Kardinal Walter Brandmüller

Rom, Italien, 17 maj 2019 (LifeSiteNews) – Anglikanska kyrkans godkännande av födelsekontrollen under sin Lambethkonferens 1930 har lett till ”diaboliska vidunderligheter” tack vare det ”medicinska avlandet,” hävdade tyske kardinalen Walter Brandmüller på Forum för livet i fredags i Rom.

Det ledde också de amerikanska de protestantiska kyrkosamfunden att kollektivt godkänna födelsekontrollen 1961 som ”moraliskt rättfärdig om motiven är rättfärdiga”, vilket tvingade Katolska kyrkan att ”ta tag i frågan om födelsekontroll med preventivmedel” under Andra Vatikankonciliet, har kardinal Brandmüller sagt i ett anförande på italienska om ”Humanae Vitae och dess förhistoria.”

Vid den här tiden hade ”flera katolska teologer, i högre eller mindre grad,” också godkänt födelsekontrollen och ”situationsetikbegreppet”. Ett ställningstagande som vilade på den grunden ”hade trängt in i den katolska moralteologin,” sa Brandmüller, som är en av dubiakardinalerna och emeritusordförande i Påvliga rådet för historiska vetenskaper.

Det är alltså bakgrunden till att påven Paulus VI:s encyklika Humanae vitae, som bekräftade den katolska undervisningen i Casti Connubii av Pius XI och Johannes XXIII: s undervisning att födelsekontrollen med preventivmedel är ett ont i sig själv, ”utlöst en våldsam kritikstorm inom Kyrkan.”

Accepterandet av födelsekontrollen – som skiljer den sexuella akten från avlandet av nytt mänskligt liv – har i praktiken lett till ”ett medicinskt avlande” – in vitrofertilisering, genetisk ingenjörsvetenskap, prenatal hälsoscreening och aborter – i vilka ”människan har satt sig på Skaparens tron,” sa kardinal Brandmüller.

Alla involverade i det medicinska avlandet av mänskligt liv utför experiment som ”allvarligt kränker det mänskliga livets helighet” och gör ingrepp som är ”nästan diaboliska vidunderligheter och som i dag presenteras som lyckade genombrott,” påpekade han.

”Vi hoppas på en förnyad reception, ett nytt ansvarstagande och fördjupat överförande av Paulus VI: s i själva verket profetiska undervisning i våra dagar,” sammanfattade kardinalen.

Temat för detta 6:e Livets Forum i Rom är ”Guds stad versus Människans stad – den globala världsordningen versus kristendomen.” Värdar för tvådagarskonferensen har varit Voice of the Family sponsrat av LifeSiteNews, Associazione Famiglia Domani (Italien) , Family Life International New Zealand och Society for the Protection of Unborn Children (UK). 

Anförande av kardinal Walter Brandmüller vid Rome Life Forum, den 17 maj 2019 i Pontificia Università di San Tommaso d’Aquino (Angelicum).

Inblick i Humanae Vitae och dess förhistoria 

Förra året firade vi minnet av påven Paulus VI: s encyklika Humanae vitae som offentliggjordes i juli 1968 under det årets kulturrevolution.

Vad Paulus VI bland annat gjorde i denna encyklika var att i läromässiga termer få ett slut på de stridigheter som blossat upp, till och med inom den Katolska kyrkan, om det legitima respektive det moraliskt förkastliga med preventivmedlen.

Frågan blev upphov till kontrovers i den Katolska världen när Anglikanska kyrkan på Lambethkonferensen 1930 fattade ett beslut som godkände preventivmedel som födelsekontroll med 193 röster för och 67 mot, helt i linje med den tidens sekulära uppfattning. Den förste som var öppen för den nya Malthus propagandan efter Första världskriget var antagligen den anglikanske biskopen Russell Wakefield av Birmingham. Däremot tog Anglikanska kyrkans biskopskonferens 1920 i Lambeth tydlig ställning emot varje försök att rättfärdiga sådan födelsekontroll av medicinska, ekonomiska eller sociala skäl.

