Flora Gualdani. Credit: Hannah Brockhaus/CNA

“Livet är alltid vackert,” säger Flora Gualdani, som sitter vid ett bord i det som hon kallar ”skolan”, ett rum med träpanel i ett litet hus som hon byggde tidigt på 80-talet på sin mark i toskanska landsbygden.

Livet har sina svårigheter förstås, tillägger hon, men ”problemen går över och skönheten består.”

Flora tycks vara särskilt kvalificerad att tala om livets skönhet och utmaningar. Nu är hon 81 år och har ägnat mer än hälften av denna tid med att som barnmorska välkomna nytt liv till världen. Under mer än 40 år har hon förlöst ungefär 6000 barn, ibland under de svåraste omständigheter man kan tänka sig – sjukdom, död, krig, fattigdom och hopplöshet.

Enligt Davide Zanelli, Floras nära medarbetare och vän, som en gång var en av dessa nyfödda, har denna mörkhåriga, karismatiska kvinna hjälpt honom att ”födas två gånger.”

Första gången var när hon hjälpte hans mamma när han föddes 1968, berättade Zanelli, och andra gången var när hon öppnade hans ögon, som ung vuxen, för skönheten i Kyrkans undervisning om familjen och mänsklig sexualitet.

Hela hans livs inriktning förändrades, sade han. ”Allt jag har kommer från Flora.” (Flora var också vittne då Zanelli och hans hustru gifte sig och hon förlöste den första av deras två döttrar på 90-talet).
 
Ett möte med en gravid kvinna med cancer blev en avgörande händelse i början av Floras arbete som utbildad barnmorska, då hon var drygt tjugo år. Den sjuka kvinnan pressades av läkare att göra abort, mot sin vilja.
 
På den tiden var abort olaglig i Italien och det var inte ovanligt att italienska kvinnor reste till London för att få ingreppet utfört. Flora blev chockerad när hon fick veta detta under en resa till England, som ung vuxen. Abort legaliserades i Italien 1978.
 
Med Floras stöd behöll kvinnan barnet fram till förlossningen och födde en frisk liten flicka. Efteråt blev mamman kvar på sjukhuset och var för sjuk för att ta hand om barnet. Hon bad den unga Flora att ta hand om flickan.
 
Denna lilla flicka, född 1964, var det första av Floras många ”adoptivbarn.”

Efter det första barnet blev det fler som inte hade någonstans att ta vägen, som fick följa med henne hem från sjukhuset. Det andra barnet var den fjärde dottern till en kvinna som dog under förlossningen.

Det tredje barnet var en pojke, vars mamma var prostituerad och som övergav honom på sjukhuset.
 
Det fanns ingen planering eller organisation bakom det hela, sade Flora, ”det liksom bara hände.”

 
På den tiden bodde hon med sina föräldrar och sin äldre bror. De var förvånansvärt toleranta mot hennes vana att skaffa barn och de brukade passa barnen när hon arbetade.
 
Ryktet om Floras generositet spred sig. Hennes mamma fick en gång ta emot ett samtal från en domstol i Florens, över sju mil därifrån, som undrade om hon kunde ta emot ett spädbarn som behövde ett hem.
 
Efter några år insåg Flora att, trots familjens tålamod, var det dags att återge dem privatlivet, så hon gjorde en separat ingång och en bostad på vinden till deras hus. Där kunde hon ta emot de första gravida mammorna med problem, i slutet av 60- och början av 70-talet. Under en tid lät hon en ung hemlös man sova på en bädd I köket.

När Flora tänker på sitt liv som ung, säger hon att hon ”var mycket lycklig” och påpekar ”att fattigdom inte tog ifrån familjen deras glädje.”
 
Floras pappa var en bonde som inte kunde läsa. Han blev inkallad för att strida under Första världskriget. Han blev tillfångatagen och fängslad efter en kort tid. Han berättade senare att det som höll honom vid liv i arbetslägret var drömmen om att få en familj med en mörkögd dotter.

