PÅVEMÄSSAN PÅ KUNG BAUDOUIN-STADION: ÖPPENHET, GEMENSKAP OCH VITTNESBÖRD

Med saligförklaringen av Anna Lobera av Jesus (1545–1610), Jungfru av Vår Orden

Under förmiddagen avslutade påve Franciskus sitt viktiga besök i Belgien med en stor, klar och högtidlig mässa på Kung Baudouin-stadion i Bryssel. Predikan var mycket stark och stärkande, värd att ta del av. Under mässan saligförklarades också Anna Lobera av Jesus (1545–1610). Hon var en av den heliga Teresas av Jesus närmaste förtrogna som också tillsammans med andra fick uppdraget att sprida och främja förnyelsen i Karmel.

Hon kom också att stå mycket nära den helige Johannes av Korset, som bland annat tillägnade henne sitt storverk Andlig Sång. Spåren av Anna ledde ändå fram till Bryssel där hon avslutade sitt jordiska liv, där hennes kvarlevor vårdas av våra medsystrar, och som idag alltså upphöjts till Kyrkans altare så att hon också kommer att få en liturgisk minnesdag i Belgien såväl som i Vår orden. Här följer så påvens predikan i svensk översättning:

”Den som förleder en av dessa små som tror, för honom vore det bättre att ha kastats till havets botten med en kvarnsten om halsen (Mark 9:42). Med dessa ord, riktade till lärjungarna, varnar Jesus för faran med att skandalisera, det vill säga att blockera vägen och skada ”de smås” liv. Det är en stark varning, en sträng varning, som vi måste stanna upp och reflektera över. Jag skulle vilja göra det tillsammans med er, även i ljuset av de andra heliga texterna, genom tre nyckelord: öppenhet, gemenskap och vittnesbörd.

Till att börja har vi öppenheten. Den första läsningen och evangeliet berättar om det och visar oss den Helige Andes fria handlande, vilket inte endast fyller de äldste som kommit med Mose ut till uppenbarelsetältet, utan också två män som hade stannat kvar i lägret.

Detta får oss att tänka efter, för om det först var skandalöst för dem att vara frånvarande från gruppen av de utvalda, är det efter Andens gåva skandalöst att förbjuda dem att utöva det uppdrag som de inte desto mindre har fått. Detta förstår Mose väl, en ödmjuk och vis man, som med öppet sinne och hjärta säger: ” Om ändå hela Herrens folk vore profeter! Om Herren ändå ville låta sin ande komma över dem alla! (4 Mos 11:29). Ett vackert förebud!

Det är kloka ord som förebådar det som Jesus bekräftar i evangeliet (jfr Mark 9:38-43, 45, 47-48). Här utspelar sig scenen i Kafarnaum, och lärjungarna vill i sin tur förhindra en man från att driva ut demoner i Mästarens namn, eftersom - påstår de - ”han inte hörde till oss” (Mark 9:38), det vill säga ’han inte är med i vår grupp’. Så här tänker de: ”Den som inte följer oss, den som inte är ’med i vår grupp’ kan inte göra underverk, har ingen rätt till det.” Men Jesus överraskar dem - som alltid, Jesus överraskar alltid oss - och han överraskar och tillrättavisar dem, i uppmaning till dem att gå utöver sina egna scheman, att inte bli ’skandaliserade’ at Guds frihet. Han säger till dem: ”Hindra dem inte [...] den som inte är emot oss är för oss” (Mark 9:39-40).

Låt oss noga iaktta dessa två scener, den med Mose och den med Jesus, eftersom de också angår oss och vårt kristna liv. Alla har faktiskt, genom Dopet, fått en sändning i Kyrkan. Man detta är en gåva, inte en titel att skylta med. De troendes gemenskap är inte en krets av privilegierade, det är en familj av frälsta, och vi är inte utsända att föra ut evangeliet i världen tack vare våra förtjänster, utan på grund av Guds nåd, hans barmhärtighet och det förtroende som han, bortom alla våra begränsningar och synder, fortsätter att lägga i oss med faderlig kärlek och ser i oss det som vi själva inte kan se i oss. Det är därför han kallar oss, sänder oss och dag för dag tålmodigt följer oss.

