Ungdomar tänder ljus framför den stängda dörren till en kyrka i Colombo, Sri Lanka, 28 april 2019, under en vaka till minne av offren för självmordsbombningar på flera ställen under påsken. (CNS photo/Thomas Peter, Reuters)

Det fanns fler kristna martyrer under nittonhundratalet än under alla tidigare århundradena tillsammans.

Hitler, Stalin, Mao, Pol Pot och många andra av deras mindre kända totalitära kollegor dödade millioner kristna för deras tros skull under denna förfärliga hundraårsperiod. En av de sorgligaste företeelserna under detta fortfarande unga sekel är att denna fruktansvärda trend uppenbarligen fortsätter.

De allra mest förföljda i världen idag är kristna och de dör i tusental, särskilt i Mellanöstern och i Afrika. Även om hinduer och buddister också har förföljt kristna, är de utan jämförelse mest aggressiva angriparna radikaliserade muslimer. Massmorden i Sri Lanka är det senaste exemplet på denna typ av våld. Jag konstaterar detta enkelt och rakt på sak, eftersom jag är övertygad om att vi inte kan komma fram till en lösning på problemet om vi inte säger sanningen.

Som många kommentatorer har påpekat, har både kultur- och mediaeliter i västvärlden varit skrattretande förljugna och förvirrande i detta avseende. Uttalanden från förre presidenten Barack Obama och förra utrikesministern Hillary Clinton beträffande bomberna på Sri Lanka, som omnämner offren, inte som kristna eller katoliker, utan som ”påskfirare,” är synnerligen patetiska exempel på detta. Men knappast bättre är de hundratals ledarsidor, opinionsinlägg, artiklar och böcker som karaktäriserar attackerna som ekonomiskt och politiskt motiverade eller som en frukt av kulturella motsättningar.

Jag tvivlar inte på att dessa faktorer har betydelse, men vi är förblindade om vi inte ser att den främsta drivkraften för detta våld framför allt handlar om religion. Jag förstår mycket väl att det inte gagnar någon att röra upp religiösa spänningar, särskilt inte i pluralistiska samhällen, men att förneka att religion är den främsta orsaken till dessa våldsutbrott är i bästa fall ohederligt och farligt dumt i värsta fall.

En stor del av allt detta beror på en teori, som bitit sig fast bland elitkommentatorerna i väst, att religion är på väg att försvinna (eller borde vara det). ”Sekulariseringshypotesen” som framfördes av Comte, Nietzsche och Marx är, trots tydliga bevis på motsatsen, brett anammad av opinionsbildare i väst. Enligt deras tolkning handlar religion aldrig om vad som ”verkligen” sker. Religion är snarare en superstrukturell täckmantel för ekonomi, politik, rasrelationer eller kampen för kulturell överlägsenhet.

Vi kommer inte att kunna lösa problemen förrän vi förstår att det pågående våldet i själva verket handlar om religiösa motsättningar. Hans Küng är en teolog som jag sällan instämmer med, men han hade helt rätt när han sa att det inte kommer att bli fred mellan nationerna förrän det blir fred mellan religionerna. Och det kommer inte att bli någon sådan fred förrän religionerna finner en gemensam bas att stå på – ett sammanhang där en verklig dialog och samtal kan äga rum.

Vad skulle möjligtvis kunna utgöra en sådan grund? Är inte kristendomen och islam, om vi håller oss till de två religioner som mest dramatiskt står emot varandra idag, ojämförbara och ömsesidigt uteslutande trossystem? Grundar sig inte båda på uppenbarelser som är motstridiga? Får jag föreslå ett svar på dessa frågor genom att se tillbaka på historien.

På tolvhundratalet byggde Thomas av Aquino ett tankesystem, likt en katedral i sin skönhet och komplexitet, som baserades på både tro och förnuft. Då han formulerade den kristna uppenbarelsens mening, använde han de verktyg som var tillgängliga för honom genom vetenskapen och filosofin. I sitt rationella tankebygge använde han sig av hedniska, judiska och kristna filosofer, men till de som hade störst inflytande hörde filosofer och teologer ur den islamiska traditionen. Aquinos metafysik är helt enkel otänkbar utan Averroes, Avkicennas och Avicebrons verk, alla muslimska teoretiker.

Under högmedeltiden fanns det faktiskt en dialog mellan kristna och muslimer, med det gemensamma intellektuella arvet som grund. Men det är just det avtagande inflytandet från de stora filosofiska mästarna inom islam och uppkomsten av ett viljebaserat, positivistiskt synsätt som starkt har bidragit till de konflikter som vi ser idag. Om vi kunde bortse från de starka känslor som väcks av den visserligen klumpiga användningen av ett exempel på dysfunktionellt kristet-muslimskt samtal, skulle det vara till hjälp att återvända till Påven Benedict XVI:s berömda Regensburgtal (Regensburg Address).

Vad påven uppmanade till i detta tal, var ett entusiastiskt återupptagande av en djupt förankrad kristen tradition, nämligen användandet av förnuftet, grundat i övertygelsen att Jesus är inkarnationen av just Guds Logos (förnuft). Så länge religionen i första hand präglas av viljan (på den här punkten kritiserade han faktiskt samtidens radikala islam) tenderar den att tillgripa våld. Genom att framföra förnuftstraditionen, inbjöd han islam att återvända till en kanske glömd eller underutnyttjad dimension av sitt eget arv.

Är det så att vissa muslimer idag angriper kristna på religiösa grunder eller av religiösa skäl? Ja. Är det så att en avgörande del av problemet beror på voluntarism och irrationalitet inom islam? Ja. Hur skall vi komma framåt? Om jag får citera en profet, helig för både kristenheten och islam: ”Kom, låt oss tala tillsammans.”

                                                                      Biskop Robert Barron The Dispatch 10Print

Översättning: Lena Fäldt, maj 2019

Inlägget kommer från sidan www.catholicworldreport.com

Direktlänk till inlägget klicka här