Kristna enhetsveckan – vad kan den bidra till? En personlig reflektion

13
min read

Kristna enhetsveckan – vad kan den bidra till? En personlig reflektion

mån, 01/14/2019 - 15:24
Posted in:
0 comments

Den internationella kristna böneveckan för kristen enhet återkommer varje år den 18 - 25 januari. Den avslutas alltså på minnesdagen för S:t Paulus omvändelse. Tiden för de lokala böneveckorna brukar variera och organiseras efter de lokala förutsättningarna. Vad kan då dessa så viktiga veckor bidra till?  Vad kan böneveckan i Jönköping bidra till? Frågan är kanske på vilket sätt Lutherjubileet 2017 har aktualiserat ekumeniken. Det beror då naturligtvis på vad man menar med ”Luther” – med ”lutherdomen”, med de många olika lutherska kyrkorna i världen och Katolska kyrkan. Katolska kyrkan är väl definierad i modern tid genom Andra Vatikankonciliet (1962 - 1965).  Alla som satt sig in i vad konciliefäderna kom fram till i lyssnande till den Helige Ande som förnyat och vitaliserat hela Kyrkan från dess centrum och långt ut i dess periferi är mycket medvetna om nödvändigheten av enheten i Jesu Kristi mystiska kropp, enligt profetian hos Johannes: ”Och de skall lyssna till min röst och det skall bli en hjord och en herde” (Joh 10:16). Splittringen strider mot Jesu vilja med Kyrkan. ”En är Herren, en är tron, ett är dopet”, säger den helige Paulus i Efesierbrevet 4:6. Enheten är alltså inte främst en organisatorisk fråga utan är viktig för att det evangeliska budskapet skall vara trovärdigt och tjäna mänsklighetens frälsning. Men banden i kärlek mellan apostlarnas efterträdare i alla tider kan bara hållas genom den som har nyckelmakten och som är kyrkans klippa: ”Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen (Matt 16:18-19, jfr Joh 20:23)”. Allt det som vi upplever och bekänner som djupt katolskt är bekräftat i Bibeln. Den Heliga Skrift intygar vad Jesus gjort och sagt i det verkliga livet, i gemenskapen med lärjungarna och i mötet med människorna.

Så här ett drygt halvsekel efter konciliets avslutande måste man konstatera att det grundläggande arbetet med ekumeniken fortfarande har högsta prioritet i Kyrkans liv. Det må vara en törnbeströdd väg Kyrkan har att vandra men om den är nödvändig och i samklang med Uppenbarelsen. Jesus Kristus är ett Hoppets heliga väg. Inga ansträngningar kan längre ligga obeprövade, allt måste föras vidare i bönens kraft och den sanna kristna kärlekens kraft. Vi katoliker kan då inte bara se Martin Luther som ”enhetens problem” på grund av skilsmässan från den apostoliska successionen som följde på Martin Luthers nytänkande och originalitet. Det finns sidor i hans teologiska tänkande som fortfarande är så katolska att man inte nödvändigtvis måste jämföra spänningarna inom Kyrkan med de uppenbara splittringarna på grund av politiska förtecken och nationalstaternas uppkomst. Vi måste söka det som enar oss utöver de kyrkliga gemenskaperna. Många har visat vägen, många som brunnit för enhetens sak är viktiga och tjänar som föredömen. Vi måste alltid hedra viktiga ekumeniska personers insatser under de senast 100 åren. De får inte glömmas bort. Särskild betydelse för oss katoliker är naturligtvis det faktum att vår biskop Anders Arborelius efter sin kardinalsutnämning också av påven kallats som ledamot av det Påvliga rådet för kristen enhet. Det kommer att ha stor betydelse för framtiden!

Biskop kardinal Anders Arborelius
Biskop kardinal Anders Arborelius, ocd.

 

Enhetsveckan har ett bidrag att ge – på sitt sätt. Den upplevs högtidligt och den flaggar för de olika gemenskaperna. Veckan bidrar med kyrkorum som invigts till Guds Namns ära och med gästfriheten. Skriftens Ord, bönen och sången är otvetydiga bidrag till en enhet som gått förlorad men som saknas av många deltagare i den ekumeniska böneveckan. Som katoliker kan vi ändå uppleva en slags tondövhet när det gäller den kristna enhetens verkliga problem. Det finns märkligt nog en slags allvarlig ”belåtenhet” med situationen som den är. ”Stör ej” står det på många kyrkportar. Ändå har enhetsveckan betydelse. Den verkar ”i det fördolda”.

