Pieter de Grebber (1600-1653), “St. Johannes Döparen undervisar inför Herodes”

Detta är inte en tid för stumma profeter ty Kyrkan befinner sig i en ”häftig strid för människans värdighet”

Läsningarna för den sextonde söndagen ”under året” (22 juli) säger mycket om undervisning. På sitt vanliga dystra sätt tillrättavisar Jeremia i Herrens namn de falska profeterna som ”låter fåren i min hjord gå vilse och skingras.” Att låta dem fortsätta med sitt syndiga leverne förtjänar löftet om gudomlig bestraffning. ”Nu skall jag ta hand om er och straffa era onda gärningar.”

Samma tanke fanns redan i första läsningen förra veckan. Om ni minns Amasja, den falska profeten, som kastar ut Amos, den sanna profeten, ur helgedomen i Betel, därför att Amos tillrättavisar honom för att han tillber guldkalvar. Amasja, liksom de religiösa jasägarna i alla tider, hänvisar till politisk makt för att styrka sina anspråk: ”Ty detta är konungens tempel, en rikshelgedom.” (Problemet är naturligtvis att politisk makt ofta förvränger religionen för sina egna syften. Kungen av Israel borde från början ha förstått bättre än att låta Amasja göra det han ville).

Samma tema, om undervisning, återkommer i evangeliet. Apostlarna känner sig rätt nöjda med sig själva, när de återkommer från det lilla missionsuppdraget som Jesus gett dem veckan innan. Jesus inbjuder dem följa med till en öde trakt för att vila lite, men under intryck av folkets behov, av ”medlidande” för ”de var som får utan herde”, skjuter Jesus upp vilan ”och undervisade dem länge.”

Mina reflexioner den här veckan riktar sig i främst till biskopar och präster i läsekretsen.

Onsdag den 25:e juli kommer Kyrkan att högtidlighålla 50-årsdagen av den salige Paulus VI’s encyklika Humanae vitae.

Låt oss vara ärliga. Kyrkan och i synnerhet dess prästerskap har inte gjort sitt bästa för att undervisa om encyklikans innehåll.

De flesta katoliker kan antagligen säga att encyklikan handlade om ”att påven förbjöd preventivmedel”. Men därutöver? Ljudet ni hör mina herrar, kallas viskningar.

Och ansträngningarna för att fylla igen kunskapsgapet, från predikstolen och vid andra tillfällen, ja det kallas också viskningar.

Jag är inte ute efter att skuldbelägga senaste halva århundradet. Det tjänar ingenting till att gråta över spilld mjölk. Men man kan inte blunda för att Humanae vitae inte har varit särskilt ofta förekommande i predikningarna. Den har behandlats på sitt eget sätt i biktstolarna, där man tillämpat en version av ”fråga inte, säg inget”-policy. I stort sett har encyklikan lämnats därhän av lärarkåren i fakulteterna för teologi och religiösa studier på de flesta katolska universitet och högskolor i Nordamerika. Fakta talar här för sig själv.

Så, vad tänker vi göra vi åt detta?

Dagens läsningar antyder att vi borde göra något. Läsningarna säger att den herde som underlåter att undervisa sina får är en falsk herde. Jesus visar genom sitt exempel att ”han undervisade dem länge”, trots att han hade planerat en ledig dag eller att det var utanför arbetstid.

Det enda element som fattas i valet av läsningar är Hesekiel 3:17-22 där det mer övergripande temat ”väktare” i Hesekiel beskrivs. Om fåren fortsätter med sina onda handlingar, därför att de tillåtits vara kvar i sin okunnighet, då har profeten en uttrycklig plikt att undervisa och herden själv skall ställas till svars.

Humanae vitae har tydliga förväntningar: påven (Paulus IV), som skriver till prästerna, insisterade på att ”det är er första plikt … att klart och tydligt förklara kyrkans undervisning om äktenskapet” (nr 28). Hur mycket skulle vi inte behöva detta idag!

Det problem som behövde diskuteras 1968 var frågan om den kontraceptiva äktenskapliga akten: Varför är det fel att avsiktligt undandra det alstrande (prokreativa) värdet av en sexuell förening?

Idag är det problemet mycket mer komplext därför att, när man väl har avvisat den bärande undervisningen i Humanae Vitae, nämligen att det finns ”oupplöslig förbindelse, given av Gud, som människan genom sitt eget val inte får bryta, mellan den förenande och den prokreativa meningen, som båda hör till den äktenskapliga akten” (nr 12). Om man förnekar detta, kan dessa två betydelser godtyckligt delas upp på olika sätt, allt eftersom det passar. Det senaste halvseklets historia bekräftar att detta stämmer.

När den så kallade ”Minoritetsrapporten” från den ”Påvliga kommissionen för födelsekontroll” varnade för att accepterande av den kontraceptiva äktenskapliga akten oundvikligen skulle leda till (eller åtminstone neutralisera skälen för invändningarna) otukt, masturbation och homosexuella handlingar. Minoritetsrapporten blev utskrattad i den delen. Idag är det så att de teologer som försvarar kontraceptiv äktenskaplig akt också försvarar sådana handlingar.

Om nu frågan vi inte ville ta upp i predikstolen 1968 var förhållandet mellan barn och sexualitet, så ställde Louise Brown 1978 frågan om man inte kunde få barn utan att ha sex? Jag är ganska säker på att många katoliker har en magkänsla av att något är fel med att ”göra barn” i laboratoriet men att de inte kan formulera precis vari det felaktiga består, och sedan kommer kanske detta med ”vilka är de som kan döma” andras handlingar?

När vi kommer till 2018 lyder hela frågan – den sexuella differentieringen – varifrån har vi den? Eller var ”som man och kvinna skapade Han dem” (1 Mos 1:27) det mest ursprungliga uttrycket för kärlek, i vilken mänskligheten, mannen och kvinnan, gav ett återsken av Guds trepersonsbild och likheten med Gud? Eller var ”som man och kvinna skapade Han dem” orättvisans första åtskiljande handling som lett vidare till eoner av ”patriarkalisk orättvisa” som kavlats fram av ”genustvåfaldigheten” som många är så rädda för? 

De här frågorna diskuteras med stor möda varje dag runt om i samhället. Men hur är det i kyrkorna? Förstår vårt folk vad Kyrkan lär?

Millenniegenerationen, som tycks helt ha kopplat bort Kyrkan, och den statistiska undersökning som tror sig finna generationens stöd för ”jämlikheten inom äktenskapet”, tyder snarare på att det stödet inte finns kvar.

Vad måste vi alltså göra åt saken?

Vidhåller vi att omertà (maffians tystnadskodex övers. anm.) i stora drag har kännetecknat flera västerländska lokalkyrkors synsätt under det senast halva århundradet? Eller ska vi – i anslutning till särskilt S:t Johannes Paulus II som erkänt att vi står mitt uppe i ”en häftig strid om människans värdighet” – börja tala om:

• Vad den katolska, äktenskapliga och sexuella, etiken betyder för hela vår tro och vice versa?
• Den etiskt logiska grunden som angår de flesta i kyrkbänkarna på söndagsmorgnarna?
• Behovet av äktenskapsförberedande kurser som både är tydligare och djupare.

Är vi beredda att stå upp – som Jesus gjorde även om Han var trött – och ”undervisa dem länge”?

John Grondelski BLOGS |, National Catholic register, 22 juli 2018; översättning: Lena Fäldt

http://www.ncregister.com/blog/grondelski/stand-up-and-teach-humanae-vitae-boldly