick har Han slutligen velat bli en människa för att kunna leva ett annat liv – ett liv där Han kunde både lida och vara verksam i handlingar. Varför Gud skulle vilja detta andra liv i mänsklig gestalt är ett mysterium, det största av alla! Varför skulle Gud vilja lida? Det svaret kan vi ha själva, om vi är medvetna om vår synd.

I sin gudomlighet skulle han aldrig kunna varken lida eller göra något i handlingar. Han är Gud som är. Han är rent varande. Han kan inte ha behov av något utanför sig själv.

Så ville Han det ändå på det sätt vi människor har kunnat erfara. Gud med oss, i oss, bland oss och hela tiden, för oss. Fastetiden kanske inte hjälper oss att förstå detta djupa mysterium, Inkarnationen, men den kan hjälpa oss att vänja oss, ja finna oss till rätta med ett sådant tillstånd av närhet till Gud som aldrig kommer att ta slut. Fastan låter oss förstå att det vi gör för kroppen, när vi äter och dricker, det har vi gemensamt med djuren.

Men när vi ber och lyssnar till Guds Ord, då har djuren ingen gemenskap med oss. Vi har ett andligt tillstånd djuren inte har. För att uppleva det och glädja oss åt det, har vi fastetiden. Förstår vi det så är fastetiden en introduktion till det eviga livet som har Gud själv till sitt ursprung.

Utan detta Guds beslut i ett gudomligt ögonblick att bli människa, skulle vi aldrig fått veta vem Gud är. Men Gud Sonen har inte velat det bara för sig själv, eller enbart för oss. Sonens första och eviga tillstånd är relationen till Fadern. Det är genom denna relation mellan Sonen och Fadern som vi som människor dras in i Treenighetens mysterium, den gudomliga kärlekens mysterium.

Gud Sonen ville behålla livet som människa till evig ära för sin himmelske Fader. Det är det tron på Gud vill förmedla till oss medan vi lever i väntan på Gud och i hoppet att dag för dag förstå att vår relation till Gud är ett permanent tillstånd av nåd, inte en växling mellan ljus och mörker, mellan frid och dödsångest.

Gud Sonen ville bli en människa, inte bara under sitt övergående liv på jorden, utan också i ett nytt och bestående tillstånd i himlen och i evigheten.

Efter Hans exempel och för att efterlikna Honom måste vi ändra vårt liv och våra jordiska villkor och anstränga oss själva med alla våra vanor och våra lidelser. I ett jordiskt ögonblick kan vi till slut vilja det. Vi kan vilja efterlikna Honom efter det som vi i tron kan förstå om Honom – i ett ögonblick av insikt, inte för vår egen äras skull, utan för Hans som velat bli som en av oss. Ändrar vi vårt liv, för Hans skull, ärar vi Gud vår Skapare. Vill vi inte denna förändring, kommer vi aldrig att ha en sann relation till Gud. Vårt tillstånd kan då bara vara ett tillstånd av tomhet, av helvete, dödens rike, ingentings rike. Och vi har ingen fastetid.

Och då vi har två sätt att tjäna honom – det ena bara genom handlingar och det andra genom ett tillstånd, ja, då bör vi välja tillståndet, denna alltid bestående och oförstörbara väg, och omfamna ett annat liv som i sig självt ska ge ära åt Guds majestät och vara början till flera heliga och dygderika gärningar till ära för det nya levnadstillståndet i vilket Guds Son velat inträda genom människoblivandets heliga mysterium. Hans inkarnation förblir för evigt i himmelen.

Alla dessa punkter vi bara snuddat vid i fastetidens början, och alla dessa enastående förhållanden, är också en fast grund som upprättar den relation vi är skyldiga Gud som hans skapade varelser. Vi får bekräfta att vi har en relation till Guds Son genom det ödmjuka tillståndet som tjänare. Vi viger oss till Honom till ära för den relation Han själv har till sin Fader.

Till slut skall vår relation till Gud vara mer av ett tillstånd än en serie gärningar, inte ens för de goda gärningarnas skull. De kommer att ha spelat ut sin roll. Deras betydelse visar sig i vårt tillstånd av söner och döttrar till den Gud som är. Inkarnationens betydelse för oss skapade varelser är att vi är kallade till ett tillstånd av kärlek med den Gud som älskar oss.

                                                                                                     Göran Fäldt

Ur  antologin,  ”Dieu si grand… Jésus si proche… (Edition Cerf, 2000, “Gud så stor… Jesus så nära”)