Efter många krig på den första kristna kontinenten, Europa, som skadat all mänsklig gemenskap och enhet som en slags epidemisk pest, ser man på nytt behovet av enhet och försoning, samarbete och en ständig vaksamhet på våld och terrorism komma till uttryck i det gigantiska fredsprojektet Europaunionen. Två av arkitekterna bakom detta återuppbyggnadsarbete var praktiserande och djupt troende katoliker, Konrad Adenauer och Robert Schuman.

 

Konrad Adenauer
 Konrad Adenauer
1876 - 1967

 

Robert Schuman
Robert Schuman
1886 - 1963

 

Trots alla dess inre svårigheter och misslyckanden är och förblir detta

samarbetsprojekt en levande förhoppning om den enhet som en gång var kristen och som enade människor i en och samma livsuppfattning, frälsningen i Jesus Kristus, i Guds nya och eviga förbund med hela mänskligheten.  Det som nu hotar den verkliga sammanhållningen är den sekulära anti-religiösa strömningen i vår tid.

Lutheråret, som ville lyfta fram den kyrkliga krisen i slutet av medeltiden och ställa frågan om vad som konstituerar reform i Kristi kyrka, påven Franciskus broderliga besök i Sverige 2017 och senare den första kardinalutnämningen någonsin av en biskop i Sverige, Anders Arborelius, har verkligen på ett enastående sätt skänkt ekumeniken i Sverige en ny dimension.  

Den kristna enhetsveckans betydelse ligger i att vidmakthålla de andliga gåvor den ekumeniska rörelsen skänker de Kristustrogna. Låt oss ta tid till verklig reflektion, låt oss ta vara på möten mellan alla som bekänner sig till Kristus men som samtidigt saknar den fulla enhetens välsignelser. Låt oss förhålla oss till Guds levande och helande Ord som ges oss i varje stund. I Hans Ord närmar vi oss Gud och varandra! Martin Luther (1483 - 1546) och Erasmus av Rotterdam gjorde det – var och en på sitt sätt. Båda kan ha mycket att lära oss i jämförelse.

Martin Luther
Martin Luther anslår protesten mot avlatshandeln 1517, enligt en tradition på porten till slottskyrkan i Wittenberg i form av 95 teser.

 

Schlosskirche i dag
Schlosskirche i dag

 

Debatten om den fria viljan

De två motpolerna – Erasmus av Rotterdam och Martin Luther

Erasmus av Rotterdam (1466 – 15360
Erasmus av Rotterdam (1466 – 1536)

 

Luther diskuteras och utvärderas som aldrig förr, också här i vårt kära Jönköping. Men missar man inte något väsentligt om man inte förstår vad det är som ska ”reformeras”? Var Luther en ensam nytänkare på 1500-talet?

            Jag kan knappast vara ensam om att tro att det alltså kunnat se helt annorlunda ut i Sverige – utan ”Skuggan från Gustav”. Jag menar förstås Gustav Vasa vars arvfurstendöme innebar att en monarks titel och makt gick i arv till de egna barnen efter monarkens död. Vår äldre Västgötalag valde kung efter föregångarens död, så som det hette: Svear äga konung taga och så vräka. Valet bekräftades sedan vid Mora stenar utanför Uppsala. Vi hade en valmonarki. I Tyskland innebar splittringen av Kyrkan att folket följde sin furstes val av kristen tro, antingen den gamla katolska eller den nya evangeliska som bröt med den apostoliska successionen och Kyrkans centrum i Rom. Det blev alltså fursten själv, senare i en del länder, kungen, som blev Kyrkans överhuvud i stället för påven. Det är i denna omvälvande förändring vi måste se ursprunget till vårt nuvarande statsskick. England och de nordiska länderna hörde till dem som följde den nya principen cuius regio, eius religio (den vars land det är, hans religion ska råda).

Det kan man inte bortse från om man tror att historien har något att lära oss. En Reformation som gäller hela Kyrkan är alltid nödvändig och pågående och kunde också i Sverige ha lett fram till en levande och autentisk förnyelse av Kyrkans inre och yttre liv genom impulser som kom från henne själv. Vi fick konciliet i Trient (1545 - 1563)!  

Men det var för sent för Sverige.  Reformationen har fortsatt med två kyrkliga koncilier till, det senaste i vår tid, Andra Vatikankonciliet. På den katolska sidan kallas också reformationen för motreformationen. Att så många i Sverige har så svårt att se det som sin reformation beror på att vi lydiga svenskar är uppfostrade att tro att Katolska kyrkan har fel i sin lära. Hon måste helt enkelt ha fel, på något sätt, i det mesta. Hon blir, trots sin långa historia, något annat, oklart hur och varför. Kyrkan blir i folkets medvetande något främmande som man inte behöver närmare intressera sig för.

