Kardinal Gerhard Ludwig Müller när biskopssynodens ordinarie sammankomst börjar den 4 oktober 2023 i Paulus VI aulan. (foto: Grzegorz Galazka/Mondadori Portfolio/Sipa USA / Sipa via AP )

Åtta år efter det att en fotnot i ett av påve Franciskus undertecknade dokument föreföll öppna dörren för frånskilda, omgifta katolska kristna att ta emot kommunion, har en ny omgång konflikter kommit i öppen dager som gäller   fotnotens läromässiga överensstämmelse med läran. Med tydlighet ser vi nu att frågan inte är helt klarlagd på de högsta nivåerna i Kyrkan.

Den senaste salvan kom förra veckan från förre chefen för läran, tyske kardinalen Gerhard Müller, sedan den nye prefekten för Dikasteriet för trosläran (DDF), kardinal Victor Fernández, den 3 oktober tillsammans med Müller kungjort ett gemensamt svar på en serie frågor, eller dubia, till ämnet som tjeckiske kardinalen Dominik Duka lagt fram. Kardinalen Fernández antas ha skrivit mycket i Amoris Laetitia (Glädjen att älska)

Kardinal Müller har svarat den 13 oktober då han offentliggjort sin egen analys av Vatikanens responsa och kallat det en ”brytning” med tydlig hänvisning till påve S:t Johannes Paulus II och påve Benedikt XVI. Han har sagt att det också går stick i stäv med Kyrkans etablerade trossatser om allvarlig synd och när kommunionen är tillåten.

Den huvudsakliga prövosten dokumentet visar upp är, enligt kardinalen, kriteriet för frånskildas och omgiftas tillträde till sakramenten. I Vatikanens svar har det då hävdats att biskoparna i sina stift borde kunna utarbeta kriterier med utgångspunkt från Amoris Laetitia för att ”bistå prästerna när de med urskillning ledsagar frånskilda som lever i ny förening.” I ett tillägg sades det att det godkännande påven i brev gett de riktlinjer biskoparna i den pastorala regionen Buenos Aires utgivit för tolkningen av den apostoliska uppmaningen 2016, var uttryck för ”det autentiska läroämbetet”.

Buenos Aires dokumentet, som citerats av DDF, föreslår att själasörjaren skulle vara i stånd att utvidga tillträdet till försoningens sakrament och eukaristin för omgifta frånskilda som inte efterlever en förpliktande avhållsamhet i sin nya förening.

I sitt svar till dubia utvecklade kardinal Fernández tankegångarna om de argentinska biskoparnas riktlinjer och påpekade att Franciskus ”går med på att det kan finnas svårigheter i att praktisera avhållsamhet och han därför tillåter tillträde till försoningens sakrament i vissa fall, efter vederbörligt urskiljande, även om man inte lyckas troget leva avhållsamt så som Kyrkan vill föreslå.”

En sådan inställning står, som kardinal Müller påpekar, i motsats till innehållet i svaret från DDF. Det är oförenligt med Johannes Paulus’ och Benedikt XVI: s undervisning, som ”tillåter personers mottagande av kommunionen i de fall där de, av allvarliga skäl, lever i en ny förening utan det sexuella förhållandet.”

“De tillåter inte kommunionen när dessa personer ofta sammanlever sexuellt, därför att det i detta fall är fråga om allvarlig synd i vilken personerna vill fortsätta leva och därför att det berör äktenskapets sakrament och att det därigenom blir offentligt till sin karaktär,” skrev han.

Han har också öppet beskyllt responsa för ett icke riktigt återgivande av ett stycke ur Johannes Paulus II: s encyklika Ecclesia de Eucharistia. Vad som här behållits är bara idén att ”bedömningen av nådens tillstånd uppenbarligen bara kan göras av den berörda personen själv, eftersom det handlar om samvetsrannsakan,” medan det som utelämnas är påståendet att ”Kyrkan, i sin själavårdande uppgift att se till gemenskapens goda ordning och av respekt för sakramentet, inte kan underlåta att uppfatta sig som direkt involverad, när det också handlar om fall av yttre beteende som klart och bestämt står i motsats till den moraliska normen”.

Går responsa längre än Amoris Laetitia?

Kardinal Müller pekar också på två sätt där responsa till och med går längre än påve Franciskus’ undervisning. För det första tycks DDF mena att de trogna som lever i en ny förening, enligt hans mening, efter personlig samvetsrannsakan ändå till slut ska kunna ta beslutet att gå till kommunionen.

“Det visar sig då att de troende själva bestämmer om de ska ta emot absolutionen och att prästen bara har att acceptera beslutet! Om vi tillämpar denna slutsats att gälla alla synder förlorar Försoningens sakrament den katolska betydelsen,” kommenterade han.

En annan linje tagen ur responsa i förhållande till påvens magisterium, är friheten som ges varje stift att utveckla sina egna riktlinjer som hjälp för urskiljning. Förre prefekten för DDR, som har alltid betonat att ”enheten i den katolska kyrkan alltid setts i samband med mottagandet av eukaristin”, hävdar nu att ”en persons möjlighet att ta emot kommunionen i ett stift, alltså lokalkyrkan, men inte i ett annat, i sig är en exakt definition av vad en schism är.”

Detta DDF dokument har enligt kardinal Müller gett upphov till djup och förblivande oenighet i stället för att ge underlag för framtiden och återvinna en samsyn i ämnet vilket varit ämnet för dubia 2016. För Kyrkan under senare år har det inneburit en utbredd tvetydighet eftersom ”bristen på klarhet i ordalydelsen” kan ”öppna för alternativa tolkningar.”

Hans tvivel på tillförlitligheten i responsa har blivit starkare, menade han, därför att det formella godkännande av påven saknas i det här fallet när det annars är regel när det gäller dokument som getts ut av dikasteriet. Nu finns en underskrift med datum av påven, som om det hela bara var ett ”hastigt nedtecknat ’Appunto’.”

Den tyske prelaten tror att det i en sådan osäkerhetskontext krävs ett nytt dubium. ”Finns det sådana fall då det, efter en tid av urskiljande, är möjligt att ge sakramental absolution till någon som fortsätter att leva i sexuella handlingar med någon han eller hon lever i en andra civil förening, om denna person inte vill fatta beslutet att inte fortsätta det sexuella samlivet?”

Solène Tadié

Översättning i oktober 2023, Göran Fäldt.

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här