Ords 9: 1-6; Ps 34; Ef 5:15-20; Joh 6:51-58

”Offer” är ett ord som knappast har en positiv klang, för när det signalerar att vi ska avstå från något står det i kontrast mot en samtid som ropar att man ska ”ta för sig”. Men för att vi ska förstå den Heliga Eukaristins sakrament (”nattvarden”, vilket egentligen är tillfället då det instiftades) måste vi förstå innebörden av ”offer”.

I det Gamla förbundets offergudstjänst i Jerusalems tempel symboliserade offret av ett värdefullt djur – detta var i en jordbrukskultur – människans erkännande av att allt liv, också det egna, tillhör Gud. Inte för att Gud behövde offret – allt tal om väldoft är en mänsklig bild – utan för att Israels folk skulle påminnas om sina åtaganden i förbundet med Gud. Men som profeterna skulle framhålla, kunde dessa offer i sig aldrig förmedla Guds eviga liv till människan. De var symboler för något som skulle komma.

Mot denna bakgrund förstod den tidiga Kyrkan Jesus död på korset, på ytan en politisk avrättning, som ett offer; det slutliga och sant livgivande offret, som den gamla offergudstjänsten pekat fram emot. Jesus flyr inte undan sin död utan går in i den frivilligt och ger den en mening, genom sina egna ord. Han som är fullt gudomlig och fullt mänsklig ger, uppoffrar, sitt liv, genom att låta hela människans gudsbortvändhet forsa över honom, för att Gud i honom ska kunna möta döden och besegra den, öppna en väg genom den, för alla som tror.

Inte för att Gud behöver det, utan för att vår rädsla för döden, den som får oss att vilja ”ta för oss” så mycket vi kan medan vi kan, är det som står mellan oss och en evig gemenskap med Gud. Så har vi den ena delen av begreppet ”offer”, att ge upp något värdefullt i utbyte mot något annat, långsiktigt mer värdefullt. Inte som en idé utan som en fysisk handling av fysiska varelser.

Den andra delen av begreppet får vi av ordets latinska ursprung: ”sacrum facere”, att göra något till heligt; dvs något vardagligt som genom att frambäras åt Gud får en helig innebörd. Som Jesus tydligt säger i dagens evangelium, som är fortsättningen på hans tal om sig själv som livets bröd, blir frukten av hans slutgiltiga offer tillgänglig för oss genom att det, ja, faktiskt, han, blir till en måltid, till något och någon vi äter.

Och det blir det genom att vanligt bröd och vin helgas, och av Gud omvandlas till Kristus kropp och blod. I Eukaristins sakrament blir förtjänsten av Kristus enda offer på korset, delaktigheten i Treenighetens gudomliga liv, kommunicerad genom en handling där Gud verkar, och som i sig själv är ett offer eftersom brödet och vinet nu inte bara blir heligt utan det heligaste som kan finnas: Kristus själv, han som dog och uppstod, och nu erbjuder sig att dela sitt nya liv med oss.

Trons liv handlar om vårt svar på denna generösa inbjudan och kräver att vi alltmer avvisar det som vill konkurrera med Gud om att vara näring, källa, till vårt liv. Sådant vi lätt ser som självändamål men som aldrig kan mätta vår djupaste längtan efter mening: pengar, makt, popularitet och njutningar av olika slag. Inget som i sig behöver vara fel men bara kan vara möjliga medel om omständigheterna i övrigt är rätt (vad gör jag med pengarna, hur åstadkoms njutning osv), aldrig mål.

I evangeliet kunde vi höra Jesus säga att ”[d]en som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv”. Det här är inget som Buddha, Muhammed, Mose eller någon annan religionsgrundare eller vishetslärare har sagt. Det visar Jesus helt unika anspråk på att vara gudomlig. Det bekräftar också att kristendomen inte främst är en uppsättning idéer och kloka råd, utan en personlig relation med Gud som blivit människa, en organisk vänskap där vi ”förblir” i honom och han i oss, med Johannesevangeliets språk. Ur den relationen följer sedan allt annat.

När människorna i evangeliet inte förstår hur man ska kunna äta hans kropp har Jesus alla chanser att moderera sig och förklara att han talar metaforiskt, så som han tidigare i samma evangelium gjort i samtalet med Nikodemus om att födas på nytt, som just var en metafor. Men Jesus gör istället tvärtom och skärper det han redan har sagt: ”Sannerligen, jag säger er”, med ett verb för ”äta” som bokstavligen betyder ”tugga i sig”! Därför har klassisk kristen tro aldrig omtolkat Jesus ord. Hans verkliga närvaro i det eukaristiska offrets bröd och vin bekräftar hans utsaga om sin egen gudomliga natur. Förändringen av brödet och vinet vi offrar – dvs frambär så att det blir heligt och, på hans egen anvisning, återspeglar hans slutliga offer – blir en förändring av substansen, av vad det verkligen är; just för att han är den han är.

Vi vet från Bibelns första mening att Gud talar så att världen börjar existera, dvs att Guds Ord påverkar på det djupaste planet. Jesus Kristus är detta gudomliga Ord som nu blivit kött, fysisk materia. Det han säger – som ”detta är min kropp…” – det blir.

Något att be om under den kommande veckan kan vara en större insikt i vad det i min konkreta vardag, i min livssituation här och nu, betyder att ”förbli”; jag i honom, han i mig; dvs hur mitt liv den kommande veckan kan bli ett offer, något jag ger av mig själv utan att räkna på kostnader eller fördelar, något jag uppoffrar, för Jesus Kristus, sanningen som person.

pater Thomas Idergard