Fader Hans Küng föreläser vid Universidad Nacional de Educación a Distancia (UNED) i Madrid, Spanien, den 27 januari 2011 (foto: UNED / Flickr/Wikimedia Commons/CC BY 2.0)

Den schweiziske teologen som klandrades av Johannes Paulus II avled i torsdags (den 6 april 2021 KH) i en ålder av 93 år.

Rom. – Trots sina djupt avvikande åsikter som bland annat omfattade ifrågasättande av Kristi gudom, den påvliga ofelbarheten och dogmerna om Jungfru Maria, har många framstående kyrkoledare med stor värme hyllat den schweiziske teologen som avled i torsdags 93 år gammal.

Fader Küng återtog aldrig sina ställningstaganden som ledde till klander och tillrättavisning av Vatikanen för mer än 40 år sedan. Han klandrades som en individ vars åsikter stod i strid med hela den kyrkliga läran och att det därför var otänkbart att han överhuvudtaget kunde anses vara katolsk teolog. 

Fader Küng mottog prästvigningens sakrament 1954 och fick en internationellt framträdande roll under Andra Vatikankonciliet där han stod till tjänst som teologisk rådgivare. Strax därefter började han öppet bryta med Rom i ett stort antal centrala frågor.

”Spänningarna kulminerade alldeles i början av Johannes Paulus II:s pontifikat i en deklaration 1979 från Troskongregationen som påpekade att Küng ’avvikit från den odelade sanningen i den katolska tron och därför inte längre kunde betraktas som katolsk teolog eller vara verksam som sådan i en undervisande roll,’” har Catholic News Agency i tisdags noterat. ”Kongregationen har utgått från hans åsikter om doktrinen om ofelbarheten som finns att läsa in hans bok Infallible? An Inquiry, från 1971, som ett av skälen för draget.”

Kardinal Kasper

Trots den starka officiella censureringen av fader Küngs tankar fanns bland gårdagens hyllningar också respektfulla kommentarer av kardinal Walter Kasper som publicerades på första sidan i Vatikanens tidning L’Osservatore Romano.

”Min relation med honom var bra,” sa kardinal Kasper och tillade att vi alltid ”visade varandra ömsesidig respekt” och att de ” utväxlade återkommande hälsningar och goda önskningar” – trots klyftan mellan dem i frågan om doktrinen om den påvliga ofelbarheten, som fader Küng förkastade, och som ledde till att hans tillstånd att bedriva undervisning drogs in 1979.

Kardinal Kasper betonade i sin hyllning i L’Osservatore Romano att teologen ”inte bara var en Kyrkans kritiker eller rebell” utan också ”en person som ville åstadkomma en förnyelse i Kyrkan och implementera den kyrkliga reformen.” Den tyske kardinalen medgav samtidigt att fader Küng gått ”utanför katolsk ortodoxi och av det skälet inte såg sig som hela tiden knuten till en teologi som hade kyrklig doktrin som grund, utan ’uppfann’ sin egen teologi.” Han citerade den under Andra Vatikankonciliet verksamme teologen Yves Congar som beskrivit fader Küng som katolik, ”fast på sitt sätt.”

Kardinal Kasper bedömde Küngs eklesiologi som ”för liberal” och sa att Küng övergivit ”sin store lärares”, den protestantiske schweiziske teologen Karl Barths, position. Kasper träffade fader Küng första gången på universitetet i Tübingen på 1960-talet som doktorand.

Kardinalen, som arbetade som ordförande för Påvliga rådet för främjande av kristen enhet 2001-2010, sa emellertid att han och fader Küng i stort sett var överens om den ”ekumeniska dialogfrågan” men hade olika uppfattning om rättfärdiggörelseläran och vigningarna i Kyrkan.

”Han var stridslysten som person,” sa kardinal Kasper, en man som ”hade sitt sätt att vara kritisk och ibland både hårt och orättvist,” men som å andra sidan ”talade på ett sätt som folk kunde förstå,” särskilt de som ”var långt borta eller hade glidit bort från tron och Kyrkan.”

Den tyske kardinalen hade mycket gott att säga om Küngs arbete för den interreligiösa dialogen och hans initiativ till en stiftelse för en global etik och ett erkännande av gemensamma värden mellan religionerna.

