Servais Théodore Pincaers OP 1925-2008

Man kan nog säga att intresset för rättvisans dygd numer är på tillbakagång, precis som intresset för försiktighetens dygd. Däremot kan man konstatera att hänsyn till rättvisa blivit ganska dominerande i moraliskt tänkande. Om man menar att laglydiga goda gärningar  berättigar till en lön i himlen, kan man föreställa sig hela moralläran som ett rättvisesystem för förhållandet mellan Gud och människan. I ett sådant system blir människans förtjänster avgörande för frälsningen, på samma sätt som när man inköpt en rättighet.  Protestantismen har reagerat kraftigt mot denna legalism genom rättfärdiggörelsen i tron på Kristus allena, vilket dock blivit till skada för gärningarnas roll i sökandet efter frälsningen.

Den bibliska rättvisan och rättvisans dygd

Med hjälp av exegetiken har teologerna skilt på den rättvisa som framför allt Bibeln talar om, som handlar om rättvisan inför Gud, och den grekisk-latinska filosofins rättvisa, som ger ett ramverk åt förhållanden människor emellan, med utgångspunkt i de andras rättigheter. Det går inte att överföra filosofins utarbetade juridiska begrepp till frälsningsfrågans nivå, den som den Heliga Skrift behandlar. Det hindrar inte att filosofin vunnit ett visst företräde, bland annat på grund av att relationen till Gud skjutits åt sidan. De moderna teologerna har i huvudsak å sin sida utvecklat synen på rättvisan som en kommentar till problemen inom den nu rådande kasuistiken. Det förefaller då som om rättvisan framför allt avgörs i juridiska termer och att den har de andras rätt som sitt objekt, och  möjligtvis i andra hand Guds.

                    Detta rättvisebegrepp går i par med framställningen av moraliskt tänkande som en redan i förväg fastställd påbudsvetenskap som förpliktar varje människa utifrån. Den juridiska rättviseidén har därigenom överförts till moralläran och i sin förlängning fått plats i det religiösa begrepp som är vår förbindelselänk till Gud. Som en följd därav har de mänskliga gärningarnas värde för frälsningen blivit hårt granskade. Frågan om värdena ställs i grund och botten med hjälp av rättsliga begrepp, som passar väl ihop med en förpliktelselag.  

                    Rättvisans befallande ton har dessutom skärpts av att lagen inte längre har förståtts som intelligensens funktion utan som ett beslut grundat på lagstiftarens vilja, medan lydnaden mot lagen härstammade från subjektets vilja att i frihet säga ja eller nej till att göra det som lagen föreskriver, eller inte. Denna fria viljeinriktning skiljer lagstiftarens vilja och viljan hos lagens subjekt från varandra som yttre motsatser.

                    Om vi vill komma ifrån olägenheterna i en sådan legalistisk juridik, både i moralen och rättsläran, bör vi ompröva vår syn på rättvisan och särskilt komma tillbaka till vad dygdens egenskaper för med sig, vare sig den vunnits genom eget initiativ eller ingjutits, om den alltså är av naturen eller andlig. Om det är rätt att urskilja rättvisan inför Gud enligt Bibeln och rättvisan gentemot de andra enligt den grekiska filosofin, är det samtidigt lämpligt att visa hur den ena sidan kan samverka med den andra. Det är ofrånkomligt att behöva se närmare på en sådan samsyn därför att det konkreta handlandet engagerar oss som ansvarsfulla personer både i förhållande till Gud och till människor. Vi kan inte redogöra för vår erfarenhet av rättvisan utan att denna tvåfaldiga relation finns påtagligt med i sammanhanget.

Rättvisan som dygd

Vanligtvis definieras rättvisan som respekt för andras rättigheter. Den får därför en i grunden objektiv karaktär som gör den typisk bland de övriga dygderna. Försiktigheten, styrkan, och måttfullheten hör till de kvaliteter som människan har som subjekt och som ger henne en säkerhet att kunna behärska sina lidelser och sin känslighet. Det rättvisan har i fokus (dess objekt) ligger utanför subjektet (den handlingskapabla personen) och tvingar sig på personen i kraft av lagen. Att ta detta förhållande i beaktande är nödvändigt för oss för att kunna göra oss en exakt föreställning om rättvisan och om det som är dess typiska karaktär. Av det skälet får vi ändå inte glömma bort att rättvisan är en dygd, det vill säga något i det rättssubjekt vi är som engagerar oss som personer lika mycket som de andra dygderna.