När han blev befriad var han fast besluten att bli fri och inte arbeta för en markägare. Han lärde sig själv att läsa och skriva och fick hjälp av en präst att skaffa ett pass och få ett lån, för att betala en biljett till en ångbåt till USA.
 

Han arbetade och sparade i 11 år och när han återvände till Italien köpte han mark som han kunde bruka som en fri man. Det är den marken som Flora har ärvt med huset som hennes far har byggt.

Floras mamma kom från en överklassfamilj, som gjorde henne arvlös när hon gifte sig med Floras pappa. Tillsammans fick de en son och Flora, den ”mörkögda flickan” som han hade drömt om.
 
Flora kan inte minnas att hennes föräldrar någonsin bråkade eller höjde rösten. Familjens rikedom var inte materiell, förklarar hon. Vad de lämnade i arv var tro, frihet och frid inom familjen.
 
Bethlehem House (Casa Betlemme), som Floras egendom heter, är beläget 5 kilometer utanför den toskanska staden Arezzo. Den smala landremsan gränsar till ett ofta trafikerat järnvägsspår på ena sidan och en landsväg på den andra.

Det var en gång en gård med jordbruk, men nu består den av gräsmattor, rabatter, gångar och små hus. Nötta leksaker och lekredskap ligger här och var.

Husen, de flesta små, byggdes av Flora på 70-talet, på fritiden med sparade pengar och med hjälp av volontärer. Hon ville inte ta emot pengar från Kyrkan eller samhället.

Husen byggdes för att ge en plats att bo för kvinnor som hade svåra graviditeter framför sig, eller som inte hade någonstans att bo eller som riskerade att söka abort. Många av kvinnorna, berättade Flora, hade kastats ut av sina familjer eller arbetade på gatan. Hon kommer ihåg att många av dem bara hade an plastpåse i handen när de kom och knackade på hennes dörr.

Flora kunde ge plats för sju eller åtta kvinnor samtidigt. De unga kvinnorna, många kom från andra länder, kunde bo hos Flora så länge de behövde.
 
Om en kvinnas barn inte var i skolåldern, kunde hon bidra till den lilla kommuniteten genom att delta i det dagliga arbetet och med att ta hand om barnen. Senare kunde hon ta ett jobb i samhället,  t ex som städhjälp. En del av pengarna som hon tjänade skulle gå till utgifter i Bethlehem House och resten skulle hon spara till en egen bostad i framtiden.
 
Flora agerade till och med som äktenskapsmäklerska ibland, berättade Zanelli. Även om Flora aldrig själv var gift, var det mång av de unga kvinnorna hos henne som lämnade henne efter att ha ”funnit kärleken.” Flora, som blev som en mamma för många av de kvinnor hon hjälpte, bevittnade många bröllop och var gudmor vid många barndop.

Floras inställning till sitt arbete kan sammanfattas i en kort mening som hon ofta upprepar som ett motto: “Chi ha sbagliato va amato di più” – ”Den som har syndat måste man älska mer.”
 

Flora var också en världsresenär. På 60-, 70- och 80-talen reste hon till missionsområden i hela världen. (Om man frågar henne hur det var möjligt, svarar hon ”Försynen.” Hon betalade för allt med sin egen lön.)
 

Hon hjälpte kvinnor och barn i Egypten, Kina, Thailand, Bangladesh och andra länder. År 1980 reste hon till Kambodja och hjälpte till att förlösa barn mitt under kriget mellan Kambodja och Vietnam.

Namnet “Bethlehem House” kom från den första av Floras många resor till det Heliga landet. Det var i grottan där Jesus föddes som hon första gången hörde en tydlig kallelse från Gud att viga sitt liv åt att tjäna.