Kardinal Kasper har också påpekat att arvet efter fader Küng innehåller ”idéer som blivit vanliga i Tyskland,” även om han sade att han personligen hyser ”tvivel på dessa reformer” då de omfattar kvinnans vigning till präst och avskaffandet av prästernas celibat. (Kardinal Kasper påpekade också att han inte hade samma uppfattning som fader Küng när det gällde Humanae Vitae i en annan intervju med Corriere della Sera.)  

Han underströk att fader Küng ”aldrig haft en tanke på att lämna Kyrkan,” och drog sig till minnes att påven Franciskus skickat honom hälsningar och välsignelser ”i den kristna gemenskapen” när den åldrade prästen närmade sig slutet i somras. Det har ju också funnits en ”viss konsensus” från fader Küngs sida med det påvliga läroämbetet under påven Franciskus, sa kardinalen och tillade att fader Küng var ”mycket angelägen om försoning” och att han önskade dö i frid med Kyrkan. Kardinal Kasper sa att fader Küng och tidigare kollegan vid universitetet i Tübingen, Joseph Ratzinger, visserligen haft en teologiskt sval relation, men att de ändå ”visat varandra respekt och uppskattning också när de inte var överens.”

”Jag måste säga att Küng hade talat illa om Ratzinger bakåt i tiden, och att det för mig var oacceptabelt, ” sa kardinal Kasper. ”Jag tror ändå att Ratzingers höga värdering under de sista månaderna inte ändrades och jag vet att Benedikt XVI bad för honom; på det personliga planet var förhållandet mellan dem obrutet.”

De mer återhållsamma hyllningarna

Kardinal Kaspers hyllning var förhållandevis behärskad i jämförelse med de hyllningar som kom från andra tunga röster i Kyrkan, bland andra från Påvliga akademien för Livet, som leds av ärkebiskopen Vincenzo Paglia.

”Här försvinner en storhet i det senaste århundradets teologi vars idéer och analyser alltid måste få oss att reflektera över den Katolska Kyrkan, över kyrkorna, samhällena och kulturerna,” sa akademin i ett entusiastiskt tweet.

Ärkebiskop Bruno Forte av Chieti-Vasto beskrev fader Küng som ”en stor drivkraft för Kyrkan,” en person som älskade henne mycket på sitt eget sätt” och vars ”taggiga spiritualitet motiverades av längtan att skapar den Kyrka Konciliet önskade.” Ärkebiskop Bruno Forte har också studerat i Tübingen.

Ärkebiskop Forte sade på en fråga från La Stampa att Kyrkan varken är åskådare eller opponent för mänskligheten utan ”surdegen i mänsklighetens stora massa” och ”delaktig i människornas liv genom uppmuntran till rättvisa och fred.” Ärkebiskopen var särskild sekreterare under 2014 års familjesynod. Han tillade att ”tonläget ibland var ansträngt men att det hörde till turbulensen efter Konciliet och det kanske behövdes för att få fart på processen.” Han sa att fader Küng, som var peritus (teologisk expert) under Andra Vatikankonciliet, ”upprörde många med sina inlägg” men tillade att hans ”djupare avsikter var konstruktiva.”

Ärkebiskop Forte sa apropå relativismen att fader Küng inte såg sanningen som ”något man äger och därför förfogar över efter behag” utan snarare som ”någon som kommer till oss och förändrar oss. I den meningen har den en dynamisk aspekt vilket var vad Küng insisterade på.”

I en annan hyllning skrev Lucetta Scaraffia i en kommentar för La Stampa att fader Küngs förhoppning om en värld av religioner i förening visserligen misslyckats på grund av den islamska fundamentalismen, men att ”hans övriga förslag fått underförstått gehör, också i den katolska världen, där man inte längre talar om det nödvändiga i att konvertera människor.” Lucetta Scaraffia har tidigare varit chefredaktör för den kvinnliga bilagan till L’Osservatore Romano.    

Biskop Georg Bätzing, som är ordförande i den tyska biskopskonferensen, har under tiden i ett uttalande sagt att fader Küng var en ”aktad och kontroversiell forskare” som var djupt engagerad för ”en levande ekumenik” och interreligiös dialog. Biskop Bätzing tackade honom, trots alla hans konflikter med Kyrkan, för hans ”många engagerade år som en katolsk teolog i spridandet av evangeliet,” och sa att Küng efterlämnat ”ett rikt teologiskt arv”.

