Trots att Finland är övervägande lutherskt har det öppnat sitt hjärta för katolicismen
Finlands katolska befolkning är kanske liten men Finland ser sig självt som en modell för ekumenik Före lutherdomens ankomst hade det finländska folket varit katoliker i ungefär 400 år. En sång i den lutherska psalmboken har raderna ”En man kom från England för att så trons frön”. Det är en omskrivning av Ramus virens, som var en medeltida katolsk text som ibland kallats Finlands första nationalsång.
Mannen från England var missionsbiskopen och martyren S:t Henrik på 1100-talet som blev Finlands skyddshelgon. Den medeltida katedralen ligger i Turku (Åbo), som är landets äldsta stad.
Den första efterträdaren till S:t Henrik som vi vet något mer om är biskop Thomas som också var engelsman och dominikan under 1200-talet. Tack vare S:t Dominikus starka intresse för evangelisering i Europas sista hedniska land, började orden bygga ett kloster i Turku så tidigt som 1249. Dominikanerna drev en skola och förkunnade evangeliet på folkspråket. Biskop Thomas är också känd för att ha inrättat det första biblioteket i Finland. Den första boken som trycktes i Finland för att användas på språket var missalet i Åbo – Missale Aboense – som var det första stiftsmissalet i Europa som följde den dominikanska riten. Det land om nu kan vara stolta över att ha den högsta läskunnigheten i Europa, ha ett skolsystem i toppklass, offentliga bibliotek och tryckfrihet kan alltså leda framgångarna tillbaka till dominikanordens bokkultur. Det medeltida Finland tog också emot S:t Franciskus’ och S:ta Birgittas ordnar. Franciskanerna slog sig ner i Rauma och Birgittinerna i Naantali där de hade ett kloster. Raumas gamla stadskärna är nu ett Världsarvsmoment tack vare Unesco. Naantali är idag också känt för sin nöjespark Mumins värld. Franciskanernas kyrka i Rauma och Birgittinernas kyrka i Naantali är än i dag bevarade tillsammans med fler än 70 stenkyrkor från tiden mellan 1200-talet och 1500-talet. De fungerar i dag alla som lutherska gudstjänstlokaler även om de vid vissa tillfällen lånas ut till den katolska minoriteten för särskilda firanden.
Reformationen i Finland genomfördes ganska långsamt under en lugn övergångsperiod från katolsk tro till lutherdomen. Det skedde inte därför att det var folkets vilja utan mer på grund av politiska och ekonomiska skäl som beslöts av kung Gustaf Vasa av Sverige till vilket Finland hörde ända fram till 1809. Gustaf skilde Kyrkan i Sverige från Rom och konfiskerade kyrkliga egendomar till staten. Utan att söka tillstånd från Rom utnämnde kungen en dominikan, Martin Skytte, till biskop i Åbo. Skytte hade visat sympatier för vissa reformatoriska idéer men undertecknade ett dokument där han lovade söka påvlig bekräftelse så snart det var möjligt (vilket aldrig skedde).
På slutet av 1500-talet fanns under Gustavs son Johan, och halvt polske sonsonen Sigismund, en verklig möjlighet till återförening med Rom men därav blev intet. Finland blev dock det mest konservativt katolska landet i Kungariket Sverige med en fortsättning av katolska seder och bruk långt in på 1600-talet. Samtidigt var det vanligt att anti-katolska stämningar kom till uttryck i luthersk litteratur och i psalmer. Påven sågs som en antikrist och jesuiter sågs med stor misstänksamhet med anledning av den roll de spelade i den katolska motreformationen.
En viktig förändring av klimatet i den finländska lutherdomen ägde rum på 1960-talet tack vare det Andra Vatikankonciliet. Den begåvade och ekumeniskt sinnade finske teologen Seppo A Teinonen följde konciliet först som journalist och sedan som observatör för Lutherska världsfederationens räkning. Konciliet förändrade Teinonens syn på katolicismen och han kom senare som professor i dogmatisk teologi att undervisa en hel generation pastorer och teologer. Många av dem fick en ny lutherskt katolsk identitet påminnande om den anglo-katolska rörelsen som initierats av John Henry Newman. En av Teinonens främst studenter, Tuomo Mannermaa, började som Rahnerforskare men byggde upp en finsk skola för lutherstudier som såg Luther som en djupt medeltida och katolsk teolog i motsats till den tyska protestantiska och nykantianska synen på Luther.
Likt Newman gick Teinonen vidare och anslöt sig till den Katolska kyrkan. På senare tid har andra lutherska teologer följt i hans fotspår. Bland andra, välkända konvertiter återfinns nuvarande finske utrikesministern Timo Soini, som i Irland konverterade efter en mystisk erfarenhet 1985. Teinonens många översättningar av de klassiska katolska, mystiska författarna, bland andra S:ta Teresa av Avila och S:t Johannes av Korset, har andligen format många finska lutheraner. Ekumeniska reträtter och pilgrimsfärder är numer vanligt förekommande.
I våra dagar är det mycket vanligt att lutherska pastorer hänvisar till den Katolska kyrkan som ”Moder Kyrkan” och den senaste finska, katolska-lutherska dialograpporten, Kommunionen i växande, uppvisar en förvånande stor samsyn i vanligtvis, traditionellt skiljande frågor i läran.
Fast finländarna ibland kallat sitt land ”det mest lutherska i världen” betraktar de med rätta också sitt land som en modell för ekumenik. Trots att den katolska gemenskapen är liten till mängden är Finland en fantastisk plats där man kan vara katolik och kristen.
Emil Anton är doktorand i dogmatisk teologi vid universitetet i Helsingfors. Hans senaste bok Katolisempi kuin luulit (Mer katolsk än du tänkt dig) är en god introduktion till Finlands katolska och lutherska historia. (Artikeln publicerades första gången i Catholic Heralds nummer 9 november 2018).
Emil Anton
Översättning i november 2018, Göran Fäldt
