Sophie Scholl

Ett antal kvarter ifrån Münchens universitet i Tyskland, på en lugn, trädkantad gata finns en intetsägande, grå lägenhetsbyggnad. En student cyklar förbi, en brun UPS-bil gör en rutinmässig leverans och i en närbelägen Starbucks myllrar av en kunder. Det är inte mycket som visar på den tumultartade historia som utspelade sig här för 75 år sedan.

År 1943 var Sophie Scholl, då 21 år gammal, en lovande student av filosofi och biologi vid universitetet. En liten skylt på lägenhetshusets fasad ärar minnet av henne och hennes bror: ”Sophie och Hans Scholl, som gjorde motstånd mot Tredje Riket under den vita rosens tecken, bodde i denna byggnad.”

Inspirerad av den katolska läran protesterade Sophie mot Nazistregimens övergrepp.

Desillusion

Dussintals vardagsklädda studenter skyndar sig till olika föreläsningar på Münchens universitet den här dagen. Ett brett torg ligger på båda sidor av Ludwiggatan. Det östra torget kallas Professor Huber Platz, till minne av Kurt Huber. Under tidigt 40-tal var han en medelålders filosofiprofessor som i hemlighet började träffa syskonen Scholl och andra studenter som oroade sig över kriget.

Det västra torget kallas Geschwister Scholl Platz (Syskonen Scholls torg). Spritt över torgets stenläggning återfinns återgivet Vita rosens pamfletter som protesterade mot nazisterna samt en kort biografi över syskonen Scholl.

Draperat i nazisternas flaggor under 1930-talet och framåt var München Hitlers hemarena. Det var här hans ”Ölhalls-uppror” misslyckades 1923 och där, efter att nazisterna kom till makten, ett monument till minne av de nazister som dog vid detta uppror uppfördes. Boende som passerade monumenten var ålagda att göra nazisthälsningen; agenter från Gestapo var posterade i närheten och grep dem som inte följde detta. En kort bit från universitetet fanns ett offentligt torg som var führerns favoritplats för att hålla sina brandtal där han förkastade sina motståndare och demoniserade judarna.

Sophie växte upp i Ulm, en stad ca 16 mil väster om München. Hennes vänkrets, inklusive Hans, roade sig med att vandra i bergen, åka skidor och simma. De läste litteratur, spelade musik och gick på konserter. De var en levnadsglad och bekymmerslös grupp ungdomar.

Syskonen Scholl var en det av samhället på ett annat sätt också.1933, trots föräldrarnas protester, anslöt sig Hans till en nazistisk ungdomsgrupp och blev snart utnämnd till ”Fahnleinführer”, en troppledare. 1934 anslöt sig även Sophie till den lokala Hitlerjugend (nazistiska ungdomsrörelsen), detta då hon imponerades av deras stränghet. Även hon blev snart en ledare i rörelsen. Syskonen Scholl var apolitiska. De visste inte mycket om nazisterna. Det som attraherade dem var tanken på det ”Nya Tyskland”, robust och starkt.

Men Hans blev snart desillusionerad med den auktoritära hållningen inom Hitlerjugend. Han fick reprimander för att han spelade ”o-tyska” sånger på sin gitarr och för att han gjorde om sin hakkorssymbol. Efter att ha lämnat rörelsen anslöt han sig i stället till en ungdomsrörelse som var populär bland katoliker och som var bannlyst av nazister vilket medförde att han fängslades under en kortare tid 1937. Även Sophie besvärades av Hitlerjugend lite senare. En del judiska vänner tilläts inte ansluta sig till gruppen, antisemitismen störde hennes samvete.

Hon råkade också få problem för att hon högläste ett stycke ur ”Buch der Lieder” (Sångernas bok) av den tysk-judiska författaren Heinrich Heine.

Som medicinstudent hamnade Hans att tjänstgöra som sjukvårdare vid den tyska invasionen av Frankrike 1940 samt på östfronten i Ryssland 1942. Han bevittnade då övergrepp som massavrättningar av ryska soldater och hörde skrämmande skildringar om avrättandet av judar. Djupt berörd av detta fann syskonen Scholl andlig tröst i de anti-nazistiska predikningarna som i hemlighet trycktes och spreds av den katolska biskopen Clemens von Galen av Munster.

Uppfostrade som lutheraner studerade även Hans och Sophie John Henry Newmans tankar, en man som ansågs vara 1800-talets mest betydelsefulla engelskspråkiga katolska teolog. Kardinal Newman argumenterade starkt för tanken att katoliker var fria att följa sitt samvete.

Syskonen Scholl och andra studenter började i hemlighet samlas i Hubers hem tillsammans med professor Carl Muth, utgivare av ett katolskt magasin. Hochlands magasin inkluderade berättelser av progressiva katolska skribenter vilkas arbete, om ej överdrivet politiskt, uppmuntrade till självständigt tänkande och förespråkade de högre idealen som stående över mänsklig lagstiftning.

Studenterna utgjorde ett formidabelt gäng – intelligent, idealistiskt och fromma. De blev högst skeptiska till krigets utveckling, de skämdes över den vanlige tyskens villkorslösa acceptans av nazisternas brutala politik, något som förfärade dem.

