Påven och andra religioner
Pope Francis har en vid det här laget väletablerad vana att säga saker som gör lyssnarna förvirrade och hoppas att han menade något annat än vad han faktiskt sa.
I slutet av sin senaste resa till Singapore lämnade påven sina förberedda tal till en interreligiös grupp ungdomar och gav några allmänna reflektioner om religion. Eftersom hans kommentarer var extempore, saknade de naturligtvis den precision som en förberedd text normalt skulle ha, och därför är det förhoppningsvis inte riktigt vad han menade vad han sade.
Enligt nyhetsrapporter föreslog påven Franciskus att "religioner är som olika språk för att komma fram till Gud, men Gud är Gud för alla. Eftersom Gud är Gud för alla, då är vi alla Guds barn." Han fortsatte med att säga: "Om du börjar kämpa och säger att 'min religion är viktigare än din, min är sann och din är det inte', vart kommer det att leda oss? Det finns bara en Gud, och var och en av oss har ett språk för att nå fram till Gud. En del är sikher, muslimer, hinduer, kristna, och de har olika väga till Gud." Den Helige Faderns positiva avsikt här var uppenbar.
Franciskus lade sedan till en uppmaning att inleda en interreligiös dialog. Han talade om dialog som om det vore ett mål i sig. "Interreligiös dialog", sa han, "är något som skapar en väg." Frågan är då: en väg till vart?
Att alla religioner har samma vikt är en utomordentligt felaktig idé som Petri efterträdare tycks stödja. Det är sant att alla de stora religionerna uttrycker en mänsklig längtan – ofta med skönhet och visdom – efter något mer än detta liv. Människor har ett behov av att tillbe. Den önskan verkar vara inbäddad i vårt DNA. Men alla religioner är inte lika i sitt innehåll eller sina konsekvenser. Det finns stora skillnader mellan de religioner som påven nämnde. De har mycket olika uppfattningar om vem Gud är och vad det innebär för den mänskliga personens och samhällets natur. Som Paulus predikade för två tusen år sedan, kan sökandet efter Gud anta många ofullkomliga former, men de är var och en ett ofullkomligt sökande efter den enda, sanna, treenige Guden i den heliga Skrift. Paulus fördömer falska religioner och predikar Jesus Kristus som verkligheten och uppfyllelsen av den okände Gud som grekerna tillber (Apg 17:22-31).
Enkelt uttryckt: Alla religioner söker inte samma Gud, och vissa religioner är både felaktiga och potentiellt farliga, materiellt och andligt.
Katoliker tror att Jesus Kristus, en gång för alla, uppenbarade för hela mänskligheten vem Gud är. Han återlöste oss genom sin död och uppståndelse, och han gav oss uppdraget att föra hela mänskligheten till honom. Som vår tro mycket tydligt lär oss är det bara Jesus Kristus som frälser. Kristus är inte bara en bland andra stora lärare eller profeter. För att låna en tanke från C. S. Lewis, om Jesus bara var en bland många, skulle han också vara en lögnare, eftersom han med eftertryck hävdade att "Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig" (Joh 14:6). En kärleksfull Gud kan ta emot tillbedjan från vilket uppriktigt och kärleksfullt hjärta som helst – men frälsning kommer endast genom hans ende son, Jesus Kristus.
Det var därför Jesus inte sade: "Håll dig på din väg, och låt oss tala om den."
Vi kallas kristna därför att vi tror att Jesus Kristus är Gud, den andra personen i Treenigheten. Från början av vår tro var Kristi efterföljare unika bland världsreligionerna eftersom de accepterade Kristi extraordinära anspråk på att han är Gud som sann – delvis på grund av hans mirakel, delvis på grund av hans förkunnelse, men i slutändan på grund av hans död och kroppsliga uppståndelse. Kristna har också alltid trott att denna verklighet gör kristendomen kategoriskt skild från alla andra religioner, och i sin tur kräver ett totalt engagemang i våra liv. (För kyrkans kristologi, se: Nya testamentet, konciliet i Nicaea, konciliet i Efesos, konciliet i Kalcedon, konciliet i Trent, Andra Vatikankonciliet, Katolska kyrkans katekes, Vatikanens dokument Dominus Jesus, som alla, bland många andra, tydligt undervisar om Kristi gudomlighet och hans unika roll i frälsningshistorien.)
Att antyda, även om det är löst, att katoliker vandrar en mer eller mindre liknande väg till Gud som andra religioner dränerar martyrskapet på dess mening. Varför ge upp ditt liv för Kristus när andra vägar kan föra oss till samma Gud? En sådan uppoffring skulle vara meningslös. Men martyrernas vittnesbörd är lika viktigt i dag som någonsin. Vi lever i en tid då den dominerande religionen i allt högre grad är dyrkan av jaget. Vi behöver martyrerna – och var och en av oss som bekännare av Jesus Kristus – för att påminna en icke-troende värld om att vägen till ett verkligt rikt liv är att ge sig själv helt och fullt till en annan, till den andre.
Biskopen av Rom är den katolska kyrkans andliga och institutionella överhuvud över hela världen. Det innebär bland annat att han har plikten att undervisa om tron klart och predika den evangeliskt. Lösa kommentarer kan bara förvirra. Men alltför ofta smittar och underminerar förvirringen det pontifikatets goda vilja.
Kristna anser att Jesus ensam är vägen till Gud. Att antyda, antyda eller tillåta andra att dra slutsatsen något annat är att misslyckas med att älska, eftersom äkta kärlek alltid vill den andres bästa, och det goda för alla människor är att känna och älska Jesus Kristus, och genom honom Fadern som skapade oss.
Charles J. Chaput

Ärkebiskop Charles Chaput
Till svenska, september 2024, Eva-Lotta Svensson
Inlägget kommer från sidan www.firstthings.com
Direktlänk till inlägget klicka här