Så om vi vill samverka med öppen och omtänksam kärlek i Andens fria handlande utan att blit till skandal, ett hinder för någon med vår förmätenhet och stelhet, måste vi utföra vårt uppdrag med ödmjukhet, tacksamhet och glädje. Vi får inte vara förbittrade, utan snarare glada över att andra också kan göra det vi gör, så att Guds rike kan växa och så att vi alla en dag kan förenas i Faderns armar.

Och detta leder oss till det andra ordet: gemenskap. Sankt Jakob talar om detta i den andra läsningen (jfr Jak 5:1-6) med två starka bilder: rikedomarna som blir förmultnar (jfr v. 3) och skördemännens rop som når till Herrens öron (jfr v. 4). På så sätt påminner han oss om att det enda sättet att leva är gåvans, kärlekens, som förenar i delandet. Själviskhetens väg skapar bara stängningar, murar och hinder – ’skandaler’ just – som kedjar fast oss vid saker och fjärmar oss från Gud och våra bröder och systrar.

Själviskheten, liksom allt som hindrar kärleken, är ‘skandalös’ eftersom den krossar de små, förödmjukar människors värdighet och kväver de fattigas rop (jfr Ps 9:13). Och detta var lika sant på Sankt Paulus tid som det är för oss idag. Låt oss t.ex. tänka på vad som händer när principerna om egenintresse och marknadslogik ensamma läggs till grund för individers och samhällens liv (jfr den apostoliska uppmaningen Evangelii gaudium, 54-58).

Det skapas en värld där det inte längre finns plats för dem som har det svårt, ingen nåd för dem som begår fel, ingen medkänsla för dem som lider och inte klarar av det. Sådant finns då inte längre.

Vi tänker på vad som händer när små barn blir skandaliserade, slagna, utnyttjade av dem som borde ta hand om dem, på såren av smärta och hjälplöshet först och främst hos offren, men också i deras familjer och i samhället. Med mitt sinne och hjärta går jag tillbaka till berättelserna om några av dessa ’små’ som jag mötte i förrgår. Jag hörde dem, jag kände deras lidande som utnyttjade, och jag upprepar det här: det finns plats för alla i Kyrkan, alla, men alla kommer att dömas och det finns ingen plats för övergrepp, ingen plats för att dölja övergrepp. Jag ber er alla: dölj inte övergrepp! Jag ber biskoparna: dölj inte övergreppen! Fördöm förövarna och hjälp dem att återhämta sig från denna sjukdom som övergreppen utgör. Ondskan kan inte döljas: ondskan måste komma fram i ljuset, låt den bli känd, som vissa missbrukare har gjort, och med mod. Låt det bli känt. Och låt förövaren dömas. Låt förövaren dömas, oavsett om det är en lekman, en kvinna, en präst eller en biskop: låt honom dömas.

Guds Ord är tydligt: det säger att ”skördemännens rop” och ”de fattigas skri” inte kan ignoreras, inte kan utplånas, som om de vore den disharmoniska tonen i den perfekta konserten i välståndsvärlden, och inte heller kan de dämpas av någon form av kosmetisk välfärdspolitik. Tvärtom är de Andens levande röst, de påminner oss om vilka vi är – vi är alla fattiga syndare, alla, den första jag – och de missbrukade är en klagosång som stiger mot himlen, som berör själen, som får oss att skämmas och kallar oss till omvändelse. Låt oss inte hindra deras profetiska röst genom att tysta den med vår likgiltighet. Låt oss lyssna till vad Jesus säger i evangeliet: Långt ifrån oss med det skandalösa ögat, som ser den fattige och vänder sig bort! Långt ifrån oss den skandalösa hand som knyter näven för att dölja sina skatter och girigt drar sig tillbaka till sina fickor! Min mormor brukade säga: ”Djävulen kommer in genom fickorna”. Den hand som träffar för att begå sexuella övergrepp, ett maktmissbruk, ett samvetsmissbruk mot den svagare. Och hur många fall av övergrepp har vi inte i vår historia, i vårt samhälle! Bort ifrån oss med den skandalösa foten, som springer fort, inte för att komma nära dem som lider, utan för att ’gå förbi’ och hålla sig på avstånd! Bort från oss! Ingenting gott och gediget byggs på det här sättet! Och en fråga som jag gärna ställer till människor: ”Du, ger du allmosor?” - ”Ja, fader, ja!” - ”Och säg mig, när du ger allmosor, rör du vid den behövande personens hand, eller kastar du den så här och tittar åt andra hållet? Tittar du in i ögonen på människor som lider?” Låt oss tänka på detta.

