Påven Paulus VI 1969 (foto: Fotografia Felici / Wikimedia Commons / Public Domain)

Min yngsta syster gifte sig i fredags. Min mors favoritlåt flödade ut i högtalarna under själva mottagningen. Syskonen och jag rusade ut på dansgolvet med paren och barnen i släptåg för att dansa runt henne och pappa. Just i det ögonblicket, när jag hade mina åtta syskon omkring mig med yngsta dottern på ena armen och äldsta sonens hand på den andra, kom jag lustigt nog att tänka på påven S:t Paulus VI.

Paulus VI, som har födelsedag den 26 september, har mycket påtagligt haft en större inverkan på mitt liv än de flesta andra, till och med bland de helgonförklarade. Hans encyklika Humanae Vitae från 1968 har definitivt bekräftat Kyrkans traditionella undervisning mot användning av preventivmedel. Det är den undervisningen och föräldrarnas trogna vittnesbörd jag har att tacka för att mina bröder och systrar finns till.

Jag har växt upp i ett hem i stort sätt präglat av Kyrkans undervisning om preventivmedlen som är så vackert förklarad av Paulus VI, och den har följt mig i min kallelse som hustru och mor. Ibland finner jag mig väl i kallelsen men inte alltid lika bekvämt, får jag erkänna. Varje gång jag har ett positivt graviditetstest i handen fylls jag av så mycket glädje men jag blir också väldigt rädd. Min man och jag har upplevt missfall och extremt tuffa graviditeter. Jag är orolig hela tiden varje gång. Hur klarar jag av att må illa i nio månader och ändå göra allt för familjen? Tänk om det här lilla livet går ifrån oss för att vara med sitt syskon i himlen? Vilka uppoffringar måste jag be de andra om för min skull, när jag låter det här livet växa? Vilka uppoffringar kommer man att be mig om?

Paulus VI var mycket medveten om det lidande som skulle bli följden av att konsekvent leva öppenheten för livet som är Kyrkans kallelse. Han erkänner redan i de första raderna i Humanae Vitae att glädjen över nytt liv ofta skulle åtföljas av svårigheter och bekymmer. Han erkänner i hela encyklikan att det finns en sådan spänning. Men fast han har medkänsla med de gifta paren, påminner han dem varsamt att de inte är Gud och inte kan agera som om de var Gud.  Att förneka denna sanning är att ge en signal ”att ansvaret att avla liv enligt vår uppfattning borde överlåtas till människors beslut och gottfinnande” (jfr HV). Gud är antingen en all älskande och all vetande Skapare som känner hjärtats begär och har en bättre plan för vårt liv än vad vi själva skulle kunna åstadkomma, eller en abstraktion vi kan följa när det passar oss. Han kan inte vara både ock.

Paulus VI saligförklarades 2014 sedan ett mirakel som skett på hans förbön på 1990-talet bekräftats. Ett annat mirakel bekräftat under året 2014 banade vägen för hans heligförklaring 2018. Båda miraklerna gällde tillfrisknande av ofödda barn. Jag tycker så otroligt mycket om denna Försynens skickelse.

Jag är så tacksamt upprymd över att denne store påve är i himlen och ber för oss inför Guds tron och att två små söta ofödda barn tillfrisknat i riktiga underverk. Hur många små barn har S:t Paulus VI att tacka för sitt liv? Hur många människor har detta modiga helgon att tacka för att de finns till? Han stod mitt i gapet för att rädda sin älskade hjord undan den sexuella revolutionens härjningar.

Jesus förändrade radikalt den kulturella synen på barn som tillgångar till att vara gåvor. För mer än 55 år sedan förkunnade denne modiga påve Kristi undervisning att barnen inte ska ses som bördor eller bihang utan som oersättliga och av sin Skapare älskade unika varelser, skapade för sin egen skull.

Kelly Marcum

Översättning till svenska Göran Fäldt

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här