Syskonen Scholl och deras vänner bestämde sig för att aktivt motarbeta nazisterna efter att de gripit och avrättat ett dussin dissidenter. ”Det är hög tid att, i civilcouragens och kristenhetens namn, göra något åt detta!” säger Hans.

Det var hans idé att kalla sin protestgrupp för ”Vita rosen”. Det fanns ingen symbolik i namnet, ”det lät bara bra”, förklarade Hans senare för de nazistiska förhörsledarna.

Det första ”vita rosenbrevet” landade i tyskarnas brevlådor juni 1942. Pamfletten syftade till att informera tyskarna om militära förluster, ruska om deras tilltro till Hitler och väcka passivt motstånd. Den första pamfletten började med: ”Ingenting är mer ohederligt för ett civiliserat folk än att låta sig styras utan motstånd av en oansvarig klick härskare hängivna mörka ideal. Är det inte sant att alla hederliga tyskar idag skäms över denna regering?”

Pamfletterna skrev av Hans, Huber och andra dissidenter och kopierades med en handdriven kopieringsmaskin. Vita rosens medlemmar postade sedan pamfletterna till slumpmässigt utvalda postadresser som de hittade i telefonkatalogerna. För att dölja sina spår postade de pamfletterna från olika tyska städer.

Sex pamfletter distribuerades. De förkastade Hitler och protesterade mot mördandet av judar.

”Här ser vi den mest skrämmande formen av brott mot mänsklig värdighet, ett brott som aldrig tidigare skådats i historien. För även judar är människor” står det i den andra pamfletten.

En impulsiv handling

Atriet på tredje våningen i huvudbyggnaden vid Münchens universitet är avskalad och slitet. Det var den 18 februari 1943 som Sophie tog en hög med anti-nazistiska pamfletter och, utan att se någon, impulsivt kastade ut dem i trapphuset. Papperen dalade ner till bottenvåningen. Klasserna som var inne på sina lektioner skulle snart komma att lämna sina klassrum, plocka upp pamfletterna och läsa dem. Hans stod tyst i närheten.

Men en vaktmästare såg Sophie och hon flydde mot en utgång. Mannen fick tag på henne i trapphuset och grep henne hårdhänt. Han hade kopplingar till Gestapo. Sophie och Hans, som inte hade övergett sin syster, lämnades snabbt över till Gestapo.

Dissidenternas öde

Nära Münchens universitet ligger det imponerande Justizpalast (Rättvisans palats), en neobarock byggnad som uppfördes under 1890-talet. Idag huserar den det bayerska justitiedepartementet och Münchens domstolar. 1943 kallades den för Volkgerichtshof (folkets domstol). Syskonen Scholl ställdes inför rätta fyra dagar efter deras gripande. Samma dag stod dissidenten Chrisoph Probst inför rätta efter att ha gripits på grund av att ett av hans brev hittades i Hans ficka.

De tre stod åtalade för förräderi. I ett försök att skydda Probst, som var trebarnsfar, erkände syskonen Scholl och försökte ta hela skulden. Domare i deras rättegång var Roland Freisler, en ökänd rabiat nazist. Efter att Freisler kungjort sin dom, död genom halshuggning, förblev Sophie trotsig. ”Där vi står idag kommer du stå inom kort!”

Bara några dagar efter deras gripande, samma dag som deras dom föll, fullbordades deras straff. De höll modet uppe ända till slutet. Innan klingan föll ropade Hans: ”Es lebe die Freiheit! (Länge leve friheten)”.

Mot slutet berättade Sophie för sin cellkamrat: ”En så vacker solig dag och jag måste gå. Men vad betyder väl min död om det genom oss gör att tusentals människor vaknar och drivs till handling?”. Huber och tre andra medlemmar av Vita rosen greps senare och avrättades.

Den Vita rosens budskap levde vidare. En pamflett från Vita rosen smugglades ut ur Tyskland och kopierades sedan för att fällas i tusental av allierade flygplan över tyska städer. Karismatiska även från en lång tid tillbaka kom syskonen Scholl att äras brett i Tyskland.

I en undersökning gjord ett antal år sedan röstade det tyska folket fram syskonen Scholl som de fjärde mest inflytelserika tyskarna genom tiderna. Hundratals skolor och gator har fått namn efter Sophie. En viktig tysk film från 2005 om henne nominerades till en Oscar för ”Best Foreign-Language film” och cementerade än mer hennes berömmelse i Tyskland.

I den byggnad på universitetet där Sophie släppte ner pamfletterna finns idag ett museum om Vita rosen. Foton av Hans, Sophie och andra studenter i rörelsen visar dem fulla av liv och kraft, vandrande, läsande och njutande av varandras sällskap. En äldre anställd på museet tar med glädje med sig besökare ut genom dörren och runt hörnet till den exakta plats där Sophie greps.

På första våningen i ett hörn, långt nedanför den avsatts där pamfletterna föll ifrån, står en byst av Sophie. Grupper av unga skolbarn omger den. Under den ligger en bukett färska vita rosor.

Jay Copp

Översättning till svenska Conny Strömberg februari 2024, .

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här