                    Den grekiska termen ’dikaios’ betyder samstämmighet med vedertagna bruk och seder som är rättigheter eller regler.  Vi säger: den rätten har jag, det är jag värd, jag förtjänar det. Här observerar vi en glidning mot ett subjekt som har rättigheter. Latinets ’justus’ och ’justitia’ betyder kort och gott en samstämmighet med den juridiska kategorin en rätt. Rättvisan medför alltså en viss anpassning med hänsyn till andra människor och till de rättigheter som tillfaller dem. Men för att hitta grunden till rättvisans karaktär av dygd bör vi uppmärksamt se närmare på hur vi engagerar oss personligen i denna anpassning, eftersom just detta konstituerar dygden. Rättvisan engagerar oss på ett annat sätt än de andra dygderna, eftersom dess mått och djup inte är beroende av vår känslighet. Likväl är det engagemang som fordras inte mindre utan kanske djupare och mer långtgående.

Kärleken till rättvisan

                    Den egna viljan måste uppenbarligen vara känd, förstådd och bearbetad för att vi ska kunna genomföra en rättvis handling. Det är nödvändigt att noga ägna sina tankar åt en sådan handling om vi ska kunna övervinna vår känslighet när kraften och måttfullheten gör sig påminda. När det gäller rättvisan krävs en ansträngning att gå utöver vår egen givna gåva för att bedöma och vilja det som är gott för andra. Det är precis i det fallet då vi har med andra att göra som den typiska anpassningen till rättvisan spelar in. Det som är speciellt med den är att den knyter oss närmare en annan person – som rättssubjekt – och inte bara till oss själva och de egenskaper vi har till vårt förfogande. I den meningen, och som en motreaktion, berör oss rättvisan mer personligt i vårt ego som kan säga, ”det är mitt, det är ditt”, och som konfronteras med en annan persons ego. En frivillig vägran från den som tar skada krävs likaledes för att det formellt sett skall föreligga orättvisa, och för att denna person därigenom skulle kränkas personligen.  

                    Det finns olika grader i det praktiska engagemanget för rättvisan. Jag kan utföra en rättvis handling därför att jag måste göra det under lagens och dess tjänares tvång. Jag kan ha anledning att vara rädd för förutsebara sanktioner, som när jag betalar min skatt för att undvika böter. Jag kan också agera med lättare hjärta med tanke på min status som medborgare och tänka på den nytta min handling kan föra med sig och på det nödvändiga i att bidra till det allmänna goda. Jag kan naturligtvis också handla av rena principskäl inspirerad av en kärlek till rättvisan, vilket är särskilt passande för dem som är lagstiftare, eller vara tilltalad av det högre syftet att, så gott jag kan, anpassa mig till min medmänniska och försäkra honom eller henne och mig själv om det som är bäst.

Kärlek till rättvisan är den lämpligaste inställningen för att få rättvisans dygd att spira inom oss. Den är spontan och personlig och korresponderar med vår sociala natur.  Men själva betydelsen, som kommer till oss helt naturligt, behöver tillämpas på medmänniskor för att utvecklas till dygd. Dygderna består ju i en vana som bildas stegvis genom att äkta handlingar upprepas. Det förutsätter att handlingarna inte skiljs från varandra var och en för sig över tiden. Varje handling vi utför inverkar på oss och sätter spår på djupet av det enkla skälet att det är vi själva som utför dem och naturligtvis med så mycket bättre djupverkan, när vi handlar kärleksfullt och genomtänkt. Det är kvaliteten och det rätta slutförandet av handlingen som gör att viljan blir bättre och ger förutsättningar att handla bättre och bättre. När intresset för rättvisan har sin egen puls skänker den glädje. Sådan är dygden. Den når in till den fria viljan och höjer dess värde och möjligheten att genomföra allt bättre handlingar.

