Kardinal Müller: Sexuellt utnyttjande av andra inom prästerskapet handlar om otillbörligt sexuellt beteende och inte bara om klerikalism

7
min read

Kardinal Müller: Sexuellt utnyttjande av andra inom prästerskapet handlar om otillbörligt sexuellt beteende och inte bara om klerikalism

tis, 01/29/2019 - 13:08
Posted in:
0 comments

I samtal med National Catholic Register säger förre chefen för Troskongregationen att kyrkans ledare måste erkänna vilken viktig roll homosexualiteten spelat i den kris det otillbörliga sexuella utnyttjandet framkallat. De som reducerat otillbörligheterna bland präster till klerikalism och aldrig för på tal den roll homosexualiteten har spelat i krisen, de ”vill inte gå in på de verkliga skälen” till krisen, har kardinal Gerhard Müller sagt till National Catholic Register.

Prefekten emeritus för Troskongregationen sa också att dessa grupper och individer som offentligt uttalar dessa uppfattningar är emot det prästerliga celibatet och utnyttjar de brottsliga övergreppen för ”en egen agenda”. Kardinal Müller talade nyligen öppet med National Catholic Register i ett bordssamtal där han uttryckte förhoppningen att biskopsmötet den 21-24 februari tar upp frågan om ”skydd för minderåriga”. Han diskuterade också ett flertal andra ämnen. 

Den tyske kardinalen, som gett många intervjuer och haft många samtal om krisen i Kyrkan sedan påven Franciskus bett honom träda tillbaka som prefekt i juli 2017, sa också att han trodde den akademiska teologin stod nära ”ett sammanbrott” och att ”fler kvalificerade teologer” behövs och att de ”bör visas uppskattning”.

”En del kyrkliga ledare inser inte hur djup Kyrkans kris är”, sa han. ”Vi måste lära oss av historiens misstag och av de stora reformrörelserna”.  

Ers eminens, hur ser ni på argumentet att de sexuella övergreppen bland präster är en följd av klerikalism?

Det är mycket orättvist mot Jesus som gav apostlarna och biskoparna med sina präster makt och auktoritet. Det stora flertalet av sådana övergrepp har inte sin förklaring i vigningens sakrament utan i sexuell inkontinens och en felaktig förståelse av sexualiteten i olydnad mot sjätte budet. Om man är präst måste man predika dekalogen och respektera den. Var någonstans står det skrivet i den heliga Bibeln, eller i böcker om prästerskapet eller hos kyrkofäderna, att den som är präst står utanför morallagen? Prästerna måste tvärtom vara goda föredömen.  

Varför utnyttjar vissa kyrkliga ledare argumentet klerikalism utan att någonsin nämna homosexualiteten?

Jag tror att de inte vill ta tag i de verkliga skälen för sexuella övergrepp mot minderåriga, pojkar och unga män och att de har sin egen agenda. De är mot celibatet, mot sjätte budet och använder sig därför av övergreppen och hela denna förfärande situation för en egen agenda.

Vilka förhoppningar har ni inför februarikonferensen?  

Krisens verkliga skäl måste först analyseras eller diagnosticeras och man kan inte ge rätt behandling med fel diagnos. Ta till exempel min brutna handled som drabbade mig för några veckor sedan. Jag gick till läkaren och sa att jag hade mycket ont i handen och det är som om han sagt: ”Det har ingenting att göra med en bruten hand. Det är därför att ni är en professor i ett elfenbenstorn som snubblar på egna fötter; ni behöver söka upp en psykolog och få hjälp med hur ni tänker. Sedan kommer det onda att gå över.” Det är absurt. Vi måste ta tag i verkligheten i ljuset av evangeliet, Kyrkans lära och disciplin och de prästerliga livets spiritualitet.  

Hur ser ni på påvens senaste uttalande om sexualiteten i en färsk intervju att homosexuella präster som utför sådana handlingar borde överväga att lämna prästämbetet?