Icke desto mindre visade en undersökning gjord av präster att hälften av de tillfrågade lekmännen inte använde preventivmedel medan den andra halvan använde sig av förebyggande mediciner eller coitus interruptus. Emellertid förklarade Lord Dawson di Penn, personlig läkare för den engelska kyrkans överhuvud, att födelsekontroll inte fick vägras, vare sig på grund av medicinska eller kyrkliga ställningstaganden, vilket alltså stred mot beslutet fattat av Lambethkonferensen 1921. Därmed hade man brutit ned ett motstånd och den Anglikanska kyrkan fått en ledande roll som också påverkade opinionen i den icke-katolska världen.

Det låg inte riktigt till på det sättet från början. Framstående representanter för lutherdomen och den Episkopala Metodistkyrkan i Södern såg i födelsekontrollen med preventivmedel en av de ”mest motbjudande av de moderna vrångbilderna” och som en återgång till hedendomen.  Den 2 april 1931 skrev den Presbyterianska kyrkan när  det Federala kyrkorådet i USA antagit Lambethresolutionen: ”De senaste uttalandena om födelsekontrollen borde vara skäl nog, även om andra skulle finnas, att dra tillbaka stödet från ett  samarbetsorgan som säger sig tala för den presbyteranska och andra protestantiska kyrkor i formellt bindande utsagor.”

Washington Post anslöt sig överraskande nog den 22 mars 1931 till protesterna mot att Lambethdeklarationen antagits: ” [Lambeth] kommitténs rapport skulle, om den med sin inre logik sattes i verket, ringa i begravningsklockorna för äktenskapet som en helig instiftelse genom att införa degraderande vanor som skulle uppmuntra till en godtycklig moralisk upplösning. Tanken att användningen av legaliserade preventivmedel skulle vara ”varsam och återhållsam” är ett orimligt antagande.”

Pius XI: s encyklika Casti Connubii som offentliggjordes den 30 december 1930 som framförde den katolska positionen med all tydlighet bemöttes med en påfallande ekumenisk samsyn.

Denna oväntade period kom emellertid till ett hastigt slut. Trots encyklikan blev meningsskiljaktigheterna allt fler också i Katolska kyrkan. Det avbröts först då Andra världskriget brutit ut. Flera katolska teologer godkände i större eller mindre grad Förenta Staternas federala kyrkoråds resolution den 23 februari 1961:

Majoriteten protestantiska kyrkor anser att kontrakonception och periodisk avhållsamhet kan rättfärdigas ur moralisk synvinkel om motiven är rättfärdiga. Det anses i allmänhet av protestanter att motiven, snarare än metoderna, utgör det moraliska problemet, under förutsättning att metoderna begränsar sig till förhindrande av konception. Protestantiska kristna är överens om att fördöma aborter och alla metoder som förstör mänskligt liv, så länge inte kvinnans hälsa eller liv är i fara.

Det går inte att förneka att bakom uttalandet låg begreppet situationsetik. Kända personligheter som J. Paul Sartre, Albert Schweitzer, Martin Buber och till slut A.T. Robinson, förnekade att några alltid bindande moraliska normer fanns. Den idén kom att tränga in i den katolska moralteologin.

Dessa vidsträckta begrepp var alltså de omständigheter Andra Vatikankonciliet hade att ta hänsyn till på området kontrakonception, (eller, med det vanligen använda, ordet preventivmedel, övers. anm.) Katolska röster hördes under debatterna i plenum som ville godkänna den ovan nämnda godkända amerikanska protestantiska positionen.