Om vi vill så för framtiden, även på ett socialt och ekonomiskt plan, kommer det att göra oss gott att gå tillbaka till att låta evangeliet om barmhärtighet ligga till grund för våra val. Jesus är barmhärtigheten. Vi, vi alla, har varit barmhärtiga. Annars kommer monumenten över vårt överflöd, oavsett hur imponerande de ser ut, alltid att vara jättar med lerfötter (jfr Dan 2:31-45). Låt oss inte lura oss själva: utan kärlek varar ingenting, allt försvinner, faller sönder och lämnar oss fångar i ett flyktigt, tomt och meningslöst liv, i en substanslös värld som bortom fasaderna har förlorat all trovärdighet, varför? Därför att den har skandaliserat de små.

Och så når vi fram till det tredje ordet: vittnesbörd. Vi kan i detta avseende ta intryck av Anna av Jesus, Anna de Loberas, liv och verk på dagen för hennes saligförklaring. Denna kvinna var en av huvudpersonerna i sin tids Kyrka i en stor reformrörelse, i fotspåren av en ’andens gigant’ - Teresa av Avila - vars ideal hon spred över Spanien, Frankrike och också här i Bryssel och i det som då kallades Spanska Nederländerna.

I en tid präglad av många smärtsamma skandaler, både inom och utanför den kristna gemenskapen, kunde hon och hennes följeslagare med sitt enkla och fattiga liv, som bestod av bön, arbete och barmhärtighetsverk, få så många människor att återvända till tron till den grad att någon beskrev deras klosterstiftelse i denna stad som en ”andlig magnet”.

Av eget val lämnade hon inga skrifter efter sig. I stället ägnade hon sig åt att omsätta det hon hade lärt sig i praktiken (jfr 1 Kor 15:3), och genom sitt sätt att leva bidrog hon till att lyfta upp Kyrkan i en tid av stora svårigheter.

Låt oss så tacksamt välkomna den modell av ”kvinnlig helighet” som hon lämnat efter sig (jfr den apostoliska uppmaningen Gaudete et Exsultate, (12), delikat och stark, gjord av öppenhet, gemenskap och vittnesbörd. Låt oss anbefalla oss till hennes bön, efterlikna hennes dygder och tillsammans med henne förnya vårt åtagande att tillsammans vandra i Herrens fotspår”.

Översättning: Broder Clemens av S:t Gabriel ocd

Källa: https://press.vatican.va/.../2024/09/29/0746/01466.html

Video: LIVE | Pope Francis in Belgium | Holy Mass | September 29th, 2024

Förutom att den saliga Anna av Jesus nu kommer att få en liturgisk minnesdag i vår ordens kalendarium, så annonserade påven att han tillbaka i Rom kommer att öppna saligförklaringsprocessen för kung Baudouin, som var Belgien regent 1951–1993 (och för övrigt son till den svenska, katolska prinsessan Astrid)! 

29 september 2024, Broder Clemens av S:t Gabriel ocd (Norraby)

Ur den Heliga Stolens presstjänst tillkännages det nämligen att:

"Påven Franciskus begav sig sedan till den kungliga kryptan under kyrkan Vår Fru av Laeken, där många medlemmar av det belgiska kungahuset har sina gravar. Han välkomnades av kungen och drottningen och stannade sedan till vid kung Baudouins grav i tyst bön. Därefter hyllade han inför kungen och de närvarande kung Baudouins mod när han valde att ”lämna sin roll som kung för att inte skriva under en mordisk lag”. Slutligen uppmanade påven belgarna att se upp till honom i denna tid när kriminella lagar stiftas och önskade att hans saligförklaring skulle gå vidare." (28 september 2024)

källa: https://press.vatican.va/.../2024/09/28/0741/01464.html

"Vid denna tidpunkt skulle jag också vilja ge er några nyheter. När jag återvänder till Rom kommer jag att inleda processen för saligförklaring av kung Baudouin: må hans exempel som en troende man upplysa de styrande. Jag ber de belgiska biskoparna att engagera sig i denna sak." (29 september 2024)

Påven Franciskus