Utövad homosexualitet är emot Gud Skaparens plan och ingen kan frånta Guds lag dess allmängiltighet. Påven hade helt rätt. Homosexuellt utövande är inte acceptabelt, inte med vuxna och absolut inte med minderåriga. Mer än 80% av offren för sexuellt ofredande är unga pojkar, minderåriga manliga tonåringar över 14 år. Det är en homosexuell handling. Men ofredandet av kvinnor är lika förfärande.

Daniel Mattsons bok Why I Don’t Call Myself Gay är mycket bra i den här frågan. Jag har skrivit ett förord till den italienska utgåvan. Å ena sidan talas det om dragningen till personer av samma kön och å andra sidan det homosexuella utövandet, vilket är något helt annat. Den som normalt känner en dragning till kvinnor får inte ha en sexuell dragning till alla kvinnor, utan bara till sin egen hustru. Den saken är helt klar.

Den sexuella dragningen till personer av samma kön kan aldrig innebära ett godkännande av homosexuell kontakt, som S:t Paulus sagt i första kapitlet av brevet till Romarna. Vi behöver ingen ny tolkning av denna lära utan snarare mer av lydnaden till Guds Ord. ”Ty Gud har inte kallat oss till orenhet utan till helighet … Han som också ger er sin helga ande” (1 Thess 4:7-8).  

En framstående kardinal har försökt skilja mellan samtyckeshandlingar och handlingar utan samtycke.

Var står det skrivet i den Heliga Skrift? Det är en sekulariserad tolkning. Om två män stjäl något och är överens om att göra det, skulle det väl inte vara mer godtagbart för att de varit överens om att göra det tillsammans? Det är en synd i dubbel bemärkelse. Samtycke kan aldrig innebära att synden upphör att vara synd.

Och är det mycket allvarligt på samma sätt om det skulle vara en biskop eller en präst eller en seminarist som samtycker?

Mycket mer än allvarligt. En synd är en synd och omständigheter kan göra synden allvarligare eller minska skulden.  

En präst i USA, fader George Rutler, har nyligen sagt att Vatikanen drabbas av ett ”teologiskt Chernobyl.” Håller kardinalen med om det?

Det som rasat ihop är inte bara den akademiska teologin utan också grunden för all teologi som är uppenbarad genom tron. Vi behöver fler kvalificerade teologer och att de visas uppskattning. Det finns vissa former av teologi: Kyrkofäderna, skolastikerna, inspirerades av andra filosofer men vi har en legitim bredd inom teologin på en och samma trosgrund. Scotus skiljer sig en del från S:t Thomas Aquino och S:t Augustinus från Hieronymus men grunden är densamma: Skriften, traditionen, magisterium.

Det finns till exempel de som talar om en kuriareform men inte alla har en klar föreställning om den Heliga Romerska Kyrkans teologiska och ecklesiologiska ställning, med påven som sitt huvud. Vad betyder kardinalskollegiet? Det representerar den Heliga Romerska Kyrkan som ett påvens presbyterium, eller en synod, i tjänst för hans universella mission.  

Hur ser kardinalen på påvens kommentarer till dödsstraffet och hans revidering av katekesen som gör dödsstraffet ”oacceptabelt”?

Vi är emot avrättningar men i teorin kan vi inte absolut förneka dem, om vi tittar närmare på den historiska diskussionen i frågan. Om det finns dödsstraff är frågan om den sekulära staten har rätten att genomföra avrättningar. Men Jesus dömdes till döden även om han var oskyldig. De hör till frälsningsläran. Men de här frågorna var inte vad man reflekterade över innan den nya deklarationen utfärdades. Och det är inte ett bra intryck man får att påven så lätt om han vill helt enkelt kan ändra katekesen. Var går gränserna? Magisterium står inte högre än Guds ord utan under det och i dess tjänst (Dei Verbum, 10).

Kan en sådan unilateral handling skapa ett dåligt prejudikat?

