Katedralen i Köln (foto Pixabay)

Kommentar: Kyrkan i Tyskland har i Vatikanen haft ett stort inflytande på perioden efter konciliet, inte minst under påven Franciskus pågående tyskvänliga pontifikat.

Rehn flyter ut i Tibern publicerades 1967; den redogör för det stora inflytandet den tyska katolicismen haft i Rom under mitten av 1900-talet, och särskilt under Andra Vatikankonciliet. Lät Rhenfloden friskt vatten komma ut i Tiberns långsamt flytande och illaluktande vatten? Eller förorenade det Tibern med skadliga utsläpp?

Det har varit den ständiga frågan under den efterkonciliära epoken som blivit alltmer relevant under påven Franciskus’ tyskvänliga pontifikat. Att förhålla sig till tyskarna har varit en nyckelfråga i Rom i generationer. Kyrkan i Tyskland är akademiskt bildad med en lång tradition med biskopar som också är teologer. Det har inneburit att deras idéer är bättre utvecklade och att inflytandet varit större än från andra lokalkyrkor. Till detta kommer att Kyrkan i Tyskland är mycket rik – rikare än i något annat land tack vare kyrkoskatten. Det betyder att inflytandet också varit av ett mer världsligt slag i Vatikanen.

Förre prefekten för Troskongregationen kardinal Gerhard Müller, som avskedades från sin befattning 2017 av påven Franciskus, har utgivit en ”trosmanifestation” som svar på en tid av ”förvirring” i Kyrkan.

Kardinal Müllers manifest är till sitt innehåll på intet sätt anmärkningsvärt utan består i stora delar av citat från Katolska Kyrkans katekes. Men undertexten var i själva verket själva titeln, nämligen ”iakttagelser av en tidigare huvudansvarig för lärofrågorna angående en brytningens tid och läromässig förvirring under det nuvarande pontifikatet”.

Ett svar kom dock snabbt från en annan tysk kardinal som inte längre är i aktiv tjänst, Walter Kasper, som anklagat sin landsman för att själv bli orsak till splittring och förvirring. Kardinal Kasper har till och med liknat honom vid Martin Luther.

Avsikten var att kritisera i det här fallet men kanske ändå inte så långtgående, eftersom både kardinal Kasper och den helige Fadern uttryckt en positiv bedömning av Luther under senare år, särskilt under 50-årsjubileet av den protestantiska reformationen 2017.

Och så blev det som så många gånger förut en tysk dispyt ”innanför murarna”, på bästa sändningstid i Rom. Detta utdragna melodrama mellan konservativa och progressiva i tysk katolicism blev en grannlaga uppgift att lösa både för S:t Johannes Paulus II och Benedikt XVI. Under påven Franciskus har den tidigare policyn som lyckades bevara en arbetsgemenskap mellan blocken bli lite upplöst i kanterna och splittringen i Tyskland – precis som splittringen i den universella Kyrkan – också blivit alltmer uppenbar. Och det väger nu tyngre, eftersom påven Franciskus påfallande entusiastiskt tagit ställning för tyskarnas pastorala preferenser och för en kyrka som är den rikaste och världsligaste av alla i världen och det trots påvens tidigare uttalade preferenser för ”en fattig Kyrka för de fattiga”.

På 1970-talet gick de tyska teologiska giganterna, som betytt så mycket under perioden efter konciliet, skilda vägar. Den teologiska tidskriften Concilium, med sådana medarbetare som Karl Rahner och Hans Küng, valde en mer liberal inriktning. Det var den direkta anledningen för Hans Urs von Balthasar och Joseph Ratzinger att grunda en annan tidskrift, nämligen Communio. Det var inte bara tyskar som blev involverade utan splittringen innebar att olika sidor i den inflytelserika Kyrkan i Tyskland låg i öppen konflikt med varandra.

