Den äldre Karol Wojtyla (ovan till höger) gav sin son ett exempel på trofast hängivenhet liksom också Orazio Forgione (oven till vänster) pappa till Padre Pio. (Public domain; Mr. Elia Stelluto (Padre Pio’s personal photographer) via Saint Pio Foundation)

Möt de hängivna papporna till S:t Johannes Paulus II och S:t Pio av Pietrelcina

I en tid då faderskap är undervärderat och djupt missförstått, är det bra att minnas och tacka Gud för de två män som banade väg för två av de största andliga ledarna i modern tid. Både påven S:t Johannes Paulus II och S:t Pio av Pietrelcina hade mycket att tacka sina fäder för – och därför har vi det också.

Wojtyla, far och son

När påven S:t Johannes Paulus såg tillbaka på sitt liv som präst, vid femtioårsjubileet av prästvigningen, förklarade han att även om prästseminariet definitivt hade påverkat hans formation, hade han kommit att förstå att Gud hade använt många människor och erfarenheter, en del långt tillbaka, för att ”göra sin röst hörd.”

Först och mest betydelsefull var det stora helgonets far.

“Min förberedelse till prästämbetet i seminariet föregicks på ett särskilt sätt av den förberedelse som jag fick i min familj, tack vare mina föräldrars liv och exempel. Framförallt är jag tacksam mot min far som tidigt blev änkling. Jag var knappt nio år gammal, … Efter min mors död och senare när min äldre bror hade dött levde jag ensam med min far, som var en djupt religiös man. Dag efter dag kunde jag se hans stränga livsföring. Till yrket var han soldat och, efter min mors död, levde han i ständig bön. Ibland kunde jag vakna på natten och finna min far på knä, precis som jag alltid såg honom i församlingskyrkan. Vi talade aldrig om en kallelse till att bli präst, men hans exempel var på sätt och vis mitt första seminarium, en sorts hemseminarium.” (Gåva och mysterium, kursiveringar i originalet).

Vem var denne djupt troende man? Hur kom hans liv och slutligen hans död att leda sonen till prästvigningen och slutligen till helgonförklaringen som en av Kyrkans heligaste människor? Påvens biograf Georg Weigel beskriver i sin bok Witness to Hope hur försynen ledde fram till det.

Fadern, Karol Wojtyla föddes 1879. Han fortsatte i familjens yrke och arbetade först som skräddare, men blev senare officer i Habsburgs armé. Han ansågs vara en man med karaktär, integritet och rättvisa och han levde enkelt och strängt. Han ledde sin unge son Karol, med smeknamnet ”Lolek” i en daglig rutin med regelbunden bön, läsning ur Bibeln, rosenkransen och Mässan varje dag. Kapten Wojtyla undervisade Lolek i Polens historia men den viktigaste undervisningen handlade om inre omvändelse, underkastelse under Guds vilja och återlösande lidande. När Karol var tolv år, hade båda erfarit saknadens bitterhet. Familjen hade förlorat, inte bara hustru och mor Emilia, utan också Loleks 14 år äldre bror, doktor Edmund Wojtyla, hans enda levande syskon som dog efter att ha smittats av scharlakansfeber från en patient.

Många år senare skulle ett nytt kors läggas på dem när andra världskrigets fasor marscherade in i deras älskade Polen och vände deras liv upp och ner. Lidande genom hunger och kyla, förtryck av Kyrkan och universitetet och många vänners och prästers död, fann far och som tröst i sin tro och i varandra. Varje dag, på väg från det tunga arbetet i ett kalkbrott, brukade Lolek ta hem mat till sin sängliggande far. En iskall dag i februari 1941, skyndade han hem till sin far efter att ha hämtat medicin på vägen. Han kom hem och fann sin far död. Den unge mannen tillbringade natten vid sin fars säng, överväldigad av sorg. Han klandrade sig själv för att inte ha varit hos honom de sista timmarna.

Det var ett hårt slag.

Men den framtida påven började sakta förstå att denna stora förlust var ett tecken som pekade mot en kallelse som präst. Faderskapet hos den ene Karol hade givit plats för det andliga faderskapet hos den andre och detta nya faderskap skulle bli till välsignelse för hela världen.