Till dess försvar har anförts en dogmatisk utveckling, men dödsstraffet har ingenting direkt med dogm att göra.  I det här fallet handlar det om en naturlig sanning som hör till statens naturliga etik. Det är inte en fråga som sammanhänger med sanningens uppenbarande genom Gud själv och allas frälsning. Det är Guds självuppenbarelse i Jesus Kristus, eller i sakramentens förhållande till materia fidei. Men vi har också naturliga sanningar eftersom Kyrkan strider för de mänskliga rättigheterna, till exempel, men de naturliga mänskliga rättigheterna ingår inte i den övernaturliga uppenbarelsen.

Ett argument är att Benedikt XVI och S:t Johannes Paulus II banat väg för detta. Johannes Paulus II uppmanade till exempel till ett internationellt moratorium för dödsstraffet.

Det är en annan fråga både ur teoretisk och praktisk synvinkel. Är det fråga om brott som leder till förlorat liv eller att alla blivit offer genom brottet och i så fall en fråga om också förövaren har förlorat rätten till sitt liv? Det är det första man bör tänka på. Det andra är hur det kan utföras. Det finns antidemokratiska stater i vår tid och diktaturer som inte har någon respekt för den mänskliga värdigheten.  

Vad tror kardinalen om det absoluta motståndet mot dödsstraff? Hänger det möjligen ihop med det vidare och djupare problemet med en förlust av vad rättvisa egentligen betyder? Det finns de som menar att det beror på att tron på den Yttersta Domen inte finns längre. Tanken är att vår helhetsuppfattning om rättvisa i alla våra relationer påverkas av en Yttersta Dom som kanske inte finns?

Rent allmänt behöver vi mer förståelse för ett yttersta ansvar och inte bara en känsla av att svara på pressens reaktioner, internet eller helt enkelt den allmänna uppfattningen.  

Tror kardinalen att det största problemet är att vi tappat bort begreppen evighet och det övernaturliga så att vi förstår allting med utgångspunkt från detta livet här på jorden?

Jag tror att nästan alla tror på det eviga livet men att det bara är en tröst inför döden medan andra inte tror att det är relevant med tanke på det egna livet med gärningarna, försummelserna och synderna. I deras uppfattning är Gud alltid den som skänker barmhärtighet men det är inte Gud enligt uppenbarelsen i Jesus Kristus. Det är deras självskydd. ”Jag förlåter mig själv och Gud är egentligen bara en spegel där jag ser mig själv. På så sätt är Han min Gud. Gud rättfärdigar inte mig men jag rättfärdigar mig själv och Gud är bara mediet.”  

Kommer vi till en vändpunkt? Finns det några tecken på en återkomst för teologin och dogmat och dess vikt och betydelse?

Många liberala katoliker gläder sig åt en relativisering av det moraliska dogmat. De vill alltid stå på majoritetens sida och höra till kollektivet men att höra till Kristus är ett kors som fordrar botgöring och ändrad livsinställning. Det kräver lydnad till buden och Kristi efterföljd. Det finns de som menar sig behöva en mjukare Gud. Det finns kyrkliga ledare som inte vill inse vilken djup kris Kyrkan befinner sig i. Vi behöver ta lärdom av historiens misstag och lära oss av de större reformrörelserna.

Hur vi ska förstå en reform på rätt sätt har vi här: ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det vill säga det som är gott och behagar honom och är fullkomligt” (Romarbrevet 12:2).

                                                                                                              Edward Pentin

       Edward Pentin är korrespondent i Rom för National Catholic Register.

       Översättning till svenska för Katolsk Horisont, Göran Fäldt, januari 2019.

Inlägget kommer från sidan http://www.ncregister.com/

Direktlänk till inlägget klicka här

De senaste artiklarna

Katolsk Horisont
27/05/2021
Katolsk Horisont
22/04/2021
Katolsk Horisont
21/04/2021