Man bör observera den uppfinningsrikedom kardinal [Leo] Suenens [av Belgien] ville använda sig av för att jämföra de moderna preventivmedlens uppkomst med Galileo Galileis upptäckter. Vi påminner oss i detta sammanhang en varning från kardinal Suenens, som med brinnande patos utdelades till konciliefäderna, nämligen att Kyrkan, för Guds kärleks skull, inte skulle skapa ett nytt fall Galileo Galilei genom att motsätta sig den moderna vetenskapens upptäckter och fördöma preventivmedlen. Kardinalen var i själva verket språkrör för [kardinalerna] Döpfner, Alfruk och Hélder Câmara, (se boken The Rhine flows into the Tiber, av Ralph M. Wiltgen, S.V.D., Tan Books, 1967, andra utgåvan 1978, senaste 2014, med titeln ”The Inside Story of Vatican II; ”The Rhine” står för de tyska och andra konciliefäderna och ”The Tiber”, för konciliet, övers. anm.).

Vad vi idag står inför är resultatet av den pågående eroderingen som initierades på Lambethkonferensen 1930. Godkännandet av preventivmedlen (kondomer, spiraler, p-piller m.m., ”artificiella kontraceptiva” farmaceutiska produkter, övers. anm.) har lett fram till det monstruösa som i dagligt tal kallas prokreativ läkarvetenskap. Här har människan satt sig själv på Skaparens tron.

Goethes Prometeus har sagt: ”Jag är här och jag skapar människor efter min avbild…”

Dessa för mer än två hundra år sedan skrivna ord kan sägas spegla det begrepp företrädarna för den så kallade prokreativa läkarvetenskapen tillskriver sig själva och som driver dem framåt. De utför experiment som på ett vanhelgande sätt kränker det mänskliga livets helighet. Det är ingrepp av närmast diabolisk, monstruös natur som vill bära bud om spektakulära genombrott… det enda vi nu kan göra är kanske att vänta på att dessa Prometeuspersoner möter samma öde som deras hjälte från myten gjorde.

Det är mot den bakgrunden encyklikan Humanae Vitae, som offentliggjordes 1968, bör få sitt uppriktiga och tillbörliga erkännande som läromässigt dokument vars profetiska karaktär med tiden också erkänts av ledande tänkare som inte är katoliker.

En av de mest erkända och namnkunniga av dem var Max Horkheimer som anslöt sig till Paulus VI. Han var först en av ledarna för Frankfurtskolan men blev senare dess kritiker. Journalisten Malcolm Muggeridge var vid den här tiden fortfarande kommunist men välkomnade positivt påvens encyklika.

I denna encyklika slutförde Paulus VI en serie av läromässiga uttalanden i frågan om preventivmetoderna som inletts av Pius XI i Casti Connubii och fortsatts av Pius XII och Johannes XXIII. De togs till slut upp och utvecklades djupare av Johannes Paulus II.

Humanae Vitae är för oss ett utomordentligt exempel på hur processen sker i parodosis. Ordet betyder överförandet av Kyrkans lära (Paulus använder det i sin grekiska, övers. anm.). När trons sanning tas emot, blir antagen och överförd sker det att ett svar av djupare förståelse ges. Läran fortsätter att vara identisk med sig själv men uttrycker sig mer klart och tydligt för de behov som finns i de närvarande omständigheterna.

I denna helhetsbild är en motsättning mellan igår och i dag omöjlig. Den är en omöjlighet därför att det är den Helige Ande som verkar i Jesu Kristi kyrka för att leda och styra denna process av överförande av läran, paradosis. Det är den Helige Ande som kan försäkra att Kyrkans tro utvecklas under tidens förlopp, alldeles som att en vuxen fortsätter att vara identisk med barnet han eller hon var i det förflutna. Det är en intuitiv formulering av Vincent av Lérinöarna redan år 430 och som utvecklades av den Salige John Henry Newman.

                                                             *

Vi hoppas i dag på en förnyad reception, ett förnyat tillägnande och en djupare överföring av Paulus VI: s sant profetiska undervisning i vår tid.

                      Översättning för Katolsk Horisont, Göran Fäldt, juni 2019

Inlägget kommer från sidan www.lifesitenews.com

Direktlänk till inlägget klicka här