Utdrag ur S:t Johannes Paulus II: s encyklika Veritatis Splendor (1993)

3
min read

Utdrag ur S:t Johannes Paulus II: s encyklika Veritatis Splendor (1993)

mån, 05/25/2020 - 22:23
Posted in:
0 comments

”Mästare, vad ska jag göra för gott…?” (Matt 19:16)

Kapitel 1: 26 - 27

26 I apostlarnas moraliska katekes finner vi, bortsett från uppmaningar och anvisningar rörande specifika historiska och kulturella situationer, en etisk undervisning med exakta regler för uppförande. Man ser det i deras brev med tolkningar av Herrens föreskrifter gjorda under den Helige Andes ledning, så som de bör levas ut under olika kulturella betingelser (Jfr Rom 12-15; 1 Kor 11-14; Gal 5-6; Ef 4-6, Kol 3-4; 1 Pet och Judas). I kraft av sitt pastorala ansvar att predika evangeliet vakade apostlarna över de kristnas rätta uppträdande (35) alltifrån Kyrkans första tid, på samma sätt som de vakade över trons renhet och överförandet av Guds gåvor i sakramenten (36). Skillnader fanns mellan de första kristna, som kom både från det judiska folket och hedningarna, inte bara i tron och gudstjänsten utan också i sättet att vittna om det moraliska uppträdandet, som var inspirerat av den nya Lagen (37). Det är ett faktum att Kyrkan är gemenskap både i tron och i sättet att leva; hennes levnadsregel är ”tron som får sitt uttryck i kärlek”(Gal 5: 6).

         Harmonin mellan tron och sättet att leva får inte ta skada. Kyrkans enhet skadas nämligen inte bara av kristna som avvisar eller förvränger trons sanningar, utan också av dem som bortser från de moraliska förpliktelser som evangeliet kallar dem till (jfr 1 Kor 5: 9-13). Apostlarna har med bestämdhet avvisat varje åtskillnad mellan hjärtats åtaganden och de gärningar som uttrycker dem eller bevisar deras giltighet (jfr 1 Joh 2: 3-6). Kyrkans herdar har också sedan apostolisk tid entydigt fördömt sådana fall där splittring drivits fram genom undervisande lära eller i handling (38). 

27 Inom ramen för den kyrkliga enheten har Jesus anförtrott omsorgen och bevarandet av tron och det moraliska livet åt apostlarna (jfr Mt 28:19-20). Det är ett uppdrag som fortsätter i deras efterträdares tjänst. Detta blir uppenbart genom den levande traditionen genom vilken – i enlighet med vad det Andra Vatikankonciliet lär – ”Kyrkan genom sin lära, sitt liv och sin kult ger allt vad hon själv är och tror på vidare till alla släkten genom tiderna. Denna tradition som kommer från apostlarna utvecklas i Kyrkan med den helige Andes bistånd”(39). I den Helige Ande tar Kyrkan emot Skriften och ger den vidare som vittnet till de ”stora ting” som Gud gjort i historien (jfr Luk 1:49); hon bekänner med sina fäders och lärares läppar det människoblivna Ordets sanning, hon omsätter i praktiken i sina helgons liv och i martyrerna offer hans föreskrifter och firar sitt hopp i Honom i liturgin. Genom samma tradition hör kristna ”evangeliets levande röst”(40), som det trovärdiga uttrycket för Guds vishet och vilja.

         Med hjälp av den Helige Ande utvecklas, i överensstämmelse med traditionen, den autentiska tolkningen av Herrens lag. Samma Ande, som är källan till att Jesu bud och undervisning blivit uppenbarade, är garantin för att dessa bud bevaras med vördnad, troget utläggs och tillämpas rätt i olika tider och på olika håll. Att buden på detta sätt alltid ”omsätts i praktiken” är det fruktbärande tecknet på en djupare insikt i Uppenbarelsen och på en förståelse i trons ljus av nya historiska och kulturella situationer. Ändå kan det bara bekräfta den bestående giltigheten i det som har uppenbarats och fortsätta i den riktning tolkningen vuxit fram genom den stora tradition i Kyrkans undervisning och liv, som Kyrkofädernas lära, helgonens liv, Kyrkans liturgi och Läroämbetets undervisning vittnat om.

         Konciliet betonar särskilt att ”uppdraget att tillförlitligt och bindande utlägga Guds ord, både det skrivna och det traderade, har givits endast åt Kyrkans levande läroämbete. Detta utövar sin fullmakt i Jesu Kristi namn”(41). Kyrkan visar sig alltså i sitt liv och sin undervisning vara ”sanningens pelare och grundval” (1 Tim 3:15), särskilt när det gäller sanningen i fråga om moraliskt handlande. ”Det kan alltså sägas, att ”Kyrkan har rätten att alltid och överallt predika moraliska principer, också med hänsyn till den sociala organisationen, och att uttala sig i alla mänskliga frågor i den utsträckning det gäller grundläggande mänskliga rättigheter eller själarnas frälsning” (Kanoniska lagen, 747, 2).

         När det gäller de frågor som ofta debatteras i moralteologin i dag och med hänsyn till nya tendenser och teorier som har utvecklats inom detta område, ser läroämbetet det som en angelägen förpliktelse att i trohet mot Kristus och som en fortsättning av Kyrkans tradition, erbjuda sin egen uppfattning och undervisning för att bistå människan på hennes väg mot sanningen och friheten. 

 

Översättning är tagen ur Sanningens strålglans, Veritas förlag, 2011, imprimatur 7.3 2011, Anders Arborelius ocd, Biskop av Stockholm, översättning Göran Fäldt.

Publicering på Katolsk Horisont med anledning av firandet av påven Johannes Paulus II: s hundrade födelsedag den 18 maj 2020.

De senaste artiklarna

Katolsk Horisont
16/05/2022
Katolsk Horisont
1/05/2022
Katolsk Horisont
1/05/2022
Katolsk Horisont
12/04/2022