Påven Benedikt XVI om eukaristi och äktenskap

5
min read

Påven Benedikt XVI om eukaristi och äktenskap

fre, 07/03/2020 - 11:22
Posted in:
0 comments

Ur Sacramentum caritatis (§§ 27-29), Kärlekens sakrament, påven Benedikt XVI:s apostoliska uppmaning till hela kyrkan, undertecknat den 22 februari 2007. Översättningen är inofficiell men får användas lokalt med biskopligt tillstånd. Rubriksättningarna är originalets.

Eukaristi som brud och brudgumssakrament
(27.) Eukaristin lyfter som kärlekens sakrament fram ett särskilt förhållande till kärleken mellan mannen och kvinnan som förenats i äktenskapet. Det är nödvändigt att i vår tid fördjupa detta band. Påven Johannes Paulus II har flera gånger haft tillfälle att framhäva eukaristins bröllopskaraktär och dess särskilda förhållande till äktenskapets sakrament genom att säga att ”eukaristin är vår frälsnings sakrament och makens och makans sakrament” (84). För övrigt är ”hela det kristna livet ett tecken på kärleken mellan Kristus som brudgummen och kyrkan. Redan dopet, som inträde i Guds folk, är ett bröllopsmysterium. Nämligen därigenom att bröllopets bad så att säga föregår den eukaristiska bröllopsfesten” (85). Eukaristin stärker på ett outtömligt sätt varje äktenskaps oupplösliga kärlek och enhet. Det äktenskapliga bandet knyts oskiljaktigt till den eukaristiska enheten mellan Kristus som brudgum och Kyrkan som brud, i kraft av det sakrament som verkar i äktenskapet.

            Det ömsesidiga samtycke som man och hustru utväxlar i Kristus, och som gör dem till en livs- och kärleksgemenskap, har också det en eukaristisk dimension. I den paulinska teologin är ju den äktenskapliga kärleken det sakramentala tecknet för Kristi kärlek till sin kyrka, en kärlek som når sin höjdpunkt i korset som är uttrycket för hans bröllop med mänskligheten och samtidigt eukaristins ursprung och källa. Det är därför Kyrkan uppvisar en särskild, andlig närhet till alla dem som byggt sina familjer på äktenskapets sakrament. (86) Familjen – huskyrkan (87) – är en urcell i Kyrkans liv, särskilt genom hennes avgörande roll för barnens kristna uppfostran. (88) I detta sammanhang har synoden också rekommenderat att erkänna kvinnans särskilda uppdrag i familjen och i samhället. Detta uppdrag bör försvaras, skyddas och främjas. (89) Hennes identitet som hustru och mor utgör en omistlig verklighet som aldrig får nedvärderas.

Eukaristi och enhet i äktenskapet

(28.) Det är just i ljuset av denna inneboende förbindelse mellan äktenskap, familj och eukaristi som det blir möjligt att betrakta vissa särskilda pastorala problem. Det oupplösliga band av ömsesidig trohet som förenar Kristus och Kyrkan, och som finner sitt sakramentala uttryck i eukaristin, står i ett förhållande till det ursprungliga antropologiska faktum genom vilket mannen på ett slutgiltigt sätt ska vara förenad med en enda kvinna och, på samma sätt, kvinnan uteslutande med en enda man.

         Mot denna bakgrund av reflexioner, har biskopssynoden studerat temat pastoral praktik beträffande dem som hör evangeliet förkunnas och som kommer från kulturer där månggifte praktiseras. De som befinner sig i en sådan situation och som öppnar sig för den kristna tron bör få hjälp att införliva sitt livsprojekt i det som i Kristus är radikalt och nytt. Under katekumenatet möter dem Kristus i deras särskilda situation och kallar dem till kärlekens fulla sanning. De går igenom nödvändiga försakelser med blicken riktad mot den fullständiga kyrkliga kommunionen.

        Kyrkan är deras följeslagare på ett milt men samtidigt fast, själavårdande sätt och visar dem framför allt det ljus som kommer från de kristna sanningarna och som sprider sig över naturen och de mänskliga begären.

Eukaristi och äktenskapets oupplöslighet

(29.) Om eukaristin uttrycker Guds kärleks oåterkalleliga karaktär till sin Kyrka i Kristus, förstår man varför hon innefattar den oupplöslighet, som all sann kärlek bara kan eftertrakta, i relation till äktenskapets sakrament. (91) Det är alltså mer än befogat, att synoden omsorgsfullt velat uppmärksamma de smärtsamma situationer som många trogna befinner sig i, sedan de firat äktenskapets sakrament men skilt sig och ingått en ny förening. Det handlar om ett besvärligt och sammansatt pastoralt problem som är ett verkligt sår i dagens sociala mönster som i växande grad berör också katolska miljöer i sig själva.

