Naturlagen i katolsk moralteologi

4
min read

Naturlagen i katolsk moralteologi

ons, 05/06/2020 - 15:08
Posted in:
0 comments

Nedanstående text är Appendix I i ”Trepåståenden om äktenskapet” (2011, andra upplagan 2019) som är en kursbok i äktenskapets förberedande före vigsel. Det är nödvändigt att undervisa någon om naturlagen i den kristna tron inte minst eftersom nästan alla par som anmäler sig till äktenskap frågar vad Kyrkan säger om IVF (In vitrofertilisering – ”Provrörsbefruktning). Den föreslås här som text för reflektion och för förståelse av de moraliska normerna kring den mänskliga fortplantningen.

”Detta gamla begrepp har under Benedikt den XVI:s pontifikat åter kommit ut i ljuset som förklaring till Katolska Kyrkans ställningstaganden i moralfrågor, särskilt inom bioetiken. 

 Den antogs ha förlorat sin betydelse som en följd av sekulariseringen och som offer för studentrevolten i maj 1968. Den blev en de många ”onämnbara” frågorna. Emellertid har den allt annat än försvunnit.

Naturlagen är ett gammalt grekisk-romerskt begrepp som har behandlats av den helige Thomas av Aquino och som nu återkommer i Kyrkan som grundelement för moralen. Det som är problematiskt med naturlagen är i själva verket ett centralt inslag i Benedikt XVI:s pontifikat, konstaterar professorn i moralteologi vid Institut Catholique i Paris, Geneviève Médevielle. 

Medvetande om naturlagens obestridliga värde

Enligt påvens uppfattning kan detta begrepp utgöra ett svar på vår världs förnuftskris. Inför en relativism som sätter allt på samma plan utan att kunna erbjuda en värdeskala ”är det viktigt att i kulturen och i det sociala och politiska livet skapa bestående villkor för ett fullt medvetande om naturlagens obestridliga värde”, sade han i december 2008 inför den Internationella teologikommissionen.

Den har också konfronterats med en form av positivism, enligt vilken det blivit möjligt att hysa ett blint förtroende för vetenskap och godkänna allt som är tekniskt möjligt. Det är i den meningen han bett den Internationella teologikommissionen om ett yttrande i frågan; den kommer att publicera ett dokument med titeln ”Vi söker efter en universell etik och en ny syn på naturlagen”.

Målet är att sammanställa en kurs i moral, ett område där katoliker både har höga förväntningar och där de paradoxalt nog också är mest kritiska. Naturlagen åberopas bland annat som stöd för Kyrkans position i fråga om bioetik. 

Ett etiskt budskap finns inskrivet i den mänskliga varelsen.  Termen är tvetydig. När man säger ”naturlag” tänker man på naturen som något som kan hanteras på många olika sätt. Men ”naturlagen” gör att människan ”existerar”, menar den kanadensiske moralteologen Fader Réal Tremblay, som är medlem av den påvliga teologiakademin.”

Det är något man inte kommer förbi, något speciellt för människan, oberoende av fysiskt eller mentalt tillstånd eller av födsel”. Benedikt XVI definierar naturlagen som ”ett etiskt budskap som finns inskrivet i den mänskliga varelsen”, vilken människa det än handlar om. 

Naturlagen har att göra med förnuftet. S:t Thomas menar därför att förnuftet har förmåga att urskilja de grundförutsättningar som gör henne till människa. Lagen är alltså inte avgränsad till trons område utan kan bestämmas av varje människa, vilken ”trosuppfattning” hon än har.

När hedningar, utan att ha tron, på ett naturligt sätt gör vad lagen befaller, visar de att det verk som har lagen som grund, finns inskrivet i deras hjärta”, så som den helige Paulus har sagt (Rom 2:14 15). Kyrkan kan således stå tillsammans med de icke-troende på en gemensam plattform av universella värden.

Viktiga moraliska tillämpningar.

