Teresa av Jesus ocd

Välkomna till föredraget i S:t Franciskus’ katolska kyrka i Jönköping under den ekumeniska Pingstveckan 2024, torsdagen den 16 maj kl. 19. I en evangeliska kristen kultur som den i Sverige är helgonen och kyrkolärarna i den katolska världen både ganska okända och lite ”främmande”. Desto intressantare att under det kristna Jönköpings pingstvecka få presentera några av dem. Fritt samtal får gärna följa! Diakon Göran Fäldt, som själv är karmelit i tredje orden, håller föredraget.

Thérèse av Jesusbarnet och det Heliga Anletet ocd

I den karmelitiska traditionen är vi mystiskt förenade med Gud, utan de emotionella upplevelserna, men i tron på Gud, som drar oss till sig genom sin kärlek.

Att vara mystiker är att leva andligt med Gud på de andliga impulser Han själv ger oss och följa, de inre rörelser anden och nåden blir upphov till, och som vi inte tillskriver vår egna förmåga, kunnande, insikter eller yttre gärningar. Om vi då erinrar oss att Elia och profeterna, Elisha och efterföljarna, inte levt med den utlovade Messias, förstår vi att varken han eller efterföljarna kunde ha levt det sakramentala livet som vi kan leva i Kyrkan som är Kristi, ännu inte helt förklarade Kropp. Elia och efterföljarna fram till Kristi ankomst kunde inte ta emot kommunionen i eukaristifirandet och inte, med de vigda prästerna, frambära Kristi försoningsoffer på vårt altare.

Alltså kan vi på ett sätt säga att vi inte behöver vara katoliker för att vara mystiker, som Elia och efterföljarna varit. På ett annat sätt kan vi ändå säga att vi är kallade att vara just katoliker och leva av de sakrament som Kristus instiftat för att heliggöra de döpta. Vet vi att hans kyrka finns, och att Han lever i den och är dess Huvud, då kan vi inte avstå från den utan att förneka den fulla sanningen, inkarnationens betydelse i hela mänskligheten.

Profeten Elia vid ingången till grottan på berget Horeb

I den karmelitiska traditionen är vi mystiskt förenade med Gud, utan de emotionella upplevelserna, men i tron på Gud, som drar oss till sig genom sin kärlek. Den andliga mångfald som karaktäriserar denna tradition var också anledningen till ifrågasättande inom Kyrkan och förföljelsen av den teresianska reformen.

Det som senare gick under namnet kvietism fördömdes av Kyrkan som heresi. Striden hotade enheten i Kyrkan och såg ut att vara en fortsättning på den lutherska rättfärdighetsläran som infört individualismens fria tänkande och ersatt läroämbetet med himmelrikets nycklar i Petrus, klippan. Den katolska motreformationen var det nödvändiga svaret på den Heliga Skrift som ”självtolkande”, en lära som kom att skingra fåren i Herrens kyrka, men son också genom den Helige Ande gett oss ekumenikens gåva.

Teresa och Johannes hör båda till motreformationen men blev förföljda därför att de uppfattades som upproriska mot Kyrkan och det påvliga läroämbetet. Att båda efter sin jordiska död förklaras vara kyrkolärare är beviset för att de var reformatoriska och inte revolutionerande. De är båda Kyrkans dotter och son. Men inte alla såg dem så.

Om denna kärlek är så stark att vi inte kan säga nej till den, då vill vi gå i kloster och vara katolska i hela vår tro, för Gud ger oss inget annat val. Men vi kan också leva trons liv på det mindre radikala sättet genom dopets nåd, där vi finns i vårt jordiska liv. Tron är vårt inre kloster. Vardagen är vår korsväg.

Eftersom dopets nåd alltid gör oss tillgängliga för Gud kan det livet i Honom vara på lika många olika sätt, så som det finns unika mänskliga personer med själar som inte kan dö om än kroppen dör, vilket den måste. Profeten Elia är den karmelitiska traditionens portalgestalt. Det var han och Mose som fick se Kristus förhärligas på berget Tabor. Där hördes Faderns röst: ”Detta är min son, han är min utvalde. Lyssna till Honom!” (Matt 17:5).

Göran Fäldt