Bethlehem House, i all sin enkelhet, stämmer bra överens med namnets ursprung. ”Vi förblir trogna mot namnet ’Bethlehem’ och Bethlehem har en grotta, inte ett tak,” säger Flora. Scener med krubban och statyer av Jesusbarnet ser man på många ställen i området.

Kapellet finns i det före detta stallet som, ligger nedanför huvudbyggnaden. Ett enkelt tabernakel i trä är placerat mot bakre väggen i en krubba som är fylld av hö. Det är en påminnelse om dess ursprungliga ändamål – en behållare för föda åt djuren.
 
De flesta av de “små husen,” som Flora kallar dem, har stått tomma i nästan åtta år. Det visade sig att det fanns allvarliga konstruktionsfel, som gör att det är farligt att bo i dem.
 
Hon skulle vilja reparera dem eller bygga nya hus, och återigen ta emot kvinnor som behöver skydd, men denna sida av hennes tjänande kommer bara att återupptas om och när Gud vill.
 
De senaste två decennierna, sedan husen stängts och hennes arbete som barnmorska är avslutat, har Flora ägnat sig åt att undervisa, skriva och tala, om Kyrkans undervisning om människans sexualitet, i synnerhet som den uttrycks i Humanae Vitae, Evangelii Gaudium, Påven Johannes Paulus II Kroppens teologi och andra kyrkliga dokument.
 
Hon fortsätter också att undervisa par och att träna instruktörer som skall lära ut Naturlig Familjeplanering, som hon studerade i Rom på 80-talet.
 

Kommuniteten kring Bethlehem House, som hjälper henne med dessa uppdrag, har tilldelats status som allmän förening för lekmän år 2005. Dess inriktning är bön, studier och arbete.

Flora talade om sin övertygelse att en av dagens mest angelägna andliga barmhärtighetsgärningar är att undervisa de okunniga. Det finns okunnighet på alla nivåer i Kyrkan, sade hon och beskrev vad hon kallar för frestelsen att ”balsamera Kyrkans lära och lämna den utanför, som ett uppstoppat djur, samtidigt som man tömmer undervisningen på sitt innehåll.
 
Till dem som inte håller med henne eller som säger att tiderna har förändrats svarar Flora: ”men den mänskliga personen har inte förändrats.”

Hennes dag börjar kring halv sex på morgonen, då hon arbetar i trädgården, innan dagen värsta hetta kommer. Vi 8-tiden återvänder hon in för att äta frukost och sedan ber hon morgonbön i kapellet. Resten av förmiddagen arbetar hon med att skriva eller med sin korrespondens.
 
Flora, som ber Rosenkransen minst en gång om dagen, förklarar att “motorn i allt arbete är bönen.”
 
Genom åren har Flora också ägnat sig åt att vara rådgivare åt kvinnor som har genomgått abort, som hon säger lämnar ett djupt sår och ofta leder till stark ånger. De som lider av såren från synder som abort, prostitution eller att ha använt preventivmedel har ett ännu större behov av att bli älskade, lyssnade till och förstådda, sade hon.
 
Hon har också varit med om förluster av barn, genom missfall eller att barnet varit dödfött. ”Bland de barn som jag har hjälpt att födas, har jag också fått ledsaga några till himlen.”
 
En av hennes önskningar för Bethlehem House, är att det skall vara “ett litet universitet för kärleken till personen.”
 
“I hela mitt liv har inte en enda kvinna återkommit som ångrat att hon har välkomnat livet,” sade Flora, som uppskattar att hon har hjälpt tre, och i vissa falla fyra generationer, att födas.
 

”Jag har alltid sett så mycket glädje när ett barn är fött, även om det finns en viss ängslan och problem… i det ögonblicket glömmer man,” sade hon.

                                                                                               Hannah Brockhaus

Översättning för Katolsk Horisont: Lena Fäldt september 2019

Inlägget kommer från sidan www.catholicnewsagency.com

Direktlänk till inlägget klicka här