Fra Angelico, “Kristus i limbo” 1441

Vad är den springande punkten i den kristna tron? Finns det något samlande uttryck som säger allt? Vad talar i så fall för att dagens människor skulle tro på det?

Det här var frågor en ung tysk professor vid namn Joseph Ratzinger brottades med sommaren 1967 och som blev en föreläsningsserie för teologistuderanden som senare blev till den omtalade boken Introduktion till kristendomen. Boken var genom sin övertygande argumentation så fängslande att påven Paulus VI faktiskt gjorde författaren till biskop på fläcken. Det var början till en serie utnämningar som till slut gjorde honom till påve – Benedikt XVI.

Naturligtvis kan jag inte veta något om vilket inflytande boken haft på andra, men jag kan definitivt säga att den utstakat den teologiska vägen för mig själv och att jag aldrig lämnat den.

Vad som särskilt berörde mig i boken var avsnittet om Kristi nedstigande i helvetet. Ratzinger förklarade här den säkerligen underligaste trosartikeln i den kristna tron. Av de tolv trosartiklarna finns ingen som är lika mörk och djup som den. Bara detta att den har en central plats i trosbekännelsen (artikel 5, övers. anm.) antyder att den kanske är en mittpunkt, eller ett fäste, för de andra artiklarna. Hans beskrivning var så upplyftande att man inte kunde komma över det, eller förbi det, utan bara skärpte uppmärksamheten, när man väl läst det. För min del kan jag bara säga att jag aldrig slutat förundra mig över det och aldrig slutat skriva om det sedan dess.

Den heliga lördagens mysterium, dagen då Gud var död, är en händelse som fångar in vår tids makalösa upplevelse … att Gud helt enkelt är frånvarande, att graven håller honom gömd för oss, att han inte längre vaknar upp, att han inte längre talar till oss… det är Guds nedstigande i stumheten, i den frånvarandes mörka tystnad,” säger Ratzinger.

Vårt ögonblick nu har fått en talande beskrivning när kyrkorna stänger in sin tystnad och liturgin inte står att finna offentligt någonstans. Under just dessa dagar blir vi alltså vittnen till det djupaste släktskapet mellan oss själva och Gud. Är vi inte insvepta tillsammans i en tystnad och ensamhet som känns som en mycket lång Helig Lördag?  Då får vi ändå aldrig glömma bort att tystnaden också är frälsningsbringande och att Gud inte bara vill vara ”det ofattbara Ordet som kommer till oss utan att Han också är den tyste, otillgänglige, oförstådde och ofattbare som undflyr oss som vårt grundfundament.

I vilket skeende hör sedan denna dramatiska tystnad hemma som följer på det fruktansvärda ropet, ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”, ropet som slutar i dödsrosslingen?  Här ropar vår broder Kristus inte till sig själv utan till Fadern, vars närvaro i detta ögonblick uppfattas som naket ren och evig frånvaro. ”Måste vi efter detta”, undrar Ratzinger, ”fråga oss hur vi ska be i den mörkaste stund vi kan uppleva? Kan det vara något annat än ett rop ur djupet i sällskap med Herren som har ’nedstigit till helvetet’ och som har gett oss närheten till Gud när vi är som mest övergivna av Gud?”

Om det finns en natt i vars mörker ingen lugnande röst kan nå och en dörr vi själva måste gå igenom ensamma, då är det inte den värld Kristus kommit för att återlösa.  Vad den Heliga Lördagens mysterium uppenbarar är att, för att citera Ratzinger, ”Kristus (själv) gick genom vår slutliga ensamhets grindhål när han i sitt lidande gick ner i vår övergivenhets bråddjup. Där ingen röst längre kan nå oss, där är Han. Helvetet är därigenom övervunnet … därför att det finns liv där det finns död, och därför att kärleken bor i den.”

Alla hålorna i helvetet, också de som tillkommit, både genom rädslan och genom den globala pandemins verklighet, har öppnats upp av Livets Herre vars kärlek har sådan kraft att den till och med besegrar helvetet.

                                                                                                       Regis Martin

Översättning för Katolsk Horisont, april 2020, Göran Fäldt

Not (översättaren av texten): Katekesen säger i § 631: Jesus steg upp i höjden och tog fångar, han gav människorna gåvor… ”Han som stigit ner är också den som steg upp… ” (Ef 4:8-10). Den apostoliska trosbekännelsen bekänner i en enda trosartikel Kristi nedstigande till dödsriket och hans uppståndelse på tredje dagen. I sin påsk låter han livet strömma fram ur dödens avgrund: 

Kristus din Son uppsteg från dödsriket och spred över människosläktet sin lugna klarhet och lever och råder från evighet till evighet. Amen (Missale Romanum, 18 Exultet.

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här