På den karitativa kärlekens väg

                    Om dygden förstås så framstår rättvisan som en väg mot den barmhärtiga kärleken. Först måste det handla om andra människor, eftersom rättvisan lägger ut en stadig grund att bygga verklig kärlek på. Den som har kärlek anstränger sig först för att vara rättvis mot den han tycker mest om, snarare än mot vem som helst. Orättvisan är den barmhärtiga kärlekens omedelbara fiende. Den barmhärtiga kärleken är i sin tur den säkraste modern till rättvisan, och den generösaste rättvisan, eftersom den dras åt att ge till och med mer än vad som rätteligen fordras. Kärleken och rättvisan hjälper varandra och fördelar kraften ömsesidigt mellan sig.

                    Rättvisan inför Gud ger oss en unik situation som varelser som är honom skyldig allt och som inte kan ge honom något han inte redan har.  All rätt och alla rättigheter hör till Gud och vi kan inte själva göra någon av dem gällande inför honom. Rättvisan beror alltså helt på Guds initiativ. Den avtecknar sig i lagens och nådens dubbla form. Dekalogen har varit den första lagen som getts det utvalda folket genom Guds tjänare Mose på berget Sinaï (2 Mos 20:1-17; 5 Mos 5:6-18). Teologin har i den också kunnat se ett uttryck för naturlagen som varje människa kan känna till. Rättvisan består i att hålla dekalogens budord vars förbud lätt kan ge lydnaden en negativ ställning.

                    Trots skillnaderna framstår Jesu undervisning bland annat i Bergspredikan som en förbättring av den mosaiska lagen: ”Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla… ni har hört att det blev sagt…; men jag säger er…” (Matt 5:17-21). Sådan skulle evangeliets och den nya lagens lag vara. I sin egen rätt skulle den lyfta fram tron på Kristus som förkunnar den och för med sig den Helige Andes nåd. Nåden gör lagen möjlig att hålla genom den barmhärtiga kärlekens gåva och genom hjälpen från sakramenten som har sin medelpunkt i eukaristin.

                    Samtalen med judarna och den kristna erfarenheten visar att rättvisan inför Gud är ämnet för en dramatisk och personlig dialektik, som S:t Paulus ger uttryck för i breven till Galaterna och Romarna. Fjärran från att rättfärdiggöra människan övertygar dekalogens budord henne om sitt syndfulla tillstånd och om hennes oförmåga att hålla buden. Samtidigt visar han henne att hon behöver Kristi nåd för att följa den nya lagen och rättfärdiggöras. Rättfärdiggörelsen byggs upp ur tron på Kristus och inte utifrån  människans självtillit och egna kraft; den efterfrågar ett erkännande av den egna orättvisan.

         I detta perspektiv växer rättvisans dygd ut till något större. Det handlar inte längre bara om en personlig anpassning med hänsyn till medmänniskan. Det handlar också om en anpassning med hänsyn till Gud som är den högsta formen av vår ”nästa”. Gud är vårt yttersta och slutgiltiga mål och vår fullkomliga lycka. Rättvisans dygd anpassar sig efter saligprisningarna som föregår den nya lagens föreskrifter som de framställs i Bergspredikan. Här finner vi kallelsen till det himmelska konungariket som förutsagts i löftet i Gamla testamentet om ett land som dryper av mjölk och honung.  Rättvisan når sin höjdpunkt i religionen och här kommer den att ha Kristi person i centrum. Den kulminerar i tron som öppnar människans hjärta för kärleken till Gud själv. Först förstådd som en dygd med särskild inriktning på medmänniskan blir den därefter en allomfattande dygd som sammanför de övriga dygderna alla med inriktning mot Gud. Rättvisan skapar en dynamisk harmoni mellan alla dygder. Den skänker det dygdefulla livet sin fulländning som en skönhet som uttrycker sig bäst i sången och lovsången på det sätt som till exempel de bibliska hymnerna och liturgin i psalmerna och i sångerna. På så sätt framträder rättvisans dygd som en inspirationskälla och en möjlighet till skapande anpassning. Den upplyser anden, levandegör viljan, övar känsligheten och låter våra handlingar sjungas ut. Vi är långt från den dygd som man ibland föreställer sig som legalistisk. Det är i den personliga erfarenheten av relationer med vår nästa och med Gud som den bäst avslöjar sin kvalitet och sin kraft.

(Servais Théodore Pincaers, o.p., Plaidoyer pour la vertu, kapitel 19 ; Parole et Silence, ISBN 978-2-84573-927-7, 2007. Svensk översättning, Göran Fäldt, januari 2014). Publicerad på Katolsk Horisont i februari 2019.