           Av kärlek till sanningen tvingas pastorerna att urskilja olika situationer för att andligt bistå de berörda trogna på lämpligast möjliga sätt. (92) Biskopssynoden har bekräftat Kyrkans tillämpning som har sin grund i den Heliga Skrift (jfr Mk 10:2-12) att inte ge skilda och omgifta tillträde till sakramenten, därför att deras tillstånd och deras livsvillkor objektivt motsäger kärlekens förening mellan Kristus och Kyrkan, som eukaristin är ett tecken på och som eukaristin förverkligar. Likväl fortsätter de skilda och omgifta, trots deras situation, att tillhöra kyrkan, som följer dem med särskild uppmärksamhet och önskar se hos dem en utveckling, så långt det är möjligt, till en kristen livsstil genom att delta i mässan dock utan att motta kommunionen, men genom att lyssna till Guds ord, genom eukaristisk tillbedjan och bön, genom deltagandet i församlingslivet, genom en förtroendefull dialog med en präst eller andlig ledare, genom engagemang i levande karitativ verksamhet och botgöring och genom att aktivt fostra sina barn.

         I de fall då tvivel uppstår angående ett ingånget sakramentalt äktenskaps giltighet är det lämpligt att vidta det nödvändiga för ett klargörande av läget i dess helhet. Man måste med hänsyn till den kanoniska lagen försäkra sig om, att det inom territoriet finns kyrkliga domstolar, att de har en pastoral inriktning och att de fungerar korrekt och snabbt. (94) Det är viktigt att det i varje stift finns ett tillräckligt stort antal väl förberedda personer som sköter de kyrkliga domstolarna. Jag påminner om att ”det är en tungt vilande förpliktelse att tillse att kyrkans institutionella arbete utfört av domstolarna, förs så nära de trogna som möjligt. (95) Det är emellertid nödvändigt att undvika att uppfatta den pastorala omsorgen som om den stod i motsats till rätten.

        Man bör snarare utgå från antagandet, att det grundläggande mötet mellan rätten och det pastorala är kärleken till sanningen. Detta därför att denna kärlek aldrig är abstrakt, utan ”griper in i varje troendes mänskliga och kristna väg genom livet”. (96) I de fall slutligen där nullitet i äktenskapsbandet inte kan erkännas och då objektiva villkor faktiskt gör att man inte kan bryta en livsgemenskap, uppmanar Kyrkan dessa trogna att aktivt leva med varandra i enlighet med Guds lag och vad den kräver som vänner eller som broder och syster. De kan då komma fram till de eukaristiska måltiden med hänsyn tagen till det Kyrkans bruk godtar. En sådan väg, för att den ska vara möjlig och vara fruktbärande, måste stödjas av den hjälp pastorerna kan ge och genom lämpliga kyrkliga insatser samtidigt som det måste undvikas att välsigna dessa relationer, så att inte förvirring beträffande äktenskapets värde kan uppstå bland de troende. (97)

          Med hänsyn till den kulturella kontext som Kyrkan lever i i många länder, har synoden också velat rekommendera en vidare pastoral omsorg i ledandet av de som förlovat sig och en noggrann förståelse av hur övertygade de är, när det gäller kraven för ett giltigt äktenskapets sakrament. Ett seriöst särskiljande i detta ämne kan bidra till att undvika starka känsloyttringar eller ytligt resonerande som leder de båda ungdomarna att ikläda sig ett ansvar som de senare inte kan bära. (98) Det goda som Kyrkan och hela samhället förväntar sig av äktenskapet och den familj som bildas på det, är för stort för att man inte ska engagera sig fullständigt inom detta särskilda pastorala område. Äktenskap och familj är institutioner som måste befrämjas och garanteras så att ingen tveksamhet om sanningen uppstår eftersom all den skada som orsakas dem i verkligheten, utgör ett öppet sår i den mänskliga samlevnaden själv.

                                                                           Sacramentum caritatis, Påven Benedikt XVI

                                 (Översättning, Göran Fäldt, 2007)

 

(84) Mulieres dignitatem, 15 aug 1988)
(85) Katolska kyrkans katekes, n:r 1617
(86) jfr proposition n:r 8
(87) Lumen Gentium, n:r 11
(88) jfr proposition n:r 8
(89) jfr Mulieris dignitatem; Troskongregationen, Brev till den katolska kyrkans biskopar angående samverkan mellan män och kvinnor i kyrkan och i världen, 31 maj 2004.
(90) jfr proposition n:r 9
(91) Katekesen, n:r 1640.
(92) Familiaris consortio, 22 nov 1981.
(93) Dignitatis connubii, 25 jan 2005
(94) jfr proposition n:r 40
(95) Benedikt XVI, Tal inför Romerska Rotan, 28 jan 2006
(95) jfr proposition n:r 40
(95) jfr proposition n:r 40
(95) jfr proposition n:r 40

De senaste artiklarna

Katolsk Horisont
7/09/2021
Katolsk Horisont
7/09/2021
Katolsk Horisont
28/08/2021