Luther var katolik
Luther var katolik

 

Luther är en motsägelsefull reformator, ”influencer” skulle man säga med dagens ordval, men representerar det nya, oklart på vilket sätt. Han kan fortfarande röra om språkligt genom sin typiska, tillspetsade retorik. Han var katolik, men gick en annan väg. Så står han, likt humanisten Erasmus av Rotterdam ”med ena foten i den gamla tiden och hälsar den nya tiden med den andra”, som det oavsiktligt humoristiskt står i en gammal historiebok. De båda samtida teologerna har också studerat frågan om den fria viljan och skrivit om den. Den som har tillfälle att jämföra deras slutsatser kommer att lättare förstå att en ny tid brutit in i Europa. Synen på människan är då som nu den verkligt viktiga frågan. I den debatten kan vi hämta lärdom och argument från Erasmus av Rotterdam. Man känner som katolik igen sig i hans resonemang.

Luther intog Sverige, därom kan det inte råda något tvivel. Utveckling har följt i spåren av hans lära. Med Luthers individualism, vågar man kanske säga, har vårt land på senare tid blivit ”en normkritikens förlovade land” – vårt ”jag” känner inga gränser! Samvetet är nu suveränt – fritt från Kyrkans normerande, bindande och lösande apostoliska ämbete. Under gynnsamma ekonomiska och sociala förhållanden genererar naturligtvis denna ”fria” individualism arbete, innovationer och personligt kapital i olika former. Dess baksida är dock alltid girigheten efter mer och karriärism. Sanningen förtunnas i en ständigt pågående relativism. Finns det verkligen en Sanning, är vad välutbildade svenskar alltid tycks fråga sig.

            ”Reformationen” i Sverige var en maktkamp och ett maktövertagande – så total att det förändrade hela landets andliga ”topografi”. Knuten till monarki och stat blev den statsreligion, inte reformation.

Gustav Vasa
Gustav Vasa, 1496-1560
Okänd konstnär Porträttsamlingen på Gripsholms slott

 

Utan ”Skuggan från Gustav” hade den katolska kyrkan fortsatt sin historiska vandring i Sverige, reformerad på katolska grunder, och med en minoritet av teologiskt och biblicistiskt motiverade och övertygade reformatorer vid sin sida, som Filip Melanchton (1497 - 1560), till exempel. Det ”protestantiska” hade inte saknats!

             Utan det världsliga övertagandet av all kyrklig jord, all kyrklig egendom, utan exilen för en svensk katolsk ärkebiskop, Olaus Magnus (1490-1557), utan till exempel biskopen Hans Brasks flykt utomlands, utan prästers och ordensfolks flykt för sina liv under denna stora och djupa kris i svensk kyrkohistoria, hade den Katolska kyrkan levt vidare i Sverige, trots Luther, men med en reformatorisk, utmanande rörelse av betydande kraft vid sin sida och som antagligen också skulle dra till sig katoliker.

Hans Brask
Hans Brask (1464 - 1538), katolsk präst och biskop av Linköping (1513 - 1527)
Linköpings stiftsbibliotek

 

”Väl! Men gör aldrig vad ni ångrar. Varje sten ni river från kyrkan, skall folket kasta efter er.”

Brasken till Kung Gustav i Strindbergs Mäster Olof. (Tredje akten, Prosaupplagan 1872).

Klostren som andliga centra och bildningsinstitutioner hade funnits kvar. Det hade varit ombytta roller och mycket annorlunda! Kyrka och kungamakt hade, med sina konflikter, ändå samverkat i århundraden och gett samhällena en trygg grund. Vi hade aldrig fått den statliga absolutismen som överordnad och allenarådande maktfaktor. En statlig absolutism behöver inte favorisera vare sig demokrati eller diktatur, den har alltid det avgörande inflytandet! Därav de ständiga invändningarna om ”politisering” av kyrkan i Sverige.

            Det skulle kunna vara ett viktigt ”jubileumsperspektiv”! Att bara ställa frågan: Hur hade vårt land sett ut om inte Luther ”hänt”? Hade vi svenskar varit lika övertygade om vårt goda exempel i världens ögon? Att ”svenska värderingar” skulle handla om större tolerans och frihet att skapa egna normer, trots att alla egentligen är lika stora ”syndare”? Att förneka problemen leder ingenstans, bara modet att försöka lösa dem leder framåt. Frågan om paradigmskiftets innebörd borde diskuteras oftare – utan politiska skygglappar!

