Till och med Bach brottades med att fånga Uppståndelsen i musiken

2
min read

Till och med Bach brottades med att fånga Uppståndelsen i musiken

sön, 05/19/2019 - 11:53
Posted in:
0 comments

                                                                                                 Den tomma graven

 

Bachs två bevarade oratorier, S:t Matteus och S:t Johannespassionerna – avslutas vid graven. Det finns inte någon uppstånden musik. Bach visste naturligtvis att hans lyssnare förstod att slutet på oratorierna inte var slutet på historien.  Uppståndelsens musik som ingen hittills hört är desto mäktigare därför att alla väntar på Uppståndelsen.

Men den här frånvaron ställer en intressant fråga: vad för slags musik skulle kunna vara ett fullt godtagbart uttryck för den tomma graven? Mycket av den stora musiken är konfliktfylld och till och med tragisk. Men en musik som på ett passande sätt skildrar den Uppståndne Kristi glädje är svår att föreställa sig.  

Det är kanske därför Bachs så kallade Påskoratorium (BWV 249) så sällan spelas. Det kan låta märkligt för oss men den bygger ju på den försvunna, icke kyrkliga, ”Herdekantatan” (BWV 249a) och är faktiskt underbar musik i sin egen rätt.

Bach inleder sitt Påskverk med mässingsinstrumenten och träblåsarna i sprudlande fanfarslingor som låter mycket likt öppningen till Juloratoriet. Det är riktigt spännande. Men det kan bara vara en liten antydan till det ögonblick i örtagården som förändrar hela världen.  

Det är lätt att hitta andra tonsättare som är medvetna om problemet med det musikaliska uttryckets begränsningar. Det finns påskmusik som stapplar sig fram. Händels oratorium La resurrezione (1708) är inte typiskt för påskkonserter eller liturgisk musik för Påsken.  

Det säger oss något att Händel inte ger Jesus någon roll i berättelsen om påskveckan. Den Uppståndne Frälsaren kan helt enkelt inte framställas direkt i musikalisk form.  

Mycket senare, och i det mindre formatet, vacklar också C-V Stanford som tonsättare. Han går vilse i mitten av den folkkära påskhymnen ”Ye Choirs of New Jerusalem” (1910) när han staplar jättelika orgelackord på varandra och sedan plötsligt ändrar tonart. Det känns som mental frånvaro och man skruvar på sig. Hymnens hurtiga inledningsmelodi låter mer som en världslig visa. Det är som om Stanford redan i början slutar försöka ge uttryck för en högtid som skulle kunnat ge hans ämne en verkligt fullödig form.  

Vi har också utgjutelser av den mer spektakulära sorten. Resurrexit i Berlioz’ Messe Solenelle (1824) ger oss den 20-årige tonsättaren i full fart med sin fantasi som har en unik musikalisk röst. Samtidigt är det teatraliskt – mer opera än något annat!  

Det finns enstaka ögonblick i andra mässor också där Et Resurrexit kan minnas länge för sin livfullhet. Tänk till exempel på Bachs mässa i B moll (BWV 232). Att fånga upp meningar ur trosbekännelsen ger sig nästan av sig självt i jämförelse med att återge Uppståndelsen i någon grad av utförlighet.  

Vad musiken på Påskdagen verkligen säger oss är att undret med den tomma graven är ofattbart och egentligen utan alla möjligheter att återges musikaliskt. Det övergår mänsklig förmåga att uttrycka.  

Francis O’Gorman har varit professor i orgelvetenskap vid universitetet i Oxford och skriver ofta och utförligt om orglarna och körmusiken. Han är också Saintsbury professor i engelsk litteratur vid universitetet i Edinburgh och är en av organisterna i Heliga Treenighetens klosterkyrka i York, England.

Översättning Göran Fäldt för Katolsk Horisont 18 maj 2019, S:t Eriksdagen.

                                                                                                     Francis O’Gorman, maj 2019.

 

Inlägget kommer från sidan www.catholicherald.co.uk

Direktlänk till inlägget klicka här

Gråbröderna

De senaste artiklarna

Katolsk Horisont
10/04/2024