S:t Johannes Paulus II gjorde ett försök att hantera konflikten genom att ge framskjutna positioner åt båda sidors nyckelfigurer. Det kanske mest anmärkningsvärda var att han tillsatte kardinal Joseph Ratzinger som prefekt för lärofrågorna och ”vakthavande” i Rom under mer än 20 år. Det föll upprepade gånger på Ratzingers lott att hålla stånd mot de biskopar som var för att tillåta frånskilda och borgerligt omgifta att ta emot kommunionen, för interkommunion med protestanterna och för att stödja ett tyskt system att utge sådana intyg som krävdes för att få rådgivning inför en abort. Abort utan sådan obligatorisk rådgivning var och är inte möjlig i Tyskland.

När Johannes Paulus utsåg kardinal Joachim Meisner till ärkesätet i Köln utlöste tillsättningen sådana utbrott i de liberala kretsarna i den tyska teologin att det ledde till ett manifest som undertecknades av fler än 100 ledande personligheter som också angrep Johannes Paulus och Ratzinger för alla deras tomma löften och ränksmidande.

Samtidigt utnämnde Johannes Paulus både Walter Kasper och Karl Lehmann till kardinaler och inbjöd därmed framstående medlemmar i den liberala gruppen att göra sig hörda och få inflytande. Kardinal Ratzinger fortsatte samma sätt att närma sig konflikten efter att ha valts till påve. Påven Benedikt XVI utnämnde både kardinal Reinhard Marx till sitt forna säte i München och kardinal Müller till Troskongregationen som dess prefekt.

I centrum för allt detta stod, och står också idag, kardinalen Christoph Schönborn av Wien. Det är kanske den ledande biskopsteologen i sin generation som också varit huvudansvarig för utgivandet av Katekesen. Under Johannes Paulus sågs han som en del av Ratzingers grupp inom den tysktalande katolicismen. Under Franciskus har han sadlat om till Kaspergruppen.

Påven Franciskus är en tysk påve – inte börd utan av policy. De förmögna tyskarnas prioriteringar har lyfts fram över hela fältet – den heliga kommunionen för dem som lever i ogiltiga föreningar, större autonomi i liturgiska översättningar och till synes (men ändå oklart) en tolerans i frågan om protestanters deltagande i kommunionen.

Kardinal Marx började 2019 med ett nyårsanförande som sa att det tyska episkopatet förutsättningslöst skulle undersöka frågan om prästernas celibat i tid inför synoden för Amazonas i oktober. Man kan förvänta sig att de tyska biskoparna kommer att föreslå prästvigning av gifta män som ”en nödåtgärd” som sedan kommer att adopteras i Tyskland som en ren rutin.

Just nu är påven Franciskus emot ett sådant förslag men praktiken tillbaka i tiden har det ändå visat att det tyskarna vill ha, det får de.

Under tiden har oppositionen också förts fram av tyskar – med kardinal Müller som den mest framträdande. Två av de fyra kardinaler som framförde dubia angående Amoris Laetitia var tyskar. Det var kardinalerna Meisner och Walter Brandmüller. Och förra året avböjde Benedikt själv med avsiktlig tydlighet att stödja ett antal böcker som lovordade påven Franciskus’ teologi med förklaringen att några av författarna var väl kända medlemmar av tyska teologers ”antipåveparti”, som haft så starka invändningar under Johannes Paulus pontifikat.

Det resonemang som nu förts fram sedan länge av tyskarna har hanterats på det sättet att båda flyglar tillåtits få utrymme att komma till tals. Det har nu under påven Franciskus fått vika för en öppen splittring. Den liberala flygeln har känt så mycket självförtroende och ”haft så stor säkerhet på sin sak” att de öppet kunnat nedvärdera den konservativa flygeln. Det är så man kan förstå att kardinal Kasper angrep kardinal Müllers trosmanifest.

Huvudaktörerna har nu emellertid lämnat den aktiva tjänsten (Benedikt, Kasper, Müller) eller avlidit (Meisner, Lehmann). Det kan alltså vara så att ”den långa tyska stunden” är något övergående. Under det nuvarande pontifikatet kan det en dag var borta – med en knall.

Fader Raymond J. de Souza är chefredaktör för Convivium magazine.

Översatt för Katolsk Horisont i början av februari 2019 av Göran Fäldt.

Inlägget kommer från sidan http://www.ncregister.com/

Direktlänk till inlägget klicka här