            Katolska kyrkan skulle också kunna dra nytta av Luther genom att undersöka om inte den ”protestantiska Reformationen” trots allt, bakom kritiken av vissa missbruk, har något betydligt viktigare att säga om tolkningen av Uppenbarelsen! Det är ett perspektiv som vi svenskfödda katoliker borde ägna oss mer åt och undvika eget ”tunnelseende”. Det finns en genuin andlig ådra i den evangeliska traditionen som behövs också i den katolska som ett berikande.                      

Men vi måste få fråga oss på allvar om det gångna Lutheråret kommer att leda till några förändringar i samhällsklimat och mellankyrkliga relationer, i Sverige, i Europa, i Västerlandet? Vi har som katoliker så mycket att bidra med om vi bara inser vikten av att förvalta det på rätt sätt. Hör det inte till vår kallelse att ompröva, lära och förverkliga traditionen i obrottslig trohet mot vårt katolska arv och i ödmjukhet med tanke på våra egna ständiga tillkortakommanden? Lutheråret tvingar oss till det! Vi får inte gräva ner vårt arv som om vi skämdes för det. Vi kan inte heller hoppas på kompromisser – som kung Johan III gjorde med Röda boken – eller söka teologiska allianser som helt eller delvis förnekar katolsk tro. Andra har försökt ”gräva ner” vår historia för att sedan gräva upp den igen och tolka den i det protestantiska perspektivet.

Hur nöjda med bilden kommer vi att alltså att kunna vara, på båda sidor, de kommande åren efter ”jubileumsåret” 2017 - efter alla de samtal om Luther själv och hans uppfattningar som genomförts? Det är ju där vi befinner oss nu. Det är i just den här enhetsveckan 2019 som vi kommer tillbaka till de gamla frågorna och förnyar våra kontakter. Vilka förhoppningar kan man ha?

Det beror naturligtvis på vilka förväntningar man har.  Hur vill man se honom? Bilden av Luther som den livsglade, gode själasörjaren som brottas med sin Gud, eller utmanaren, som likt en Kristoffer Columbus (av misstag) upptäcker en ny (andlig) kontinent, blir väl på sina håll närmast helgonförklarad – om det vore möjligt eller ens önskvärt.

Med sin historiska roll kan Martin Luther under alla omständigheter betraktas som den moderna individualismens Fader. Den har som sagt två sidor, en frigörande och expanderande i välfärdstermer men också en modern form av självcentrering och tunnelseende där det allmänna gemensamma goda urholkas. Individualism utan gränser och relativism utan religionens nedärvda erfarenheter och visdom ökar bara det sociala utvecklingstempot utan att värdet av familjen som hem och gemenskap hinns med. Fortsätter det i den riktningen är det en fara också för demokratin!

            Ser man det historiska ihågkommandet av Martin Luther som en identitetsbekräftande, social och nationell, kyrklig och ”teologisk” reflektion inom vad som kunde kallas ”lutherdomen” enbart, eller ser man tillbakablicken som en ny inbjudan att diskutera enheten mellan alla kristna tillsammans, också med de katolska kristna? Exkommunikationen av Luther 1520 som person på grund av helheten i hans skrifter kan naturligtvis aldrig återkallas, som många tror och önskar också bland oss katoliker, men innehållet i hans teologi kan alltid diskuteras på nytt, även om det står klart att han förkastat kyrklig lära på flera viktiga punkter.

Leo X, påve 1513 – 1521
Leo X, påve 1513 – 1521

 

Men är det inte det som händer igen i våra dagar – inom Kyrkan? Upplever vi i själva verket en tid som ser ut att kopiera 1400 - 1500-talen i Kyrkan? Kan man säga att maktkampen mellan stat och kyrka, kung eller kejsare, och den kyrkliga hierarkin under den här tiden upprepas i vår egen tid i samhällets sekulära grepp om kyrkan eller kyrkorna? Hur många inom Svenska kyrkan av i dag upplever sig inte som statens fångar, trots ändrade förhållanden i det direkta maktutövandet? Vad är det som håller på att gå förlorat enligt många framstående teologers mening och vad är det som alltid måste höra till Kyrkans trosförråd (depositum fidei)?  Kan man i en nutida debatt göra på något annat sätt än att bara summera det som var bra och det som var dåligt (grundskolans pedagogik) och sedan släppa alla frågor till enskild värdering? Är det inte alltid lika viktigt att sättet att uttala och beskriva trons sanningar inte ändras (modus quo veritates enunciantur)?

