Guido Reni, "Den helige Josef med Jesusbarnet", ca 1620 (foto: Public Domain)

Hur underligt är det inte att Skriften förblir nästan tyst om den helige Josef. Tänk om Gud hade satt in någon annan i denna märkliga blandning av mysterier. Som mig, till exempel. Jag vet inte om jag skulle ha hållit tyst. Inklämd mellan inkarnationen och den obefläckade avlelsen? Jag misstänker att jag skulle ha berättat det för alla. Det skulle inte finnas någon ände på intervjuer och bokavtal och filmrättigheter för att erövra den marknaden. Vilket säkert förklarar, bland hundra andra skäl, varför jag aldrig blev tillfrågad om att vara den helige Josef.

Men någon som stod så nära och oumbärlig som Josef var för Guds Moder, för att inte tala om ett hjälplöst barn som Gud hade anförtrott i hans vård, borde väl ha hela kapitel ägnade åt sitt liv. I stället sägs det så lite om honom eller av honom att man nästan skulle kunna förlåtas om man glömde honom helt och hållet. Varför förde han inte åtminstone dagbok? Eller har han en vän som han kan avlasta sin själ med när det gäller de stora händelserna i hans liv? Hur hjälpsamt skulle det inte ha varit om en journalistvän faktiskt hade varit där för att skriva ner allt, och basunera ut historien vitt och brett.

Men något sådant hände aldrig. Faktum är att om det inte vore för en eller två detaljer om att vara gift med Maria, och sedan bli utsedd till Jesu beskyddare, skulle det inte finnas något att rapportera. Men vad mer är då värt att rapportera? Av sådana fragment skulle man kunna skriva hela volymer om denne mans karaktär. När han till exempel fick höra att Maria är havande, vilken vänlighet han visade när han valde att skilja sig från henne i tysthet och vägrade att dra uppmärksamhet till hennes belägenhet. Han skulle helt säkert ha förutsett de fruktansvärda följder som skulle följa, inklusive den mycket reella risken för exil och död. Ändå beslutar han sig för att inte utsätta henne för förebråelser från vare sig lagen eller sin granne.

Och när ängeln i en dröm säger till honom att han inte skall vara rädd för att ta henne till sitt hem, rör han sig utan att tveka för att välkomna henne som sin brud och blir sålunda för alltid ett föredöme i manligt mod och lydnad. Han satte aldrig sig själv i centrum och verkar ha varit oändligt angelägen om den lilla familj som Gud hade bett honom att ta hand om, och han visade inget mindre än det "övermänskliga offret av jaget", som påven Paulus VI en gång talade om. Och även om "den stora bilden" undgår honom, för att påminna om påven Franciskus ord i Patris Corde ("Med en faders hjärta"), som utfärdades i december förra året om den obefläckade avlelsens högtidlighet (8 december 2020), accepterar han allt som en ren gåva från Gud. Däribland särskilt det barn som Josef har fått namnge som ett erkännande av sitt faderskap, och på så sätt garanteras hans beskydd mitt i det juridiska lapptäcke som israelitisk lag och sedvänja utgör.

"Jag vill gärna tro", förmodar den helige fadern, "att det var från den helige Josef som Jesus hämtade inspiration till liknelsen om den förlorade sonen och den barmhärtige Fadern." Vilken lycklig tanke det är, att föreställa sig en liten pojke som, när han betraktar sin far, vill följa i hans fotspår, finner en norm av godhet som många år senare går in i berättandet av en historia som är så absolut central för det kristna budskapet om barmhärtighet. Kanske skulle Jesus också i sitt böneliv, mitt under så många djupa tystnader, också ha lagt märke till det, när han såg den fromme mannen på knä inför vår gemensamme Fader.

Det finns några vackra rader av Anthony Esolen, som på ett så underbart sätt uttrycker det mysterium som omger denne man, ett mysterium i vars djup han måste ha bott från det ögonblick han först vaknade upp ur drömmen. Att för honom, denna vanliga människa, denna snickare, "tillkännagavs världens återskapelse. Han kunde inte ha förstått det. Men han visste att det inte bara var en dröm. Vem vet, kanske kan det förklara hans tystnad också. För vad gör man då efter en sådan kunskap? Man är med nödvändighet reducerad till tystnad. Inte en slapp eller hjälplös tystnad, utan en som under tyngden av så mycket mystik får en att förundras och glädjas åt Guds planer, som förnuftet inte kan räkna med. "De omöjliga saker som är", som Chesterton en gång uttryckte det.

Allt som Josef har kallats att göra, det arbete han måste utföra för att förbli trogen det löfte han gett, kan bäst sägas med ett enda ord, ett ord som har kraften av ett imperativ: Beskydda. Han måste skydda sin hustru så att hon inte förstörs av en skandal. Han måste skydda sin Son så att inte Herodes slukar honom. Och när han väl har befriats ur sitt grepp måste han återbörda både barnet och modern till deras gemensamma hemland, och inte för ett ögonblick avstå från arbetet att vara deras beskyddare. Han kommer till och med att lära barnet att gå, säger påven Franciskus och tar honom i handen. "Han lyfte upp Jesusbarnet på sina axlar och böjde sig ner för att ge honom mat."

När ska det ta slut? Vi vet naturligtvis inte, bara att det måste ske någon gång för att Josef inte ska tvingas in i en situation där han inte kan skydda barnet längre.

Och därför tycks Josef, som tagits från Maria och Jesus innan den onde hinner mobilisera sina legioner, vara en stor barmhärtighet utsträckt till den som då inte kunde ha hindrat det barn som dömdes att bära ett kors för världens frälsning.

Regis Martin

Regis Martin S.T.D., är professor i teologi och fakultetsmedlem vid Veritas Center for Ethics in Public Life vid Franciscan University of Steubenville, Ohio. Han poddar på In Search Of The Still Point och är författare till Looking for Lazarus: A Preview of the Resurrection. Hans senaste bok, publicerad av Sophia Institute Press, är March to Martyrdom: Seven Letters on Sanctity from St. Ignatius of Antiochia.

Till svenska, mars 2025, Eva-Lotta Svensson

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här