(AP Photo/Alessandra Tarantino)  

Theologians accuse pope of heresy – öppet brev till biskoparna i hela världen undertecknat av nitton välkända forskare och professorer (se länk i slutet av artikeln).

Kommentar: De högvördiga undertecknarna av det öppna brevet som anklagar påven för heresi gör ett försökt att på ett preciserande sätt tolka en undervisande stil som inte har för avsikt att närmare precisera.

av fader Raymond de Souza.

Att högt utbildade och ansedda katolska forskare anklagat den Helige Fadern för heresi, som nyligen skett i ett av 19 personer undertecknat öppet brev, är allvarligt i sig inte minst därför att det också saknar motstycke så vitt man vet.

Brevet har föranlett en hel del analyser. Man har i en viss samsyn sagt att om det ryker så finns det nog eld, men i det här fallet ryker det mer än det brinner. Att kalla in brandkåren när det inte brinner för fullt kan tolkas som att många ändå är rätt belåtna med all rök i luften.

För min del delar jag konsensusuppfattningen att påven Franciskus inte är skyldig till heresi, delvis därför att hans undervisningsstil inte ger tillräckliga skäl för att gå ut med ett sådant angrepp.

Jag skulle inte själv rikta en sådan anklagelse mot påven. Men om en teolog med världsrykte, som dominikanfader Aidan Nichols, och en lika ansedd filosof, professor John Rist, tagit ett sådant steg är det bara av det skälet något att lägga seriöst märke till. Fader Nichols och Rist är väl erkända som forskare som kan den katolska traditionen långt bättre än de flesta av dem som velat kritisera dem. Det är rätt och klokt att lyssna till dem och till vad de har att säga.

Om de nu ropar på vargen är det inte för att skrämma upp folk utan för att det finns varg som rör sig i grannskapet. Fårahjorden kan faktiskt inte känna sig helt trygg med Kyrkans herdar, även om det finns något som säger att herden nummer ett skulle vara vargen själv. 

Upplägget har sina brister. De som undertecknat brevet gör ett försök att i detalj tolka en undervisande metod som inte utger sig för att redogöra för detaljerna. Man skulle också kunna säga som chefredaktören för tidskriften La Civiltà Cattolica, jesuitfader Antonio Spadaro, som säger att 2 plus 2 kan bli 5 teologiskt, att ett pontifikat som inte utger sig för att redogöra för detaljerna är ett pontifikat som utmanar det traditionella sättet att ta till sig påvliga texter.

Lyssna exempelvis på ett aktuellt påvligt sätt att kommunicera.  

På planet hem från Nordmakedonien har påven nyligen svarat på en fråga vad den kommission kommit fram till som tillsatts för att utreda kvinnliga diakoners historia i Kyrkan. Det var en tungt vägande större undersökning som det talades en del om för länge sedan, men som sedan inte offentligt berörts.

Påven Franciskus svarade utförligt och sa avslutningsvis att kommissionen inte kommit fram till en gemensam värdering. Det är inte lätt att se hur svaret hänger ihop och man får nästan säga att det förvirrar mer än det klarlägger. När man hört påven tala färdigt är det fullt möjligt att dra olika mot varandra stridande slutsatser i vilket läge frågan nu befinner sig.

Vi kan också tänka tillbaka på vad den helige Fadern sagt som svar på den gamla frågan för några år sedan huruvida den icke katolska makan eller maken i ett katolskt-protestantiskt äktenskap kan ha tillträde till kommunionen. Svaret var en slingrande samling halva meningar och ellipser som snarade grumlade till en fråga som i Kyrkans lära egentligen är klar och tydlig för de flesta.

Förra månaden gav påven Franciskus audiens för att svara på frågor om internationell vapenhandel och om den ”nigerianska maffian” i Italien. Den heliga Stolens presstjänst ansåg uttalandena mindre välbetänkta och utelämnade dem i den officiella utskriften trots att de fanns med på video. Frågan här var inte vad påvens ord betydde utan om de överhuvudtaget hade yttrats.

Det påminner om den mycket omskrivna händelsen då påven Franciskus hävdade att ”det stora flertalet” äktenskap var ”ogiltiga”. Uttalandet beskars direkt efteråt, så att man i den officiella utskriften kunde läsa att ”en del” äktenskap var ogiltiga. Betydelsen av vad den Helige Fadern sagt ändrades alltså fullständigt till sin innebörd.

De här fallen är inte av samma sort som de läromässiga frågorna som ställts i brevet med anklagelserna om heresi. Det hindrar inte att de antyder ett informellt sätt att närma sig påvlig undervisning som betonar allmänna dispositioner snarare än i detalj utlagda definitioner. Meningen är att man ska ta dem på allvar men inte bokstavligt. I den meningen finns det en likhet med frågan hur man uppfattat Donald Trumps retoriska stil efter valet 2016.

Den allvarligaste anklagelsen i heresibrevet gäller ju naturligtvis läran i Amoris Laetitia (Glädjen att älska) i kapitel 8 som inte är förenlig med läran i encyklikan Veritatis Splendor 1993. Var och en som läser de två texterna sida vid sida märker utan svårighet att meningarna går isär.

Men den helige Fadern själv har med stöd av många äldre biskopar understrukit att inga förändringar i läran gjorts. Det skulle alltså kunna vara så att Amoris Laetitia överensstämmer med Veritatis Splendor på ett ovanligt sätt, som att 2 plus 2 är lika med 5. Det kan kanske också vara så att den strider mot fastställd lära om eukaristin på ett sätt som möjligen är heretiskt. Det kan kanske vara så att ingen egentligen kan svaret och att hela frågan fortsätter att vara tvetydig. Den sista möjligheten är inte tillfredsställande men det är inte heresi. 

Ett annat exempel är undervisningen 2018 som säger att dödsstraffet är ”otillåtligt”. Att säga att dödstraffet är ett ont i sig själv skulle vara en avvikelse från den katolska traditionen. Men den nya undervisningen har inte sagt så. Den har sagt att det är ”otillåtligt”, vilket är ett nytt begrepp utan klarlagd innebörd i den katolska teologin.

Begreppet har uppenbarligen tagits fram därför att det är ett nytt begrepp som inte har en definierad mening. Det är alltså inte möjligt att dra den slutsatsen att påven Franciskus’ undervisning om dödsstraffet strider mot tidigare undervisning.

Det finns hur många exempel som helst. Till och med i frågor där påven Franciskus ser ut att vara helt otvetydig – frågorna om öppna gränser för migranter och flyktingar – finns tveksamheter. När han återvände från Sverige 2016 lämnade han sin vanliga ståndpunkt och sa att länderna bara skulle ta emot så många flyktingar som de hade rimliga möjligheter att integrera i samhället. Kan vi förstå det så att den helige Fadern är för att ta emot alla som ”knackar på dörren”, som han sa i Bulgarien förra veckan eller bara så många som man kan ta hand om ordentligt? Båda. Eller kanske varken det ena eller det andra. Eller kanske något mitt emellan.

Fader Raymond J. de Souza, chefredaktör för tidskriften Convivium.

Läs fader de Souzas kommentar och värdering av de nitton undertecknarnas anklagelser: klicka här

Länk till teologernas anklagelse för heresi mot påven Franciskus: klicka här

                Översättning för Katolsk Horisont, 10 maj 2019, Göran Fäldt