Fr James Martin, s.j. har kallat fader Küng en ”gigantisk katolsk teolog,” medan jesuitfader Roger Haight, som medverkat med honom i America Magazine, skrev att fader Küng stått för en ”fantastiskt produktiv karriär som teolog, ekumeniker, religionsfilosof och till slut moralisk ledare för mänskligheten” och att ”Katolska kyrkan, kristenheten, de andra religionerna och hela mänskligheten kan känna igen sig som hans förmånstagare.”

De kritiska perspektiven

Professor Stefano Fontana avviker från gårdagens hyllningar och skriver i Nuova Bussola Quotidiana den 7 april att fader Küngs teologiska liv var ”rena motsatsen” till det som föreskrevs av Troskongregationen med dess instruktioner 1990 om teologernas kallelse Donum Veritatis – nämligen försiktigheten och distansen till med media och att inte flagga för teologiska positioner som står i strid med magisterium. Professor Fontana är chef för Cardinal Van Thuân Observatory on the Social Doctrine of the Church. 

Vad som sker när en sådan teolog inte följer dessa riktlinjer är att han tror att ”Kyrkans framtid beror på honom, eller åtminstone i stora drag på honom,” skrev Fontana, vilket i sin tur leder till en historiebeskrivande och progressiv teologi.”

Fader Küng var, som den tyske jesuiten Karl Rahner, en teolog som anslöt sig till en filosofisk uppfattning att Kyrkan var ”i ständigt blivande” och leddes av framtiden och inte av det förflutna, så att enbart nya teologiska begrepp hade validitet. Det var just detta den franske teologen Réginald Garrigou-Lagrange fruktade av den Nya teologin, sa Fontana och menade att fader Küng ”i allt väsentligt var ett barn av denna nya teologi.” Fontana tillade att Küng framför allt var lärjunge till Hegel. Det är dessutom en filosofi som biskop Bätzing ansluter sig till, sa han.

Han sa att ”Küng var schweizare till nationaliteten men tyskt till teologin och styrde in mot Tredje Vatikankonciliet och väntade ivrigt på att få träffa Johannes XXIV.” Han trodde att Kyrkan upprättades och förnyades underifrån,” och att denna ”nya Kyrka underifrån” redan påbörjats.

Han påpekade att fader Küng inte bara var för barnbegränsning med preventivmedel och kvinnlig prästvigning utan också för ”eukaristisk gästfrihet” (något kyrkliga ledare i Tyskland också arbetar för) och att fader Küng ”ansåg det ohållbart för Katolska kyrkan att bara ha en legitim religion.” Kyrkan ”var tvungen att acceptera andra religioners utmaningar och anspråk på sanningen,” trodde Küng, enligt professor Fontana.

Internt betydde det att lokala kyrkor gjordes självständiga att hedra ”variationsrikedomen”, att gå emot ”den dogmatiska arrogansen”, ”den dogmatiska stelheten” och ”det moraliska censurerandet.”

Han trodde att Kyrkan var tvungen att leva i ”gemenskapsrelationer” och lägga en Kyrka som ”var styrd ovanifrån, envis, självförsäkrande och byråkratiserad”, bakom sig. Han var av den övertygelsen att Kyrkan, precis som Sovjetunionen återupprättat sina dissidenter, ”borde återupprätta sina egna, från  [befrielsetreologerna] Hélder Câmara till Leonardo Boff.” ”Han såg Kyrkans framtid inte bara i ekumeniken, utan också i fredsrörelsen och miljötänkandet,” sa Fontana.

Avslutningsvis menade han att arvet efter Küng lever vidare. Det märks och syns tydligast i dagens tyska Kyrka och i den synodala vandring de valt. Några av hans idéer uttalas ”med vackert inspirerande ord,” har Fontana observerat, ”men vi finner dem alla,” också i den universella Kyrkan när Leonardo Boff är behjälplig att skriva påvliga encyklikor (han har bidragit till påven Franciskus’ miljöencyklika Laudato Si ) och i underlaget för Hélder Câmaras helgonförklaring  som ligger i ett inledningsskede.

”Många tror att vi redan är inne i Tredje Vatikankonciliet och att Johannes XXIV redan anlänt, att Luther och Calvin välkomnats tillbaka i fållan och att den eukaristiska gästfriheten är normen, och att kvinnorna närmar sig altaret.” skrev Fontana.  ”Medan media publicerade hans utbrott var Küng i färd med att så fröna.”

                                                                                                          Edward Pentin

Översatt till svenska för Katolsk Horisont av Göran Fäldt i april 2021.

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här