Luthers världsliga öde förändrades i grunden efter riksdagen i Worms som sammankallats av kejsaren Karl V 1521.

Karl V
Karl V
Tysk-romersk kejsare 1519 - 1556

 

På grund av Luthers öppna opposition mot Kyrkan med stor social oro som följd förklarades han fredslös, det vill säga ”biltog”, och som flykting undan rättvisan. Kejsaren erbjöd honom dock fristad i sin gamla hembygd där han kunde leva i fred och fortsätta sitt arbete utan att riskera sanktioner.

Luther under riksdagen i Worms
Luther under riksdagen i Worms i maj 1521

 

Är Katolska kyrkan, ur vilken man ändå på något sätt utgått, överhuvud taget en del i det ”lutherska jubileet”? Jag är mycket tveksam. Sverige lever ju fortfarande i ”skuggan av Gustav”, Västeråsriksdagen 1527 och den fria ”synoden” i Uppsala 1593, alltså i skuggan av den svåraste krisen som funnits i svensk kyrkohistoria.

            Jag skulle tro att det i dag egentligen är lika svårt för de luthersk-evangeliska samfunden att placera in teologen Luther i sin helhet, med de mest antikatolska formuleringarna, i den egna samfundssynen eller kyrkosynen som det skulle vara att placera in de evangeliska samfunden, äldre och yngre, i en ekumenisk allmänkyrklig kontext i samtal med den Katolska kyrkan – eller kanske hellre med de ortodoxa kyrkorna, som ju är nya i det svenska historiska landskapet. En nyutkommen bok av två lutheraner (Inte allena – varför Luthers syn på nåden, bibeln och tron inte räcker, Hagman, Halldorf, 2017) är upplysande och intressant i sammanhanget.

            Vad skulle till syvende och sist i så fall vara en realistisk målsättning, mänskligt talat? ”Tecknet i skyn” är för alla enhetens ”imperativ” – förstått på ett sätt i den Katolska kyrkan och på ett annat i reformationskyrkorna. Inga enkla, svepande uttryck kan bevisligen motsvara ”Tecknet i skyn”, ”Förbundsbågen”, eller andra bilder av en enhet som inte finns fullt förverkligad. Ju mer förenklade utsagor, ju mer fjärran från sanningen!

            Kan man undvika att komma direkt in på nattvardsfrågan (där känslan av gemenskap skulle få avgöra) eller kvinnoprästfrågan, eller för att ta den senaste tidens bibliskt mest kontroversiella fråga, den om det könsneutrala ”äktenskapet”, skulle större möjligheter erbjudas att reflektera över den kristna kyrkans ursprung och eskatologiska betydelse. En sådan ödmjuk reflektion kräver åtminstone att ”Luther vill tala med Kyrkan han lämnade”- inte bara ”protestera mot henne”. Men att tala är inte detsamma som att predika! Ekumenik är ju inte predikningar – inte heller jubileer!

Så länge en god diskussion förs finns det alltid hopp, men om strävandet efter gemenskap begränsar sig till vackra ord kan det öppna såret efter ”reformationen” inte läkas. Kanske medvetenheten om detta – och vårt gemensamma ansvar – kan vara en god frukt av Lutheråret. Enhetsveckan måste dock fortsätta med sitt långsiktiga bidrag. Mina mest positiva minnen från alla åren i Jönköpings kristna samarbetsråd, JKS, är nog trots allt samtalsrundorna. Modellen var fruktbärande på något sätt. Vi diskuterade sådana frågor som ”nattvard”, ”ämbete”, ”tjänst” under en timme. Var och en 3 minuter, sedan möjlighet till kort fråga och när alla sagt sitt kom det avslutande samtalet, uppskattande, varmt och ofta humoristiskt. På något sätt tror jag att deltagarna ändå uppfattade att Katolska kyrkan inte var ”en bland andra” fast det är svårt att erkänna. Om någon vände sig till mig och frågade hur något förhöll sig i ”min” kyrka tänkte jag alltid på trosbekännelsen: en helig, katolsk och apostolisk. Jag var alltid för liten för att kalla den ”min”.            

                                                                                                         diakon Göran Fäldt

För en längre intervju med kardinal Joseph Ratzinger om modern katolsk lutherforskning, se

https://www.katolsktmagasin.se/2017/06/19/luther-och-kyrkornas-enhet-intervju-med-joseph-kardinal-ratzinger/

Benedikt XVI emeritus, påve 2005 - 2013
Benedikt XVI emeritus, påve 2005 - 2013

 

De senaste artiklarna