I Witness to Hope förklarar Weigel att ”Lolek också lärde sig genom sin far att det inte finns någon motsättning mellan manlighet och ett intensivt böneliv. Framför allt kanske kaptenen överförde en instinkt för faderskap till sin son. Han kom senare att utveckla detta i teologiska termer. Faderskapsinstinkten och faderskapets ansvar var en bild av Gud och av Guds förhållande till världen. Faderskap innebar att förkasta själviskhetens fängelse. Faderskapet innebar att vara ’besegrad av kärleken.’”

Padre Pio’s Padre

En annan av förra århundradets mest älskade helgon var S:t Pio av Pietralcina, också känd som Padre Pio. Han hade också sin far att tacka för att han blev präst, som det berättas i boken Padre Pio: The True Story av C. Bernard Ruffin.

Unge Francesco Forgione, eller Franci om han kallades, växte upp i en enkel, hårt arbetande familj i södra Italien. Orazio och Guiseppa Forgione ägde en liten gård som gav tillräckligt med inkomster för att klara familjens behov, men inte tillräckligt för att kosta på utbildning för sin andre son, som var intelligent och from och som tidigt hade en stark önskan att bli ”en munk med skägg.”

När föräldrarna besökte Kapucinklostret i närheten för att tala med bröderna om sin lille son, väntade han oroligt hemma. De återvände med goda nyheter. ”De vill ha mig! De vill ha mig! De vill ha mig!” ropade tioåringen och hoppade av glädje.

Men Orazio hade ett problem. Han kunde inte betala för en utbildning med det som gården gav och det var ont om jobb i trakten. Men han var ändå fast besluten att ge sin son den utbildning som krävdes för att han skulle kunna bli präst. Han reste till Amerika och arbetade där i flera år, med några uppehåll och skickade hem 9 $ i veckan. Det var tillräckligt för att Franci skulle kunna få motsvarande en gymnasieutbildning så att han kunde ansluta sig till Kapucinerna.

Hans son var tacksam och skrev till sin far: ”Jag ber särskilt till vår Nådiga Jungfru att hon måtte beskydda dig från allt ont och låta dig komma hem i säkerhet till din älskade familj.” Hans far kom hem säkert, för att stanna 1912, men han missade sonens prästvigning, som hade skett två år tidigare. Han fick ordensnamnet Pio.

Det var en uppoffring som han mer än gärna gjorde. För Orazio betydde det bara en bland många uppoffringar för en far, som gjort så mycket för att forma troslivet hos sin unge son.

Orazio var en enkel och glad man som älskade mässan och rosenkransen och som alltid brukade be med sin hustru i kyrkan, efter dagens hårda arbete på fälten.

Fastän Orazio inte kunde läsa var han en begåvad historieberättare. För sina barn berättade han historier ur Skriften som han lagt på minnet. Han var en pappa som mest av allt önskade att Kristus skulle vara centrum i familjens liv.

På äldre dar bosatte sig Orazio nära klostret i San Giovanni Rotondo, som redan hade blivit en känd pilgrimsort genom hans helgonlike sons djupt gripande mässor och många mirakel.

Det sades att, när pilgrimsgrupperna som kom för att se Padre Pio, berömde Orazio för att vara hans far, blev den gamle mannen känslosam och svarade ödmjukt, ”Det är inte jag som har gjort honom, det är Jesus Kristus.” Vid slutet av livet verkade det dock som om han tyckte att han kunde förtjäna lite erkännande. Hans barnbarn berättade att han, alldeles innan han dog 1946, förklarade “Ni måste alla gå ur vägen, för jag tänker åkalla Guds änglar och be dem att ta mig till himlen, för jag kan säga att ’jag är Padre Pios far!’”

Liksom påven S:t Johannes Paulus II, blev Padre Pio en andlig fader för många som sökte hans hjälp i livet och i döden. Padre Pio brukade säga: ”Jag skall stå vid himmelens port och jag tänker inte gå in förrän alla mina andliga barn är tillsammans med mig.”

Detta är bara två exempel på kraften i en fars kärlek – kraften att ge tron vidare, att fostra män och att forma helgon.

                                                                                                                  Claire Dwyer

Claire Dwyer bloggar om helgon, andlighet och ett helgat vardagsliv. Hon är redaktör för SpiritualDirection.com och samordnar trosundervisning för vuxna i sin församling i Phoenix, där hon bor med sin man och deras sex barn.

Översättning för Katolsk Horisont: Lena Fäldt juni 2019

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här