Pater Thomas Idergard

”Den kristna hållningen för en starkt polariserad och förvirrad tid”

I en starkt polariserad och förvirrad tid, reformationsstridernas 1500-tal, kallade Gud Ignatius av Loyola, från Baskien bort från vad Ignatius själv beskrivit som ett liv av ”fåfängligheter” – som legoknekt med riddardrömmar för pengar och berömmelse – till att ”hjälpa själar” till en levande tro på Jesus Kristus.

Som mystiker, präst och grundare av Jesu Sällskap (Jesuitorden) är den Helige Ignatius tillsammans med de Heliga Teresa av Avila och Filippo Neri den störste kristne reformatorn i tidig modern tid. Stor, eftersom frukten av hans reformer var, ja, är och kan bli alltmer, ett förnyat andligt liv, i den Katolska kyrkan.

Den Helige Ignatius såg samma korruption och förfall i Kyrkan som de kritiker som skulle komma att leda den protestantiska utbrytningen. Men han drog en helt annan slutsats. Han såg inte felet i Kyrkans lära eller struktur – allt det hade ju överlämnats till henne av hennes grundare, Jesus Kristus själv – utan i att människor, på alla nivåer i Kyrkan, saknade levande tro. En tro som inte bara uttalas i ord, utan ordnar livet från grunden så att allt i det vänder sig bort från det som är tomhet och synd för att istället uttrycka Kristus värdeskala, dvs den gudomliga kärleken, den som omger oss om vi bara vill se och ta emot den.

Vördnaden för den Katolska kyrkan och lydnaden för hennes bud och lära som uttryck för Guds vilja - aldrig för att vi som finns där skulle vara förträffliga, för det är vi inte - är faktiskt startpunkt och ramverk för den andlighet som fått den Helige Ignatius namn. Den kristnes skyldighet är, har Ignatius själv skrivit, att i relation till den Katolska kyrkan "lovorda alla Kyrkans bud, genom att med ett raskt sinne söka skäl till deras försvar och absolut inte till deras bekämpande.” (Andliga Övningar 361)

Denna hållning grundlägger vad den Helige Ignatius kallar för den första graden av ödmjukhet, som inte betyder att vara blygsam utan att erkänna och leva i rätt relation till Gud, utifrån insikten att det inte är jag som är Gud, men däremot att jag behöver Gud därför, för mitt bästas skull, är skyldig att tillbe och tjäna Gud.

Med denna utgångspunkt ska vi inte sträva mer efter rikedom än fattigdom, efter ära än vanära, ja, inte ens efter hälsa än efter sjukdom. Utan bara efter det som i varje läge bäst främjar gemenskapen med Gud; bäst får oss att förverkliga Guds vilja genom att omsätta Kyrkans bud i våra konkreta liv och vara öppna för vad Gud då visar. Den Helige Ignatius kallar denna andliga hållning för indifferens. Den kan också kallas för andlig fattigdom. Eller frihet.

En sådan hållning hjälper oss att se pengar, popularitet och hälsa, aldrig som självändamål men som olika, möjliga tillstånd för den kristnes första kallelse att utbreda Guds ära bland människor. Så kan vi också djupare förstå synd som en förvridning av kallelsen, och se hur förlåtelsen genom Jesus död och uppståndelse syftar till att återupprätta ett liv i denna kallelse.

Att se och erkänna sig själv som syndare och som en förlåten syndare med kallelsen att ge denna förlåtelse vidare - vilket inkluderar förståelsen av synd och vad den är - är en förutsättning för att förstå och fördjupa sitt liv i sin kristna kallelse, för den Helige Ignatius.

Alltings värde blir tydligt genom alltings ursprung och mål: Gud, som av kärlek till oss blivit människa för att leda oss till sig. Allt faller bättre på plats, även om det skulle råda förvirring och mörker runt omkring oss, och får rätta proportioner. Det är vad den Helige Ignatius menar med att ”finna Gud i allt”. För det handlar inte om att Gud nog godkänner allt man subjektivt tänker och gör, bara för att Gud inte med ett direkt ingripande stoppar det, utan om att mitt i en kaotisk omvärld finna den enda rikedom som varar och sedan rätt kunna tjäna den.

För detta kan man, enligt Ignatius, träna sig genom andliga övningar, regelbunden bön och reflektion över det egna livet, i kort och långt perspektiv, med Guds blick, med styrka från rätt näring, dvs deltagandet i Kyrkans sakramentala liv. Ur en levande Kristusrelation kan den gudomliga, övernaturliga kärleken flöda, dvs viljan att ge av sig själv för den andras bästa för hans eller hennes egen skull, oavsett egen nytta eller kostnad. För man vill ge av detta man fått ta emot.

Med en sådan hållning hos oss troende besegras korruption, skingras förvirring och försonas motsättningar i Kyrkan. Då som nu.

Då som nu behöver den Katolska kyrkan reformeras. Men inte till lära eller ämbetsstrukturer efter åsikterna från världens opinioner och små, interna, ideologiska lobbygrupper, utan genom att varje troende alltmer omvänder sig till Kristus för att allt bättre göra hans vilja. I den Kyrka han själv har grundat och gett hennes bud, sakrament och synliga ordningar.

En sådan reformering ”genomförs” inte en gång. Den måste pågå hela tiden. Inte hos någon annan, någon annanstans – utan hos dig och mig.

För den som urskiljer Guds vilja i både samhälle och eget liv, och drar slutsatser av det, väntar varken materiella skatter eller popularitet. I en kontext som vår, i vår starkt polariserade och förvirrade tid, där det synliga betraktas som allt som finns, det materiella som allt som har värde och sanning som uttryck för åsikter eller att ha makt, kommer någon som ser den andliga kampen, och aktivt med Kristus väljer Guds sida i den, och så ser allt i sanningens ljus, aldrig att bli uppskattad.

Men att bli uppskattad genom att få andra att känna sig bekräftade för vadhelst de vill bekräftas i, är faktiskt inte den kristna kallelsen. Den är istället att aktivt ställa sig under Korsets banér, vilket är annorlunda än alla andra banér, då som nu. (En kontemplation i den Helige Ignatius Andliga övningar är just vårt val mellan Korsets banér och banéret som dyrkar världen och världens prioriteringar.)

Den Helige Ignatius liv och förkunnelse påminner oss om, att för den som är beredd till uppoffringar av olika slag – av egna behov av bekräftelse, rikedom, ära, valmöjligheter osv – för det högsta Goda, Sanna och Sköna, dvs för Gud, öppnas vägen till sann frihet och mening i livet här. Och uppståndelse och evig glädje bortom det.

”Ad maiorem Dei gloriam” – till Guds större ära.

Sancte Ignatie, ora pro nobis!

pater Thomas Idergard

S:t Ignatius av Loyola

Inlägget kommer från pater Tomas' facebook