 Dekalogen är det äldsta uttrycket för naturlagen inom ramen för den lag som har uppenbarats för oss. Så gott som alla instämmer i påståendet att tillämpningar är lika viktiga. Oss mer närliggande i tiden är Deklarationen om de mänskliga rättigheterna (1948), som också den utgår från en universell mänsklig ”natur”.

I april 2008 påminde Benedikt XVI i FN om att ”de mänskliga rättigheterna bygger på en naturlag som är inskriven i människans hjärta och har en plats i olika kulturer och civilisationer”. 

 Till dessa ”lagar som Skaparen inskrivit i människans andliga och moraliska natur” (Andra Vatikankonciliet), hör förståelsen för det som är gott, respekten för livet, allt liv, skapat med samma värdighet, det som Kyrkan översätter med uttrycket ”från konceptionen till den naturliga döden”, och som Benedikt XVI underströk i februari 2007, friheten, rättvisan och solidariteten. Det är alltså lätt att förstå att detta etiska budskap, som finns inskrivet i den mänskliga varelsen, faktiskt erbjuder ett skyddsräcke mot varje manipulation av livet inom det bioetiska området. 

Naturlagen och samvetet.

Här stöter vi på en verklig svårighet, nämligen den, att ju mer man tränger in i de praktiska aspekterna, ju svårare är det att komma överens om det allmängiltiga och urskilja den mänskliga utvecklingens rätta vägar. Det finns en tendens att betrakta naturlagen på ett nästan ”fysiskt” sätt för att förvänta sig ett närmast automatiskt svar på varje nytt problem som dyker upp. I bioetiska termer uttrycks det i beskrivningen av något som ”lovligt” (licite) eller ” icke lovligt” (illicite) som ställs mot varandra i varje enskilt fall i ett sammanhang där tekniska framsteg ökar möjligheter i nästan oändlig omfattning. Pius XII fick en gång frågan om spädbarnsamning stämde överens med naturlagen eller inte… naturlagen uppfattas då som en moralisk norm utanför människan. ”Om Kyrkan nöjer sig med att på det sättet använda sig av den helige Thomas, kommer man inte att lyssna på henne”, konstaterar Fr. Tremblay, som för att göra en inre förklaring möjlig vill föra tillbaka samtalet till en kristen troskontext”.

Benedikt XVI uppmanar på så sätt till att inte skilja naturlag och Uppenbarelse från varandra. Naturlagen är inordnat i vad kristna hävdar genom sin tro i fråga om sanningen om människan. Även om hon sedan kan bekämpas förnuftsmässigt, det vill säga av de icketroende, ”utgör inte den kristna trons etiska innehåll något som ålagts hennes samvete utifrån utan har sin grund i själva den mänskliga naturen”.

Samvetet måste stå i dialog med Sanningen.

Ty det finns ingen motsättning, tvärtemot vad som ofta sägs, mellan å ena sidan en naturlig lag som anses vara dikterad uppifrån av Kyrkan i Uppenbarelsens namn, och å andra sidan det individuella samvetet. Det är alltså naturlagen som i varje människa erkänner ett förnuft som kan urskilja det som är gott, med andra ord ett samvete. Särskilt i den katolska traditionen är samvetet inte en absolut storhet som står över Sanningen, utan som står i dialog med denna Sanning. Detta innebär alltså behov av en utbildning av detta samvete, som så ofta påven själv inbjuder till. Kyrkans budskap i moraliska frågor skulle alltså i mindre grad vara en genom en yttre regel påtvingad lag än en inbjudan, riktad till den kristne, men inte bara till den kristne utan till varje människa av god vilja, att forma sitt samvete”. 

(Appendix I i ”Tre påståenden om äktenskapet”, nr 1 i Katolska Utskottets för Äktenskap och Familj skriftserie, är en översättning av en artikel av Isabelle de Gaulmyn, Rom, La Croix, Hors-Série; l’ABC de la Bioéthique, Paris, 2009; övers. G. Fäldt; hela boken kan beställas från Göran Fäldt, e-post gr.faldt@gmail.com).